Hyltebruk – Svalöv, dag 10

Morgonen inleddes på bästa sätt. Min grymma campinggranne kom över med frukost precis som han hade lovat. 


Jag tycker verkligen det är roligt att höra om andra personers liv. Vilka val de gjort och varför de har hamnat där de är idag och så vidare. Staffan delade med sig av sin story vilket var värdigt intressant att få ta del av. 

Sen var det bara att bege sig av. Dagens etapp hade jag beräknat till en 16 mil ungefär. Det skulle ta mig bort till Svalöv om det ville sig väl. 

Trots att jag lämnat de norrländska skogarna så märkte jag att det var otroligt mycket skog även i Halland och Skåne. Trots det var humöret ändå på topp


Det var jäkligt varmt under turen och det gjorde att det blev en riktigt tung runda. Vet inte hur många gång jag behövde stanna för att fylla på vatten under dagen. Vet inte vad jag hade gjort om jag varit i de norrländska skogarna och dess gigantiska avstånd om det hade varit så här varmt som det var idag. 


När jag närmade mig Laholm så blev jag omcyklad av ett antal cyklister som körde något cykellopp. Nån nämnde på skoj när de passerade att jag skulle haka på. Han måste ha skojat med tanke på all packning jag hade. Men jag är ju inte den som är den. Får jag en upmaning så tar jag den oftast. Var ju bara tvungen och se om jag kunde hänga med gruppen ett tag i alla fall. 

Höll ihop med gruppen i över en mil (även om jag bara låg sist hela vägen) och sen på slutet när vi närmade oss Laholm kom vi fram till en nedförsbacke, då tryckte jag på lite extra och lämnade övriga cyklister bakom mig. Måste sett roligt ut kan jag tänka mig. Sen vek jag snabbt av innan de var ikapp. 


Snittet måste ha ökat markant under tiden jag hängde på de i tävlingen.  I övrigt gick det segt. Riktigt segt. Värmen och backarna vid hallandsåsen tog ut sin rätt. 

Därför var det så skönt när man väl nådde Svalöv och målet för dagen.  Bestämde mig för att tälta på ett ställe som hette Hanksville Farm. Skattade gott åt skylten nedan. Alla ”cyklisters” favvoval, eller? 🙂 


Kvällen bjöd på en magisk solnedgång och bra snack med gubben som ägde stället. 


Nur det inte långt kvar på mitt lilla äventyr. Om inga konstigheter inträffa bär jag nå smygehuk imorgon efter kanske 90 km eller så. Då har jag cyklat genom hela vårt avlånga land. 

Skövde – Hyltebruk, dag 9

Jag har verkligen träffat på så snälla och hjälpsamma personer idag. 

Körde mina vanliga rutiner imorse och sen var det dags för dagens etapp. Rutten var planerad mellan Skövde – Hyltebruk. Det skulle bli typ 18-19 mil då idag också

Efter typ 60 km händer något med min bakväxel. Det skulle visa sig senare att växelvajern hade gått sönder. Inte bra någonstans. 

Cyklar vidare med de två växlar jag faktiskt får in (båda lilla och stora klingan fram i kombination med den högsta växel på kassetten.  Riktigt tungt att hela tiden ligga fel när det gäller växlarna. Googlar om det finns någon cykelmekaniker i närheten men det  verkar vara stängt. 

Stannar till vid den lokala butiken och köper mig lite tröstenergi. Då kommer en kille fram och frågar hur det är. Nämner att växelvajern är av till bakväxel och det verkar inte finnas någon cykelverkstad öppen. 

Han tipsar mig då om att prova team Sportia i Ulricehamn och att han till och med skulle kunna skjutsa mig dit. Jättesnällt att han erbjöd skjuts men jag var tvungen att tacka nej då jag verkligen vill cykla hela vägen. Klockan var då 13.25 och de stängde kl 14 samt att jag hade 14 km in till Ulricehamn. 

Den puls jag hade under dessa 14 km var inte och leka med. Full kareta från start med en och samma växel. Slitigt värre. 

25 min senare kom jag inspringande med andan i halsen på Team Sportia. Där mötte jag upp dagens hjältar: Anton och Adam som direkt satte igång med problemet. Dock så var det inte så lätt som det verkade då ändpluppen på vajern hade fastnat inne i själva växelreglaget. Jag såg hur hade klockan passerade 14 sedan länge och fick riktigt dåligt samvete att jag höll kvar dessa grabbar på övertid. 


