Julafton, fast för triathleter

När man var liten så var julafton den absolut bästa dagen under året. Hela kroppen var fylld av förväntan och man bara längtade tills alltihopa bara skulle dra igång.

Just den känslan i kroppen har infunnit sig idag med, men av en något annan anledning. Idag är det nämligen dags för Ironman på Hawaii. Vi snackar VM på Ironmandistansen mina damer och herrar.

Just den här dagen har ett alldeles speciellt utrymme i mitt hjärta. Förra året vid den här tiden var jag själv där borta på Hawaii för att tävla. Vilka minnen som kommer fram när man tänker tillbaka på det hela. Jag var där. Tävlade på samma arena som proffsen. Det är en händelse som jag aldrig kommer att glömma.

Samtidigt känns det lite trist att jag inte är med i år igen. Men å andra sidan har jag inte kört någon kvaltävling i år och inte haft möjlighet att kvala in.

Men nästa år. Då jäklar.

Ikväll kommer jag i alla fall att följa sändningen live med stor spänning. Tävlingen börjar 19 svensk tid har jag för mig ikväll och streamas på Ironman.com

Jag längtar verkligen som ett litet barn dagen innan julafton. Det här är något jag absolut inte vill missa.

20131012-145259.jpg

20131012-145226.jpg

Dags igen

Okej jag kan vara världens mest ojämna bloggare. När inspirationen tryter och tiden inte finns till så är det svårt att producera inlägg. När livet leker och träningen känns lättare så kommer det mer naturligt. Mattias brukar nuförtien kalla mig intervallbloggare. Tyvärr har ståvilan på senare tid blivit otroligt mycket längre än själva intervallerna.

Uppstartfasen av träningen inför nästa år har påbörjats. Det känns gött att vara igång igen. Simningen och spinningen har känts hyfsat bra medan löpningen har varit ganska frånvarande. Jag har haft problem med högra underben senaste veckorna. Varje steg som jag tagit har bidragit till en stor smärta.

Nu har jag iaf kunnat springa igen och det känns fantastiskt skönt.

Nu är det hög tid att göra den här lördagen till den bästa lördagen på länge.

20131012-080309.jpg

Våga testa någonting nytt

Ibland är det som om man går på rutin. Man kör samma pass, äter samma sak osv. Idag kände jag verkligen dock för att testa något nytt, nämligen SATS version av bastuyoga som de kallar för HOT MOJO. Det ska tilläggas att jag aldrig har kört ett yogapass tidigare i livet. På något sätt så har det inte känts som riktig träning, men ack så fel denna tanke skulle visa sig vara.

Bastuyoga (eller bikramyoga som det heter) utförs i 40 graders värme under en timme. Eftersom jag förmodligen är norra europas stelaste människa i baksida lår och ljumskar så kändes denna form av pass som ett jättebra alternativ dagen till ära.

Redan under första minuten av passen när instruktören bara stod framför oss och gick igenom passet så började det att drypa svett om mig. Pinsamt, där stod jag genomblöt utan att endast gjort en endaste övning. Klassgrannen bredvid tittade  lite skeptiskt på mig och undrade säkert hur i hela friden jag redan kunde svettas så mycket.

Sen följde ett gäng yoga-positioner, den ena tuffare än den andra. Jag fick det där bekräftat att jag var europas stelaste människa, men kände att nu kunde det bara bli bättre. Efter 20 minuter var jag helt färdig och undrade för mig själv om passet aldrig skulle ta slut. Efter 30 minuter hade jag svettats så mycket att jag kände att en viss yrsel kom över mig. När vi hade avverkat 55 min bastuyoga så var jag helt jävla slut. Det typ värre än Michels mördarpass i spinningsalen från dagen innan. Det fanns inte en torr yta på handduken, det var som om man hade doppat den i en bassäng eller så.

Jag har helt ändrat uppfattning om yoga. Det var 1000 gånger jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig, men jag tror verkligen att det kan vara ett bra komplement för mig i min träning mot nästa år. Ska försöka att få in flera sådana här pass här framöver. Nackdelen med dessa pass är att man måste ha en sällsynt framförhållning. Kölistan är milslång bara man försöker boka platsen  några timmar efter att de har släppt de. Det passar inte mig super bra, men that’s life. Får försöka ha lite bättre framförhållnig här framöver.

