Stockholm triathlon

Min andra triathlontävling för säsongen gick av stapeln den här helgen mitt på gatorna i Stockholms city. Det var nämligen dags för tredje upplagan av Stockholm Triathlon. Det är roligt att intresset för triathlon har ökat så mycket de senaste åren. Första året hade tävlingen 130 startande i samtliga klasser, i år var det över 1300 anmälda vilket är en tiofaldig ökning. Många av dessa människor gjorde sin absolut första triathlontävling, däribland Angelica och Thomas. Jag tycker att det är så himla roligt att fler och fler hittar den här fantastiska sporten.

Idag var det 1500 meter simning som gällde, 40 km löpning och 10 km löpning som stod på dagordningen för min del. Jag var anmäld till motionsklassen eftersom jag missade anmälningen till tävlingsklassen.

Jag sprang på Thomas innan start och gav han lite triahtlontips inför hans debut. Vad han skulle tänka på i växlingen, hur han skulle ställa skorna och att han skulle hoppa i det kalla vattnet innan start för att vänja kroppen med kylan.
Jag och Thomas på väg ner till starten. Foto: Thomas

Simningen:
Jag lade mig som vanligt längst fram i vattnet inför starten. Vattnet var kallt, men inte i närheten av kylan jag upplevde i Kalmar. Jag hade inte simmat någonting den senaste månaden så jag var lite orolig för simformen. Starten gick och för ovanlighetens skull behövde jag inte ta emot massa slag, armbågar och sparkar i vattnet. Fick fritt vatten redan från början och det hör verkligen inte till vanligheten.

Efter att simningen var avklarad låg jag på plats 13 av 350 startande bland herrarna i motionsklassen. Helt okej tid med tanke på att jag inte simmat på evigheter, men här har jag något att jobba på till nästa år.
Tid: 24:56
Jag på väg upp från simningen mot växlingsområdet
T1:

Första växlingen gick sådär. Fick inte av mig våtdräkten så snabbt som jag hade önskat och det var lite strul innan jag kom iväg. Sen hade jag stora problem att klicka fast cykelskorna i pedalerna när jag väl kommit ut på vägen. Har egentligen inte tränat växlingar någonsin, så där har jag också någonting jag verkligen måste förbättra inför nästa år.
Tid: 2:07

Cyklingen:
Cykelsträckan gick förbi strandvägen, slussen, söder mälarstrand, västerbron, norrmälarstrand, vändpunkt vid stadshuset och sen tillbaka igen. Detta cyklades två varv. Jag tyckte det var en rätt trixig bana med många tighta svängar och svåra partier. I växlingen missade jag att ta med mig min Garmin så jag hade ingen koll hur fort det gick eller hur länge jag hade varit ute. Jag fick helt enkelt förlita mig på känslan.

Bild från Stockholm triathlons hemsida

Första milen var riktigt jobbig, men sen efter det hittade jag mitt eget tempo och cyklingen kändes då förvånansvärt bra. Jag hade 26:e bästa tiden av alla på cyklingen i motionsklassen och jag fortsätter att förvåna mig själv med min cykling

Tid: 1:06:05 (snitt: 36,3 km/h)

T2:
Snabb växling till löpningen. På med löpskorna, en löparkeps och sen iväg.

Tid: 1:48

Löpningen:
4 varv à 2,5 kilometer var tanken att vi skulle springa. Första 2 kilometerna kändes hur tunga som helst. Sen kom jag in i andra andningen och då kändes det väldigt mycket bättre. Måste träna fler brickpass (cykling och sen löpning) till nästa säsong för att vänja mig vid det.

Jag verkar alltid se glad ut när det dyker upp en kamera har jag märkt

Löpningen gick väldigt fort för mig om man ser till de officiella tiderna på hemsidan för Stockholm trihatlon, men det är nog inte hela sanningen. Bansträckningen på löpningen måste ha varit för kort. Enligt min Garmin var löpningen endast 9,3 km vilket enligt mig är skitdåligt av arrangörerna. Jag vet att klockan kan diffa ibland mot verkligen men inte så här mycket. Sen är det flera vänner till mig som också gjorde helt orimliga tider jämtemot deras personbästan om man utgår från de officiella tiderna. Så här får det inte gå till tycker jag.