För att få ut pluppen var de till och med tvungna att demontera hela växelreglaget så det var det som tog tid. Men typ 1 timme löste de det. Dagens i särklass största hjältar. Vet inte vad jag gjort annars om jag inte träffat de. De gjorde verkligen min dag. De gjorde så att jag gavs möjligheten att ta mig ner till Smygehuk. För att cykla med endast två växlar hade nog inte funkat. 


Sen var det bara att trampa på igen. Fokusera på allt det positiva just nu. Stannade till i Tranemo för lunch. Tänkte att jag skulle köpa någon middag/ frukost på något ställe längs med vägen men ingenting var öppet. 

Väl framme vid rastplatsen någon km norr om hyltebruk, pratade jag med någon tjej om att jag cyklade genom hela Sverige. Nämnde lite i förbifarten att jag inte köpt någon middag ännu. 5 min senare kommer hon tillbaka med två mackor och lite saft. Så himla gulligt!


Man kan ju tänka att man stött på med tillräckligt snälla människor under dagen, men precis innan jag ska krypa ner under tältet så frågar en annan campinggranne om jag inte ska komma förbi hans husvagn imorgon för lite frukost. Folk är bara för gulliga och snälla. 

Avslutade kvällen med ett magisk dopp i den närliggande sjön.  

Någonstans i de värmländska skogarna – Skövde, dag 8

Jag har fått en hel del frågor om hur jag orkar cykla så långt varje dag. Om hur trött jag är och hur jag orkar att motivera mig att fortsätta cykla alla dessa mil om och om igen. 


Man kanske skulle kunna likna den här resan med när man kommer tillbaka från jobbet efter semestern. 

Inför den dagen så brukar jag i alla fall vara både lite spänd och förväntansfull, men samtidigt så vill man ju alltid ha mer semester. Så viss ångest finns även där. 

På samma sätt kände jag när jag satt där själv på tåget upp till riksgränsen. Spänd och förväntansfull, samtidigt som jag ställde mig frågan: kommer jag verkligen att fixa det här? 

Första dagen efter semestern brukar det vara rätt lugnt för min del. Man mjukstartar med att kolla igenom inkorgen på mailen för att se vad som hänt sen sist men knappt så mycket mer. 

Första dagen på min cykeltur hade jag också en härlig mjukstart. Fick ihop 13 mil och samtidigt fick en indikation på att prylarna funkade och så. Det var första gången längre än 5 min som jag testade att cykla med all packning. Undra vad jag hade gjort om det inte hade funkat?

Sen dagarna därpå kan det bli väldigt mycket att göra. Projekt som har blivit liggande eller man måste fixa sånt som är akut. Det blir då oftast mycket att göra och man får göra stora kraftansträngningar för att orka med. 

Om man knyter an detta till min cykeltur så kanske det kan beskrivas som 21 mil i ösregn från Kiruna till Jokkmokk samt 2 stycken 30-milarundor på två dagar med finnen. Där fick jag gräva djupt för att fixa detta. 

Sen efter ett tag på jobbet så kommer man längre bort från semestermodet och mer in i den vanliga jobblunken. Man kanske gör sina 8 timmar utan att ens reflektera till och med. 

Lite så känns det för mig just nu. Jag har mina rutiner här på morgon med att packa ner tält och övriga saker. Sen käka lite frukost om det finns sådan och sen bara ge sig iväg. Inte fundera då mycket utan att bara göra det. Precis som det är med jobbet för en hel del.

Slutmålet för dagen och färdrutt har jag spanat in på kvällen innan så att jag inte behöver lägga någon tid på det där under morgonen. Vet man vart man ska och varför man gör det så är det otroligt mycket lättare att hålla motivationen uppe. Jag behöver bara tänka på den fantastiska känslan jag kommer att ha när jag når smygehuk. Det får mig att fortsätta. 

Visst så har jag ont i kroppen av all cykling men jag försöker att endast fokusera på de positiva sakerna istället. 

Igår fick jag lägga till 190 km till cykelbanken. Dessa tramptag tog mig ända bort till Skövde. Känns om man börjar närma sig nu. 

Orsa – någonstans i de värmländska skogarna, dag 7

Att bo på Orsa camping var helt klart en upplevelse. Det känns som att det är en viss typ av personer som tillbringar all sin semester på en sån här camping. Mina tältgrannar tjoade och tjimmade precis hela natten. Det var dock ganska intressant att ligga där i mitt tält och lyssna på deras konversationer. 


Lämnade Orsa efter ett besök på Apoteket. Mitt skavsår/köttsår i ljumsken gjorde ont i varje tramptag, men lite tejp på det hela så kändes det knappt av längre. 

Passerade tidigt Mora och var tvungen att stanna vid den klassiska Vasaloppsskylten. 