 

Hitta din väg, och följ den!

Det finns mängder med tankar om hur man bör träna och äta. Nånstans måste man bestämma sig för en viss väg att följa. Det går inte att kombinera allt utan man måste hitta det sätt som funkar för en själv. Sen måste man själv tro på att det sättet funkar också. Gör man inte det så kommer det inte att fungera, var så säker

Jag har bestämt mig för att vara mer strukturerad med min träning. Varje pass ska ha ett syfte. Är det ett hårt pass så ska det vara HÅRT och är det ett lugnt pass så ska det vara LUGNT. Nu är det slut med att köra de hårda passen för löst och de lösa passen för hårt. Ingen mer mellanmjölksträning.

Alltid när jag springer med min kollega Tommie på luncherna så brukar ambitionen oftast vara prattempo innan passet , men när man väl är färdig med passen känns det som om man vill kräkas istället. Idag hade verkligen bestämt att det skulle vara just ett lugnt pass och det var faktiskt första gången som vi verkligen lyckades hålla det. 8,3 km runt råsta- och lötsjön.

20130903-211308.jpg

Sen på kvällen lyckades jag även få in ett grymt 90-minuters spinningpass med bästa Michel som instruktör och sen lite styrka på det. Det var evigheter sen jag körde spinning och core-styrkan ska vi inte tala om. Det har jag nog inte kört under det senaste decenniet känns det som.

Vart är jag nu och vart är jag på väg?

Nu börjar satsningen mot världens bästa säsong nästa år.

Har bestämt mig för att börja göra uppföljningstester med jämna mellanrum för att se att träningen går åt rätt håll.

På schemat ikväll stod det tröskelpulstest. Medelpulsen under 30 minuters löpning skulle testas.

Hamnade till slut på 169 slag i minuten som ska motsvara min tröskelpuls. Det här värdet kommer jag att använda för att lägga upp min egen träning på absolut bästa sätt.

Nu kan det bara bli bättre!

20130902-225853.jpg

No more excuses

No more excuses. Även fast jag kom hem sent ikväll och kände mig trött efter en hel dag på jobbet så bestämde jag ni för att dra ut nu och springa trots klockan är efter 21. Slut på alla jäkla ursäkter. Man får till träningen om man verkligen vill.

Tänkte inleda träningen mot mitt grymma år 2014 med ett Tröskelpulstest för att se vart jag ligger. Blir bra att ha som jämförelse efter några månader med kontinuerlig träning

20130902-211011.jpg

Nystart och jäkligt irriterad

För några dagar sedan tänkte jag se om det fanns någon som behövde en sista minuten-partner till tävlingen ö till ö. Det är en tävling där man tävlar i par och ska ta sig mellan Sandhamn och Utö. Mellan öarna så simmar man och på öarna så springer man. Det har varit en tävling som jag länge velat köra, men det har aldrig blivit av eftersom den har oftast legat helt fel i tiden. I år kändes tidpunkten helrätt så därför ville jag så gärna köra den.

Igår morse ringde en kille som hade tänkt att teama upp med sin bror, men brorsan hade varit sjuk typ en vecka. Han frågade om jag ville ta hans plats och det ville jag så klart. Vi bestämde att vi skulle höras senare på kvällen för att se om brorsan såg ut att friskna till eller om jag definitivt skulle ta hans plats.

Kvällen kom och hans brorsa hade inte visat några tecken på att bli bättre, så vi bestämde oss då för att vi två istället skulle köra. Jag var otroligt glad över att jag dagen därpå skulle få bege mig ut till Sandhamn för att ställa upp i mitt livs första Ö-till-Ö. Senare på kvällen är det en polare till mig som slår mig en signal och frågar om jag vill hoppa in i hans lag istället. Jag kan ärligt säga att jag hellre hade hoppat in i hans lag än att köra med någon okänd, men eftersom jag redan hade tackat ja till den andra personen så kände jag mig tvungen att avstå. Jag ville ju inte svika han som jag skulle köra med.