Tid: 40:55 (man får väl lägga på kanske 2-3 minuter på den här tiden för att det ska vara närmare sanningen för mig på en mil)

Totalt:
Kom i mål på 15e plats i motionsklassen med tiden 2:15:49 (som egentligen borde vara typ 2:18:49 eller något sånt). Är jäkligt nöjd med min insats för dagen. Har tidigare endast kört en enda tävling på olympisk distans och då kom jag i mål på 3:03:11. Det vill säga återigen ett nytt PB för säsongen. Känns som att den här säsongen kan bli svår att toppa till nästa säsong, i alla fall PB-mässigt!

Här nedan är två filmer från tävlingen. Ena filmen visar eliten (där min polare Micke syns flera gånger) och en som visar ett sammandrag från motionsklasserna.

Eliten

Bra kört alla på Stockholm Triathlon idag! Hoppas att ni kommer tillbaka nästa år.

Bellmanstafetten X 2

I våras kom ett mail nerdimpandes i inkorgen på jobbet om att springa Bellmanstafetten (5 x 5km). Jag anmälde mig direkt att jag var intresserad av att springa. Försökte hitta fyra andra som kunde tänka sig att springa och rätt omgående fann jag i alla fall tre kollegor som tyckte det lät lockande. Vi gjorde några tafatta försök att försöka värva ytterligare nån löpare, men det var ingen riktigt i laget som tog tag i det. Det löser sig väl tänkte vi angående den sista löparen, det är ju alltid någon som säkert vill springa.

Sista veckan innan loppet märkte man att tävlingen började närma sig med stormsteg. Folk började försöka sänka förväntningarna som de tidigare hade trappat upp, formen mörkades och det var säkert nån som ångrade att de hade anmält sig.

Dagen innan snackade jag med Alex om vad han skulle springa i under morgondagen. Han svarade att han i alla fall skulle springa i knickers, ni vet sådana där man hade när man spelade fotboll när man var mindre. Jag har för mig att de var i galonmaterial eller något liknande. Jag garvade lite och trodde att han skojade med mig, men tydligen var han helt allvarlig. Jag höll då ett stort utlägg om vilken stor skillnad det är att springa i tights. Jag vet inte vad det var jag sa som fick Alex att ändra uppfattning men efter jobbet åkte han och införskaffade sitt livs första par tights. Här skulle det gå undan!

Alex i sina nya snabbtights

På tävlingsdagen hade vi fortfarande inte löst problemet med den femte löparen. Istället blev det så att vi bestämde att nån (gissa vem det blev) skulle få springa två sträckor. Såklart blev det jag som fick köra två sträckor. Fick flera kommentarer som att: Du har ju kört marathon och ironman, så det här är ju ingen match för dig. Så jag hade inte så mycket val utan det vara bara att gå ut och köra.

Efter jobbet åkte vi bort till starten som var belägen just bakom universitetet vid stora skuggan. Vi bredde ut vår filt jämte de båda andra lagen från jobbet och började vår uppladdning. Vi gick igenom taktiken och de förväntade tiderna som vi trodde att vi skulle kunna göra. Niklas skulle ta första sträckan, jag skulle köra andra, Alex skulle köra tredje, Danne fjärde och så skulle jag springa sista.

Dream team

Jag sprang på både Micke och Emma innan start och fick massor av pepp. Jag var taggad till tusen. Medan Niklas gjorde sig klar för start körde jag lite egen uppvärmning. Starten gick och ungefär 1000 lag begav sig ut på sin första sträcka av totalt fem. Varje sträcka var som sagt 5 km.

Täten precis efter starten

Niklas sprang helt okej på första sträckan och kom in på 22.41. På jobbet hade han skrämt oss i laget om att han kanske skulle göra tider kring 30 minuter eller till och med över det, men som tur var gjorde han inte det.

Jag tog därefter över stafettpinnen och inledde i ett högt tempo. Målet var att springa under mitt personbästa på 19.45 från parloppet. Jag har ju fortfarande slagit personligt rekord på samtliga lopp jag ställt upp i under året, vilket är helt sjukt om man tänker efter.