Sen fortsatte färden bort mot Vansbro. Också klassisk mark när det kommer till en svensk klassiker. Nedan ser vi startplatsen för vansbrosimningen. 


I Vansbro blev det även lunch på det lokala värdshuset. Gott med någonting annat än en pizza så här under färden. Känns som om det blivit mycket sånt här under färden . 


Sen var det bara att trampa vidare. Hade satt dagsmålet till typ 15 mil, vilket skulle ta mig ungefär till Lesjöfors. Hade dock hört från en person att det var en riktigt spökstad så där fick jag tydligen inte stanna. Bara att trampa vidare i de värmländska skogarna tills jag fann en fantastisk fin rastplats invid vattnet.


 Magisk plats att få gå och lägga sig på och framför allt vakna upp vid imorgon. 


Det här var nog första dagen då jag inte var supersliten när jag väl nådde mitt mål för dagen. Kände mig stark hela dagen och hade kunnat fortsätta ett par mil till om det inte vore för att jag hittade denna pärla. 

Får se vad man mäktar med under morgondagen. Åtminstone 15 mil är dagsmålet i alla fall. 

Klövsjö – Orsa, dag 6

Trots återhämtningsdag igår så kändes kroppen precis lika seg när jag vaknade i morse. Funderade både två och tre gånger om man kanske skulle ta en hel vilodag och bara slappa i stugan. Till slut så bestämde jag mig dock för att sluta vela och bara köra. Det blir inte lättare bara för att man skjuter upp något, det blir bara gjort senare.  Packade cykeln och gav mig iväg i hyfsat god tid. 


Jag hade tänkt att försöka få till typ 20 mil vilket skulle ta mig till Orsa. Cyklade mot vemdalsskalet men även här möttes jag av en gigantiskt alpbacke. Lång och seg som bara dem. Belöningen lät sig dock inte vänta så länge, utan en nedförsbacke tornade upp sig som både var brant och lång. 


Vägen mellan Vemdalen och Sveg var himla trevlig och vacker. Ensam på vägarna, lätt nerför och solen högt på himmelen. Till Sveg var det 9 mil 


I Sveg testades den lokala sibyllan. Så lunchen får klart godkänt. 

Därefter följde ett av de tråkigare avsnitten på denna cykeltur. Jag tog E45 mellan Sveg och Orsa men det var inte superspännande. Smal väg, en hel del bilar och knappt någon bebyggelse. Eftersom det var så varmt så tog mitt vatten dessutom också slut. Kändes sådär när det inte fanns ett endast ställe att fylla på dessa på 12 mil. Bara bita ihop och försöka ta sig framåt ändå. 


Efter många timmars trampande nådde jag äntligen Orsa. Tog in på campingen, slog upp mitt tält och begav mig genast till centrum för att få i mig lite käk. I centrum möttes jag av massor folk som sjöng och dansade. Det var tydligen Orsa-yran som gick av stapeln. Förmodligen en av de större händelserna i orten. 


Det som var bra med denna runda var att det faktiskt kändes som om man kom en bra bit på vägen. Uppe i Norrland så kändes det som att det inte spelade någon roll hut mycket man än trampade, för förmodligen skulle du ändå fortfarande vara kvar i samma landskap. Idag så startade jag i Jämtland, cyklade igenom Härjedalen och avslutade i Dalarna. Totalt 126 mil sen i fredags. 

Östersund – Klövsjö, dag 5

Redan när jag kom fram till Östersund kände jag att jag behövde en lugnare dag för återhämtningen. 2 stycken 30-milarundor på två dagar hade verkligt fått kroppen att känna att den levde. 


Min finska kompis var osäker om han skulle kunna fortsätta så jag bestämde mig för en återhämtningsdag. Det innebar sovmorgon och ”endast” 10 mil cykling. 10 mil skulle ta mig till Klövsjö vilket passade väldigt bra då vi har en stuga där. 


Trots att kroppen värkte och att jag hade ont överallt så njöt jag av cyklingen till klövsjö. Nästan hela vägen i alla fall. Sista milen innan man kommer fram påminner mer om backar som man finner i alperna. Jag fick slita på lägsta växeln för att inte börja rulla bakåt i de värsta backarna. 


Med dessa 10 mil har jag nu skrapat ihop 105 mil sen i fredags. 

Dagen avslutades med en kall bärs på altanen med utsikt över klövsjöbackarna. Magiskt!

Storuman – Östersund, dag 4

Jag och min nyfunna cykelkompis Raul från Finland hade ju tillryggalagt 30 mil dagen innan. Efter en sån sträcka så känns det i kroppen kan jag lova. Speciellt om du har en massa packning och ryggsäck på ryggen. 