Sen i morse ringde han som jag skulle teama upp med och berättade att hans brorsa kände sig otroligt mycket bättre sen gårdagen och att de skulle köra ändå. Då blev jag jäkligt irriterad kan jag lova. Så gör man fan inte om man verkligen har lovat någon en plats. Så jävla taskigt.

Hoppades såklart att kompisen fortfarande skulle ha en plats över, men sådan tur hade jag inte. Han hade så klart lyckats att hitta någon att teama upp med. Där stod jag då. Jävligt snopen och besviken utan att ha en partner att tävla med. Det var väl inte menat att köra den där tävlingen då antar jag.

Nu imorgon på måndag kommer det att bli lite av en riktig nystart för mig. Tar tag i träning, kost och alla aspekter jag kan för att bli den bästa upplagan av mig själv inför augusti nästa år.

Nu gäller det! Det här är min tid och mitt liv!

Nu kör vi!

On the road again.

Många har undrat om jag kommer att stå på startlinjen till Ironman Kalmar i år, men det kommer jag alltså inte.

När jag gjorde min säsongsplanering inför detta år så kändes det lite tajt att köra Kalmar två veckor efter Norseman.

Det är första gången på 4 år som jag inte är med och tävlar där vilket faktiskt känns lite konstigt. Är på väg ner till Kalmar just nu men kommer enbart att agera världens bästa support åt alla grymma atleter ute på banan under lördagen.

Detta kommer garanterat att vara en ny upplevelse.

20130815-075920.jpg

Norseman 2013 – Race report

Nu idag har det gått en vecka sen jag gick i mål på tävlingen Norseman i Norge. En vecka som har handlat om att smälta massor av intryck samt en hel del reflektion från min sida.

När jag anmälde mitt intresse till tävlingen under förra året så var jag lite less på Ironman i Kalmar. Jag hade kört den tävlingen tre år i rad och kände att det var dags för något nytt. Motivationen var egentligen inte heller helt på topp efter att ha uppnått mitt stora mål om att kvala in till Ironman på Hawaii förra året. Istället bestämde jag mig för att satsa på äventyr och upplevelse istället det här året.

Jag sökte in till tävlingen Norseman i “elitfältet” med min tid från Kalmar och att jag var en Ironman-finisher på Hawaii. Men det räckte inte för ta en av de 15 plasterna i elituttagningen. Istället blev jag placerad i lotteriet till tävlingen, men lyckligtvis så hade jag turen med mig där.

Ganska snart började dock tävlingsmänniskan inom mig att fundera ut hur man skulle kunna prestera även på den här tävlingen och inte bara genomföra den som ett äventyr eller extrem häftig upplevelse.

Tidmässigt kände jag att det var svårt att komma med en bra gissning hur lång tid det skulle kunna ta att genomföra denna extrema ironmantävling som rankas som en av de allra tuffaste i hela världen. Istället kände jag  att jag för en gång skull skulle sätta ett placeringsmål på tävlingen som jag tidigare inte brukar göra. Eftersom endast 15 triathleter blev uttagna i elit-kvoten så kände jag gärna att jag vill vara bland de 15 första på tävlingsdagen. Att visa för de som tog ut elitatleterna att jag också hade varit ett namn att räkna med.

Månaderna gick men den där riktigta motivationen inför tävlingen infann sig aldrig. I och med det så blev också träningen också lidande. Jag var inte ens i närheten av att få in alla de där viktiga passen som jag visste att jag behövde få in. Så lite som jag har simmat, cyklat eller sprungit under året är nästan ett skämt.

Ganska tidigt in på tävlingssäsongen så insåg jag nog att min form inte alls var vad den borde vara. Mentalt så släppte jag dessa tankar med en topp 15-placering och ställde nu in mig på att få en fantastisk upplevelse istället. Så länge jag gjorde mitt bästa så visste jag att jag förmodligen skulle bli nöjd.

Norseman är en unik tävling av sitt slag. Det finns inga energistationer längs med vägen på hela cykelsträckan och knapp någonting under löpmomentet, så man måste ha med sig sitt egna supportteam. Mitt fantastiska supportcrew bestod av Bea, Mattias och Danne. Det skulle visa sig senare att de förmodligen var tävlingens i särklass bästa supportcrew.