Jag passerade tydligen Mirre efter ungefär 1 km utan att ens lägga märke till henne, trots att jag inte var mer än en meter i sidled ifrån. Stora delar av banan kändes riktigt bra, men det var även perioder där det kändes mycket jobbigt, speciellt när det lutade lite uppåt. Tog mig i mål på finfina 19.30 och växlade över till Alex. Nytt PB igen! Fantastisk känsla att se alla förbättringar man gjort!

Trött men glad

Mina kilometersplittar: 1) 3:49 2) 3:51 3) 3:54 4) 3:55 5) 3:58

Totalt: 5 km löpning, 19:30, snitt 3:53, puls: 173/181

Alex i sina nyinköpta tights susade iväg som blixten efter växlingen. Han hade också planer på att springa under 20 minuter. Efter en imponerade löpning trodde vi alla att han kommit in på sub20 min men den officiella tiden visar senare att han gjort 20:01 Riktigt surt att missa drömgränsen med en fjuttig sekund. Men han får se det som en sporre att fortsätta att springa, vilket jag vet att han kommer att göra.

Danne sprang som sagt fjärdesträckan. Jag låg på en filt och försökte återhämta mig från min tidigare löpning. Försökte väcka kroppen till liv men det kändes riktigt tungt. Intalade mig själv om att jag var tvungen att komma igång så jag försökte köra lite uppvärmning. Jag träffade även min härliga TSM-vän Therese och fick lite extra krafter. Jag joggade lätt i tio minuter innan jag återigen begav mig till startområdet. Är inte alls taggad den här gången.

Danne däremot är taggad inför sin sträcka

Danne sprintar i mål på 21.56 vilket är väldigt mycket bättre än hans förväntade tid. Det är så bra att jag nästan håller på att missa att befinna mig i växlingsområdet när han anländer. Jag känner att jag vill göra en tid i närheten av vad jag gjorde på min första sträcka. Det märks dock att kroppen inte helt är återhämtad eftersom jag fortare blir trött och flåsar nästan som en gammal rökare med astma. Mina splittar blir ändå på något sätt helt okej.      1) 3:51 2) 3:56 3) 3:50 4) 3:59 5) 4:01.  Jag kommer in på 19.41. Det är snabbare än mitt förra pers på 19.45 men det är inte bättre än mitt nysatta pers på 19.30.

Vi är i mål!

Totalt: 5 km löpning, 19:41, snitt: 3:56, puls: 175/184

Som lag kommer vi in på 1 timme 44 minuter och 13 sekunder. Det ger oss en hedrande 22:a plats bland alla herrlagen. Bland de mixade lagen var det endast 16 lag som hade en bättre totaltid. Det innebär att vi totalt placerar oss som 38:a av över 1000 startande lag. Riktigt roligt!

Efter målgång bjöds alla deltagare på picnick i gröngräset. Det var riktigt trevligt att sitta där i gräset i goda vänners lag.

Jag måste bara fråga. Tycker ni att min PB-streak är över eftersom jag inte slog personbästa under båda stäckorna eller fortsätter PB-streaken eftersom jag ändå satte personbästa på tävlingen?

Midnattsloppet 2010 – Hur är det möjligt?

Efter järnmannen har det inte blivit någon träning överhuvudtaget. Första veckan lät jag kroppen medvetet vila medan nu andra veckan har jag dessvärre varit sjuk. De senaste dagarna har jag provat flera kurer för att bli frisk bara för att kunna ställa upp i Midnattsloppet.

Jag och brorsan anmälde oss redan i påskas till loppet. Sist vi sprang Midnattsloppet tillsammans var 2008. Den gången hängde jag på honom i 5-6 km innan rycket kom. Jag tog ut mig mer än vad jag hade ork till och det resulterade senare i att jag var sjuk i tre månader efter loppet. Som den tävlingsmänniska jag är har jag hela tiden sen dess varit extremt sugen på att få revansch mot brorsan på just det här loppet.

Den episka kampen mellan brorsorna
Hade det varit att jag skulle springa loppet själv hade jag nog inte ens ställt upp med tanke på hur sjuk jag var i veckan. Nu istället var det den här episka kampen med brorsan som jag sett fram emot så länge, så därför gick det inte att säga nej direkt. Han hade dessutom även flugit ner ända från Luleå bara för att springa det här loppet. Jag insåg vilket antiklimax det skulle kännas som om jag inte skulle kunna springa, men jag förstod att jag inte kunde riskera hälsan i alla fall.