  
Vi anlände sent till Storumans campingområde där på kvällen. Hörde mig för vad planen var för dagen därpå och fick till svar: Östersund eller längre. Till Östersund är 30 mil från Storuman. Mycket längre än om jag själv fått välja, men det vara bara att ta ett beslut. Antingen köra solo och bestämma distans och fart på egen hand eller att köra ihop och hjälpas åt de 30 milen. 

Jag frågade lite lätt när vi skulle starta. Tidigt fick jag till svar och det var inte mer med det. 04.45 blir jag väckt av Raul för att vi ska börja göra oss i ordning. Jag hade räknat med att sova till 07 i alla fall men så blev det inte. Bara att ta sig upp och göra sig i ordning

  
Vi startade tillsammans men tidigt insåg jag ett misstag jag gjort. Jag hade inte köpt med mig någonting till frukost vid något tidigare stopp. Sen var det inte jättemycket som var öppet 05.15 i Storuman. Bara att gilla läget och trampa på med tom mage. 

Det funkade några mil men sen tog det tvärstopp rent energimässigt. Hade några tunga mil innan vi nådde Vilhemina som blev räddningen. Jag och pensionärerna hängde på låset när de öppnade. Tog deras frukostpaket. Två frallor, två koppar kaffe, ett äpple, två glas juice och lite yoghurt . Snacka om prisskillnad mot Sthlmspriser. Här fick man betala ynka 20 kr för allt. I Stockholm hade det kalaset nog gått på närmare 200 spänn.  

  
Med ny energi i kroppen kände vi oss redo att fortsätta. 

  
På de norrländska vägarna är det gigantiska avstånd mellan de olika städerna, byarna eller samhällena. Vissa sträckor var det säkert 15 mil mellan två ställen där man kunde stanna på. Här gällde det verkligen att se till att man inte fick slut på varken vätska eller energi. Därför kändes det väldigt bra att ha Raul vid sin sida. Skulle det hända något så skulle man i alla fall ha honom nära. Jag tror han kände likadant. 

Även fast vi cyklade tillsammans under många mil så sa vi inte så många ord till varandra. Han på knackig finlandsengelska och jag på knackig svengelska i kombination med massor av bilar och vinden som verkligen susade i öronen gjorde att det var svårt att föra en vettig konversation. 

  
Istället hade vi fokus på att ta oss framåt. Ingen hade sagt något om hur långt man skulle ligga i täten och dra men det var som en tyst överenskommelse att dra åtminstone 5 km. När man föll tillbaka bakom den andra personen så utbytte vi max några ord i stil med: Bra kört och så, men mer än så var det knappt. 

När man låg i täten kändes dessa kilometer som en evighet och när man låg bak så kändes dessa kilometer som att det gick supersnabbt. 

  
Efter att ha kört på i en ok fart i 26 mil under dagen märkte jag hur det började gå tyngre och tyngre för Raul. Han började ta kortare körningar och mer stående cykling. Han hade tydligen fått en del skin wounds i rumppariet som han själv uttryckte det. Själv var jag nästan tom på energi, så sista biten in mot Östersund gick inte snabbt. Det var en riktig kamp bara för att ta sig framåt. 

Väl framme i Östersund var jag så trött och sliten. Kände mig helt tömd på energi och ville bara sova. Mat och logi väntade dock hos några jag kände där så fick skärpa till mig något för att inte vara alltför asocial.  

Två 30-milare på två dagar hade verkligen satt sina spår. Ont i varenda del av kroppen, trött och rejält sliten. Men det hade nig varit ännu tyngre att cykla dessa milhelt själv. Totalt har jag nu cyklat 945 km sen i fredags.  

Jokkmokk-Storuman dag 3        

Om gårdagen hade sina prövningar i hällregn så hade denna dag sina prövningar i motvind. Det kändes som om det blåste en konstant i ansiktet hela dagen. 

Dagen började redan vid 07.30. Första tre milen var misär. Det var motlut och stark motvind. Jag tror att jag hade ett snitt på typ 20 de första 3 milen. Kände mig aningen stel i kroppen efter cyklingen so far. Väskorna var tunga och kroppen kändes seg. Bestämde mig för att vaska några prylar ur packningen för att det skulle bli lättare. 

Där och då när allt kändes tungt var det som om Messias kom cyklande. En finsk kille som också skulle cykla genom hela Sverige uppenbarade sig. Jag var inte sen att höra om vi skulle ta sällskap och så blev fallet. 