På torsdagen förra veckan tog vi supportbilen och begav oss bort till våra grannar i väst. En nätt liten tripp på 90 mil, men med det här fantastiska sällskapet i bilen så gick tiden fort.

Det som gör att den här tävlingen är så tuff beror på flera olika orsaker. För det första så brukar simningen alltid ske i en iskall fjord med en temperatur ner mot 13 grader. Sen på cyklingen så ska man ta sig upp för 5 riktigt tuffa stigningar, och sen till sist så ska man upp till toppen på Gaustatoppen där mållinjen väntar.

Dagen innan tävlingen spenderades i Eidfjord där starten skulle äga rum. Vart man än gick så såg man massor av triathleter, den ena mer vältränad än den andra. På pre-race mötet visades en film från tidigare Norseman-tävlingar och spänningen i rummet gick inte att ta miste på. Här märkte man att folk faktiskt var nervösa och himla spända inför vad väntade. Regler och tips presenterades. Ganska omgående kom också frågan om hur kallt det skulle vara i den där mytomspunna fjorden. Till min besvikelse hörde jag att det skulle vara närmare 17 grader. Jag hade nästan sett fram emot att få simma i svinkallt vatten bara för att ha gjort det. 17 grader är det ju till och med här hemma. Det var bara att skippa neoprenstrumporna och huvan som hade fått följa med i packningen.

Kvällen innan tävlingen ägnades åt cykel- och prylfix. Insåg till min stora förvåning att bromsarna inte gick att spänna genom att dra åt bromsvajrarna av någon konstig anledning. Tänkte inte mer på det utan tänkte att jag skulle klara mig med den bromskraft som jag ändå hade.

Det var tänkt att bli en tidig kväll eftersom vi hade tänkt att vara på plats nere i Eidfjord redan vid 02.45 dagen därpå, men jag hade riktigt stora problem att somna. Till slut lyckades jag i alla fall att somna men sov nog inte mer än 90 minuter innan det var dags för att stiga upp. Inte optimalt men det fick funka.

Redan där på morgonen tog supportteamet kommandot och visade att de var det absolut bästa supporterteamet ever. Gröt fixades, vattenflaskor fylldes, bilen fylldes med prylar utan att jag knappt hann blinka. Det var knappt så att jag ens behövde tugga frukosten på egen hand utan allt sköttes av mina grymma supportrar.

Lite innan 03:00 anlände vi till Eidfjord där cykeln checkades in och allt gjordes i ordning inför T1:an.

Sen anlände den där färjan som man har sett så många gånger på youtube när man kikat på filmerna om Norseman. En efter en av triathleterna steg på färjan och man märkte spänningen i deras ansiktsuttryck att nu var det nära.

Stämningen på båten var ganska spänd. Det var många som sa inte sa ett ljud utan endast satt på golvet längst med väggen, så även jag. Jag gick igenom loppet en sista gång i huvudet och fokuserade på allt positivt. Det var väldigt skönt att ha den där sista timmen innan start helt för sig själv. Bara fokusera och njuta.

 

När fronten på båten öppnades var jag inte seg med att ställa mig bland de främsta, redo att kasta sig ut. Jag blickade ut en gång över de fantastiska vyerna en sista gång innan jag hoppade ner i det mörka vattnet under mig.

Väl i vattnet blev det ganska lång väntan. Alla triathleter skulle starta bakom massor av kajaker, men det är ganska svårt att få övertända triathleter att helt ligga still där i vattnet. Någon glider lite längre fram för att skaffa sig den bästa positionen, någon annan följer efter för att inte vara sämre och till slut så är man där 10 meter framför kajakerna. Till slut blev det någorlunda ordning i fältet och starten kunde gå.

Jag la mig genast bakom två killar som verkade vara starka simmare. Jag kunde ligga på deras fötter och komma in i simningen ganska snabbt. Det var ganska lättnavigerat i vattnet trots att det var en hel del vågor. Man simmade i princip hela tiden längs med landkanten så det gällde bara att ha ungefär samma avstånd dit hela tiden. Ibland när man tittade upp för att navigera så slogs man av hur vacker omgivningen verkligen var just där. Det var som något sagolandskap.