Sista två dagarna innan loppet velade jag fram och tillbaka. – Skulle jag springa, eller skulle jag lämna WO. Var jag tillräckligt frisk för att ens kunna starta? Hela tiden sköt jag beslutet framför mig.

Det var inte förrän klockan närmade sig sex på lördagskvällen (dvs 4 timmar innan start) som jag bestämde mig för att faktiskt ställa upp. Nu började uppladdningen på riktigt. De tillhörande verbala psykningarna dröjde inte länge innan de började hagla mellan oss.
The game is on
Vi åkte tunnelbana bort till Zinken så att vi var där en timme inne start. Det kryllade av gulklädda löpare på hela tunnelbanan.
Innan start körde jag 3 kilometer uppvärmning på 16:15 (snitt: 5:25). Det blev till med lite stressigt att hinna in i rätt startfålla eftersom det var knökat med folk längs vägen till startområdet.

Jag hade taktiken klar för mig redan innan loppet. Eftersom jag visste att det tar ett tag innan brorsan kommer igång så tänkte jag dra på redan från början. Gå ut hårt och öka helt enkelt
Precis innan start

Startskottet smäller av och loppet är igång! Redan här börjar tjurrusningen. Jag kryssar mellan löpare för att redan nu skapa mig en lucka till brorsan. Efter 500 meter hinns jag ikapp av brorsans polare Daniel (triathlet och tillika järnman). Jag lägger mig i rygg på honom och bara springer med. Det är jäkligt skönt att ligga bakom någon som springer så pass jämnt att man inte behöver tänka på farten.

Första gången jag tittar på klockan är efter 3 km. Jag ligger fortfarande i rygg på Daniel och klockan visar under 12 minuter, dvs under 4 minuters-tempo. Jag känner i det här läget inte alls av att jag varit sjuk hela veckan. Jag tittar bakåt en gång för att försäkra mig om att jag inte har brorsan i hasorna. Jag ser han inte men vad jag inte vet är att han ligger ungefär 10 meter efter mig och bevakar minsta lilla steg.

Jag fortsätter att springa jämnt med Daniel ända fram till 5 kilometer, som för övrigt passeras på 20:08 totalt. Tyvärr verkar det som om min farthållare inte mår särskilt bra då han kastar sig ut bredvid banan och förmodligen lägger en pizza. Jag fortsätter att springa och springer ”själv” för första gången i loppet. Kanske fel uttryck att säga själv när det är 21 000 andra löpare som springer på söders gator, men jag hittar ingen specifik löpare som jag kan ta följe med.
Kanske inte helt själv iaf

6:e kilometern är den absolut tyngsta under hela loppet. Det är under den km som den beryktade backen upp mot Sofia kyrka måste avverkas. Det är säkert 500-600 meter uppförsbacke som besegras. Jag springer i början av backen men kroknar mycket mot slutet att jag till och med tvingas gå för att inte helt stumna i benen.
Efter backen är det en rätt bra bit nedför, vilket gör att jag kan återhämta mig någorlunda i alla fall. Jag får dock inte samma flow i löpningen som jag hade bakom Daniel. De nästkommande kilometrarna känns tunga och jag får slita för att ta mig framåt.
När jag passerar 9 kilometersmarkeringen inser jag att jag till och med har en liten chans på att sätta nytt personbästa. Jag ökar farten så mycket jag kan och pulsen verkligen skenar iväg. Målet närmar sig meter för meter och jag känner mig mer och mer illamående. Jag passerar mållinjen och stannar klockan på 42:26 och konstaterar att jag återigen slagit PB!
Beviset
Jag har även slagit brorsan och fått revansch på Midnattsloppet. Livet är gött, trots att jag har en rätt så jobbig hosta efter målgången. Brorsan tappade mig ur sikte efter 5 kilometer men han gör ett kanonlopp han också. Även han slår personbästa och kommer in på 44.24. Det är ett grymt resultat med tanke på hur lite löpning han egentligen har kört i år.
Segraren koras
PB-streaken fortsätter. Är nu uppe i 10 eller 11 personbästa denna säsong. Det börjar bli svårt vid det här laget att hålla reda på alla lopp.
Snitttiderna per kilometer:
  1. 4:01
  2. 3:55
  3. 3:56
  4. 4:04
  5. 4:09
  6. 4:49
  7. 4:04
  8. 4:12
  9. 4:27
  10. 3:55    (Min garmin visade totalt 10,2 km så sista 200 meterna avverkades på 49 sekunder, dvs 3:59-tempo)