Det som var så bra var att vi var väldigt jämnstarka och kunde ligga och växeldra. Även om vi inte sa det rakt ut så var det som någon outtalad regel att man i alla fall skulle upp och dra i 5 km. Var man stark fick man givetvis dra mer. 

Otroligt skönt att ha någon att dela dragjobbet med. Stundtals pinnade vi på riktigt bra. Vilken skillnad att vara två jämför med ensam. 

Jag hade tänkt mig att stanna i Sorsele för natten (23 mil från Jokkmokk) men min finska nyvunna vän vill annorlunda. Från början nämnde han Vilhelmina men till slut gick jag med på en kompromiss till Storuman. Det har varit jäkligt trist att behöva lämna han när vi båda hade så stor nytta av varandra. 

Så det var bara att ta sig i kragen och trampa de återstående 73 kilometrarna. Så totalt blev det 303 km eller något sånt under dagen. Inte illa pinkat på en söndag. 

Det blev till att ta in på campingen i Storuman, men Det talas om TIDIG uppstigning så får se hur jag mår imorrn. Måste sova NU 🙂

Kiruna-Jokkmokk i konstant regn, dag 2

Väderprognosen inför idag såg allt annat än munter ut. Regn, regn och ännu mera regn. Hoppades ändå på något sätt att våra meteorologer än en gång skulle leverera en felaktig prognos. Det är ju inte första gången som det skulle ske i alla fall. 
Packade ihop mitt tält i tidigt på morgonen och lämnade Kiruna kort därefter. Frukost på Statoil och sen bar det iväg på den måttligt trafikerade E10:an. Jag hann nog en sisådär 40 min bort innan första regndropparna nådde mig, och det skulle visa att dessa skulle hålla i sig länge. 

    

Något som jag dock såg fram emot var att jag skulle få något form av gästspel av far min. Han befann sig också i Norrland så han bestämde sig för att möta upp mig någonstans mellan Kiruna och Gällivare. Det var en lättnad att få slänga in samtliga väskor i bilen och bara cykla utan massa extravikt. 

  
Var och varannan mil stannade han till och bidrog med hejarop och energipåfyllning. Verkligen guld värt att ha någon där ute mitt i den norrländska skogen. 

  
Dagen bjöd på betydligt fler höjdmeter än gårdagen kändes det som. Framför allt så sög backarna innan Porjus musten ur bena rejält. Efter dessa var jag riktigt mör. 

  
I Gällivare tog jag beslutet att skippa en regelrätt lunch för att istället köra vidare mot Jokkmokk. Eftersom jag verkligen var dyngsur så hade det nog inte blivit den bästa upplevelsen. Jag hade förmodligen varit svinkall när jag skulle ge mig på cyklingen igen. Så till lunch lyxade jag till det med att avnjuta en klutt mandelmassa och en näve russin. Bra med energiinnehåll om nått i alla fall.

Pappa hängde med hela vägen till Jokkmokk. Vilken hjälte! Totalt fick jag ihop lite mer än 21 mil under dagen med ett snitt på typ 29. Det var tungt på slutet men det var bara att bita i. Belöningen framme i Jokkmokk var att det blev hotell istället för tält. Den skållheta duschen och bastun efteråt var verkligen efterlängtad. 

    

Nu är det bara att försöka vila upp sig inför morgondagens cykling 😃

Riksgränsen – Kiruna dag 1

Nattåget upp till riksgränsen tog hela 19 timmar på sig att komma fram. 

Var framme vid 13.00 i riksgränsen. Det var en häftig känsla att stiga av där med cykeln och känna att man förhoppningsvis cyklar ända ner till Skåne. Tog några minuter att bara insupa atmosfären och njuta av ögonblicket

  
  
Efter att fått i mig lite lunch så var det då dags för att ge sig av. Cyklade bort till den norska gränsen och sen bar det av med siktet inställt på Skåne. 

  
Det gick undan där i början vill jag lova. Jag vet inte om jag fick hybris eller nått men första 5 milen avverkades med typ 36 i snitt. Det med tält, sovsäck, liggunderlag och ryggsäck på ryggen. Så icke aero som man bara kan bli. 

Man behövde inte oroa sig för några svåra vägval heller. Det var bara rakt fram hela tiden. Omgivningen var magisk och jag njöt. Dock en minimal känning i högerknät men det har nog ordnat till sig till imorgon ska vi se. 

   
    
 Slog av på farten mot slutet något och rullade in i Kiruna 13 mil senare med ett rullsnitt på typ 32. Bestämde mig för att slå läger här och vila upp mig inför imorgon. Om det blir någon cykling då dvs. Vädret verkar inte vara det bästa direkt. Ska det regna sådär mkt vet jag inte hur jag gör