Även fast jag inte kört så mycket simning i år så kändes den delen helt okej. Låg fortfarande i ett rätt skapligt tempo efter samma två killar som jag hade valt att ta rygg på från start. Sista sträckan på simningen var längst med piren inne i Eidfjord där alla supportrar stod och hejade. Kom upp ur vattnet som 20:e man på ungefär 1:04. Inte min bästa tid, men ändå en okej start.

Möttes upp av Mattias som var min huvudsupporter. Han hjälpte mig vid själva växlingen så att jag kom iväg på ett bra och smidigt sätt. T1:an var nog den bit som gick allra bäst under dagen. Där hade jag faktiskt sjätte bästa växlingstid av hela fältet. Plockade 3 placeringar på min finfina växling.

Jag visste att cyklingen skulle bli tuff men hade inte kunnat föreställa mig hur tuff den skulle visa sig att vara. Jag vet med mig att uppförsbackar inte passar mig särskilt bra. Men utför, då är det inte många som spöar mig skulle jag nog säga :)

Första biten upp till Dyranut på drygt 40 km bestod av en enda lång uppförsbacke. På sina ställa var det så brant att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sträckningen gick genom vissa tunnlar, och när man cyklade i dessa så bara droppade svetten. Det var varmt, kvavt och bara uppför i dessa. Lägg sen till att det i princip blåste storm i form av rak motvind.

Det kändes som om jag rörde mig i slowmotion där uppför backen. Jag slet och kämpade, men hur hårt jag än trampade så flög massor av andra triathleter om mig med lätthet, och jag försökte förstå hur de kunde vara så snabba på sina cyklar. Det tog en hel del där på psyket att hela tiden bara bli omcyklad och knappt känna att man tog sig framåt över huvudtaget.

När jag äntligen nådde Dyranut efter drygt 2 timmar så var det en otrolig befrielse. Benen kändes dock riktigt slitna trots att jag hade försökt att inte bränna allt för mycket energi under den här första stigningen. Redan här började jag fundera på hur fan jag skulle orka springa ett marathon efter ytterligare 14 tuffa mil i sadeln. Som tur var mötte jag upp mitt fantastiska supporterteam som hejade på mig så mycket det gick. Fick påfyllning av dricka och energi samtidigt som armvärmarna och vindvästen åkte på.

Efter Dyranut så visste jag att det var en hel del nedför så det var bara att försöka ligga i så mycket som möjligt. Men på grund av den kraftiga motvinden/sidvinden (typ 10-11 m/s) fick jag absolut ingenting gratis, inte ens när det var nerför.

Supportbilen min fanns alltid tillgänglig. Så snart jag hade passerat de så hoppade de in i bilen på nytt, körde om mig, för att sen parkera längs med vägen för att supportera och heja fram mig på banan. Samtidigt så dokumenterade de allt som var värt att dokumentera.  Jag kan ju säga att det var guld värt att ha med sådana grymma supporters längs med hela banan. Det gjorde att jag kunde hålla uppe humöret under nästan hela cyklingen.

På sina ställen så slapp man den där fruktansvärda motvinden och kunde få njuta av himmelsk medvind och nedförslut. Jag minns speciellt en situation när min supportbil precis hade kört om mig och jag bestämde mig då för att försöka jaga ikapp bilen. Cyklade om en annan bil i en hastighet kring 75-80 km/h och chauffören i den bilen bara kollade på mig som om jag var från en annan planet. Hur mycket jag än tryckte på kom jag aldrig ikapp den egna supporterbilen men det hela fångades på film inifrån bilen.

I mitten av cyklingen så skulle man upp för 3 lite mindre toppar. Dessa ansågs inte alls jobbiga hade jag hört av källor men jag höll inte riktigt med. Backar på 4-5 km med en lutning på typ 10 %. Det kändes ganska duktigt i benen kan jag lova. Till råga på den fortfarande rådande motvinen så började det dessutom att spöregna och hagla under den här delen av banan.