Totalt: 10 km på 42:26, snitt: 4:14, puls 185/192 (är väldigt mycket högre än vad jag brukar komma upp i)

Jag kan inte förstå att jag återigen slår personbästa. HUR ÄR DET MÖJLIGT EGENTLIGEN? Det ska bara inte gå känns det som. Redan innan jag blev sjuk kändes tanken på ett nytt mils-PB som en omöjlighet med tanke på hur banan ser ut och all trängsel som brukar var längs banan. Det känns inte som om banan i lördags är någon pers-bana direkt med alla sina branta uppförsbackar. Sen att jag dessutom har varit sjuk i en hel vecka och knappt ens kommer till start samt att det är tropisk värme under hela loppet. Jag förstår inte hur jag kan slå PB en sådan här dag? På riktigt alltså. Hur går det till egentligen?

Jag är en IRONMAN!

Varnar redan nu för ett jättelångt inlägg. Det här inlägget klassas nog inte längdmässigt som ett inlägg utan mer som en C-uppsats eller en roman.  

Någon gång i oktober/november förra året bestämde jag mig för att köra ironmandistansen i Kalmar 2010. Efter månader av träning och förberedelser så var det då äntligen dags för Järnmannen. Distanserna i denna tävling är som jag nämnt tidigare 3860 meter simning, 180 km cykling samt 42 195 meter löpning. 

Jag åkte ner på dagen innan med Jonas och Angelica från klubben. Jonas hade även fixat så att vi skulle kunna bo hos en släkting till hans mamma, vilket var hur sjysst som helst. Det visade sig vara ungefär 1,5 mil till starten från där vi bodde. Jonas hade kört järnmannen två gånger tidigare och Angelica körde förra året. Eftersom det var jag som var rookien i gänget hade jag frågor om allt möjligt gällande tävlingen. På vissa frågor kändes det dock som om de bara försökte skrämma upp mig inför tävlingen eftersom jag inte varit med förr.

Jonas
Angelica
På väg ner till Kalmar

Efter att ha packat upp våra saker och käkat lunch var det dags att bege oss till centrala Kalmar för att närvara på ett pre-race möte inför tävlingen. Här gick tävlingsledningen igenom samtliga regler och bestämmelser, hur banan såg ut samt nyttig information om vad man skulle tänka på.

 
Pre race-mötet där över 700 triathleter närvarade

Efter mötet stannade vi kvar inne i Kalmar och tittade på när sprinten avgjordes. En sprint i triathlon består av distanserna 750 meter simning, 2 mil cykling och 5 km löpning. Det är inte många sporter där sprintdistansen tar nästan 1 timme för de bästa att genomföra.

Jag och Jonas Colting innan hans start på sprinten

Därefter begav vi oss tillbaka till Lindsdal, där vi bodde, för att fixa de sista förberedelserna med våra cyklar inför lördagens tävling.  

Jag hade riktigt svårt att somna kvällen innan. Det enda jag kunde tänka på var just tävlingen som skulle hållas dagen efter. Det var många tankar som for genom huvudet den natten. Jag tänkte bland annat: – Är jag redo för det här? Har jag fått med mig allt till tävlingen? Vad har jag gett mig in på egentligen? Hade jag kunnat göra något annorlunda inför den här dagen? Kommer kroppen palla all denna fysiska ansträngning? Hur kommer känslan vara om jag passerar mållinjen? Vid vilka tillfällen kan det ens vara läge att fundera på om man ska bryta? Kommer jag stolt kunna säga att jag genomfört en ironman? Vad är det som driver mig? Vad är mitt nästa mål?

Målområdet var en av tankarna. Skulle jag ta mig hela vägen hit under morgondagen?