Jag klarade mig några mil med mina dyblöta kläder men när ovädret avtog så var jag rejält frusen och kall. När jag mötte upp mitt supporterteam så var det som om de hade läst mina tankar. De frågade om jag ville ha torra varma kläder vid nästa stopp, och jag tvekade inte en sekund att tacka ja.

Just vid de här stoppen så märkte jag hur otroligt bra mina tre supporters jobbade tillsammans. Någon drog av mig de blöta kläderna, en annan fick på mig torra kläder och den tredje fyllde på med sportdryck och energi. Allting på bara några sekunder. Det var som när formel-1 bilarna går in i depå nästan. Torra kläder på kroppen kan verkligen göra underverk. Från misär till toppen på bara någon minut.

Sista stigningen upp mot Immigfjäll hade jag hört skulle vara den värsta. Den skulle vara både brant och lång, men jag hade ingen aning om hur lång den skulle vara. Återigen på vissa ställen så var det som att jag cyklade i slowmotion. Cyklister passerade mig med lätthet. Jag hade absolut inte någon tillstymmelse till kraft i benen uppför. Sett till hela tävlingen så tror jag faktiskt inte att jag passerade en endaste cyklist när det gick uppför. Trist men sant. Klättringen upp mot den sista toppen ville aldrig ta slut.

Efter en låååång klättring upp till toppen av immigfjäll så kändes det som att jag hade bränt precis allt pulver i benen, vilken inte är idealiskt i sådan här tävling. På toppen av berget så tilltog dimman. En dimma så tjock att man knappt såg handen framför sig. Jag började då förstår varför man kallar den här tävlingen för Extreme!

Att cykla i dimma var en ny upplevelse. Att inte se hur vägen går gör att man helt tappar omdömesförmågan. På några ställen visste jag knappt om det lutade uppåt eller nedåt. Jag var låg på energi och humöret var inte på topp, men som tur var fanns mitt lilla crew hela tiden som stöd.

Sista tre milen på cyklingen var i princip bara nedför. Vid det här laget var jag bara så less på att cykla att jag bara ville få den överstökad. Så trots dimma, vilket gjorde att man bara kanske såg 5 meter framför sig, så tryckte jag på ganska duktigt nedför. I en tvär sväng höll det på att sluta illa men det löste sig på något sätt ändå.

Av någon anledning så började jag att fundera på om jag ens skulle klara cut-offen för att få ta sig upp på toppen av Gaustatoppen. Det kändes där och då som om att jag inte skulle orka att springa en endaste meter efter min livs jobbigaste cykeltur.

De 18 milen hade tagit nästan 8 (1?!?!?!) timmar för mig att avverka. Detta kan ställas i relation till 4:44 som cyklingen tog i Kalmar förra året. Lite skillnad kan man väl säga.

 

Gjorde en lugn T2-växling. Cyklingen hade tagit all kraft och energi. Att sen inte ha cyklat förbi en endast person uppför hade också satt sina spår mentalt tror jag. När jag lämnade växlingsområdet i Ausbygde så höll funktionärerna upp en skylt med vilken placering man låg på i tävlingen. Jag hade tappat från 17e plats till 74:a. Endast 160 personer fick möjlighet att ta sig upp till toppen på Gaustatoppen. Alla dessa som klarade denna prestation skulle belönas med en svart finisher t-shirt. Alla andra fick fullfölja tävlingen på en annan sträckning och skulle belönas med en vit finisher t-shirt. Så det gällde med andra ord att hålla koll placeringarna. Även om det absolut inte rörde sig om någon topplacering så skulle jag ändå ha en av de där svarta finisher T-shirtsen. En vit t-shirt hade för mig varit en stor besvikelse.

Lämnade växlingsområdet med stapplande steg, men kom i något som nog liknade löpning efter några kilometer. Det gick inte snabbt med kilometer för kilometer avverkades. För varje steg som jag tog så var jag ett steg närmare mållinjen. Jag har aldrig brutit ett lopp och tänkte inte göra det idag heller, även om det kändes som det fanns tillfällen till det några gånger under cyklingen.

Det dåliga vädret som hade gjort sig till känna under cyklingen var som bortblåst. Istället tittade den gassande solen fram. Optimalt för mig hade nog varit tvärtom, dvs fint väder på cyklingen och dåligt väder på löpningen. Jag tassade på ett okej tempo och försökte bara att tänka positiva tankar. Första 25 kilometrarna på löpningen var i princip platt. Jag hade bestämt mig att jag skulle springa hela den sträckan i alla fall, och sen göra det bästa möjliga av de sista 17 kilometer som bara var uppför.

När jag kom till den lilla byn efter 25 km där den slutliga stigningen började så bredde sig ett stort berg ut sig framför mig. Jag insåg att det var Gaustatoppen. Jag skulle få äran att ta mig ända upp till toppen, men jag förstod ganska omgående att det inte skulle ske genom att springa. Benen var stumma som aldrig förr och lutningen på backen var som ett skämt. Det var bara att börja traska. Just där och då kände jag att det inte spelade någon roll om maran skulle ta 5 timmar eller 7 timmar. Jag ville bara njuta av den fantastiska miljön och naturen där på slutet. Som tur var fick mitt fantastiska supporterteam därifrån följa med mig hela vägen upp. Enda målet där var att få min svarta t-shirt och eftersom jag var uppe som 80:e person vid checkpointen vid 32,5 km så var den tischan bärgad.

Vid 35 km fick jag höra en sak som sänkte humöret och motivationen en hel del. Vanligtvis så skulle samtliga atleter efter målgång få åka ner för berget i någon slags underjordisk linbana. I år hade den här linbanan träffats av blixten så den var helt ur funktion. Detta innebar att man skulle behöva gå ner tillbaka samma väg sista 5 kilometrarna. Det är inte det man vill höra där kan jag lova.

Nu låter kanske 5 kilometer inte som så mycket, men det var 5 kilometer av den värsta terräng man kunde tänka sig. Hela sista sträckan bestod endast av stora stenar. Som ett jättelikt stenröse där det absolut inte gick att springa upp.

Under hela sträckan på berget såg vi masten som visade vart målet låg. Det kändes som om vi gick och gick men av någon anledning så kom vi inte närmare. Sista 5 kilometrarna tog säkert 1:20 att avverka.

Sista biten innan jag nådde målet var jag helt tom på energi och kraften i benen var i princip obefintligt. Risken för att man skulle stuka fötterna kändes överhängande, men Danne hade ett riktigt järngrepp om min arm så att jag inte skulle riskera det där på slutet. Sista metrarna innan jag nådde toppen var ren och skär lycka.

Sen stod jag där som en finisher av Norseman. Jag hade tagit mig i mål på ett av världens absolut tuffaste triathlontävlingar, trots att jag flera gånger känt att man kanske skulle ta och bryta. Jag bara njöt utav känslan av att stå där uppe och att blicka ut över de fantasiska vyerna. Även om det hade tagit nästan 16 timmar att genomföra tävlingen så hade jag gjort det jag hade bestämt mig för. Nämligen att få den där svarta finisher-tshirten.

Jag hann få på mig lite varma kläder, käkade en våffla och drack en kopp varm chocklad, innan det kom en man som sa att det snart skulle bli mörkt på berget. Han rekommenderade oss att påbörja promenaden nedför berget så snart som möjligt. Det kändes tungt att just det år som jag körde Norseman så var linbanan trasig. Kan det bli mer extremt än så? ”This is Norseman, ekade i mitt huvud när jag tänkte på allt som skett under dagen” På vägen ner pratade jag med några triathleter som kört tävlingen tidigare och de sa att det här var helt klart det tuffaste året.

Till slut så kom vi fyra i alla fall ner för berget och kunde ta bilen till vandrarhemmet där vi bodde. Aldrig tidigare har jag somnat så gott som jag gjorde den kvällen.

Dagen efter var det utdelning av finisher t-shirts och ett obligatoriskt gruppkort med samtliga triathleter som gick i mål.

Norseman 2013 blev ett riktigt äventyr fullt med fantastiska upplevelser.

Till sist vill jag rikta ett riktigt stort tack till mitt supporterteam som bestod av Beatrice, Danne och Mattias. Utan er hade det inte gått, ni är fantastiska. Jag är glad att jag har fått dela detta äventyr med er! Tack för allt!