Jag var nästan illamående av all nervositet som fanns i kroppen. Till slut lyckades jag ändå somna i alla fall men totalt blev det nog inte mer än 3 timmars sömn den natten.
Redan kvart i fem dagen därpå var det dags för frukost. En stor portion gröt och tre mackor slank ner i magen innan vi hastigt begav oss mot startområdet i centrala Kalmar.
Alla deltagare hade varsin plats i växlingsområdet. Där hängde jag upp min cykel, la ut all cykel- och löputrustning som jag skulle använda på en handduk och gjorde i ordning all energi som jag skulle ha med mig. Efter det var det dags för att få sitt nummer märkt på benet och sen var det bara att få på sig våtdräkten och bege sig till simstarten. Jag hade lyckligtvis fått låna Magnus fina våtdräkt så att jag skulle slippa min gamla ”surfar”våtdräkt. Tack så jättemycket Magnus för det! 

Nummer 94

Starten skulle gå av stapeln klockan 07.00 på lördagsmorgonen och tio minuter innan hoppade jag i för att vänja mig vid det kalla vattnet. Simbanan hade gjorts om i sista stund från en 2-varvsbana till en 4-varvsbana eftersom det var betydligt kallare längre ut. Den officiella vattentemperaturen på morgonen var 16,1 grad. Hade det varit kallare än 16 grader hade tävlingsledningen varit tvungen att korta av simmomentet i enlighet med de regler som Svenska triathlonförbundet satt upp. Jag kände att det var tur att det inte blev ett förkortat simmoment. Ska man nu köra en ironman så ska det vara de rätta distanserna, annars räknas det väl inte?

Precis innan start

Jag hade taktiken klar för simningen. Jag hade planerat att stå längst fram i starten och sedan i början ta i max för att komma loss ifrån så många simmare som möjligt och därigenom snabbt få fritt vatten att simma i. 

Det var riktigt riktigt kallt i vattnet. Både händer, fötter och ansiktet domnade bort rätt omgående. Väntan innan startskottet var något av det jobbigaste jag varit med om. Jag ville bara iväg så fort som möjligt. Efter en väntan som var som en hel evighet (det rörde sig nog trots allt bara om  några få minuter) så hör jag startskottet smälla av. Samtliga 606 triathleter kastade sig i vattnet och påbörjade simningen. Jag minns att jag tänkte att det här kommer bli en lång dag.

Jag fick inte alls det där fria vattnet att simma i som jag hade hoppats på utan det var fullständigt krig där i vattnet. Armbågar, armtag och sparkar delades ut i vattnet. Långsamma simmare blev översimmade och det var kaos ut till första rundningsbojen. Jag fick bland annat en smäll över glasögonen som gjorde riktigt ont.

Simtäten

Efter första bojen hittade jag ett par bra fötter som jag tog följe på hela första och andra varvet. I varvningarna hörde jag massor med folk som hejade på mig vilket fick mig att på köra hårdare. På tredje varvet kom jag ikapp många av de lite sämre simmarna som var på väg ut på sitt andra varv. Detta innebar mer zick-zack simning i vattnet men det gick rätt bra ändå. Vid varvningen på tredje varvet hörde jag pappa skrika hejandes på mig. Jag såg absolut ingenting i mina immiga simglasögon så jag bara svarade med ett stort leende.

Inför varvning

Jag var rätt trött på simningen under sista varvet men gav ändå allt för att slippa det kalla vattnet så fort som möjligt. Det skulle bli jäkligt skönt att komma upp på cykeln kände jag. 

Mellantider för simningen per varv: 1) 14:39 (15:10 min/km)  2) 15:24 (15:59 min/km) 3) 16:21 (16:57 min/km)  4) 15:29  (16:03 min/km)

Total tid simning: 1:01:53

Jag minns att jag hörde speakern säga att jag precis kom in bakom bästa dam, att jag var ungefär 10 minuter efter första simmare upp ur vattnet och att det var ungefär 30 personer av 606 startande som hade simmat snabbare än mig.

Växlingsområdet

Jag tog det mycket lugnt i växlingen. Jag satt ner och tog av mig våtdräkten eftersom jag kände mig lite snurrig efter simningen. Fick även två krampkänningar i baksidan av låret när jag satt där på marken. Hoppas att det här inte skulle förstöra min dag tänkte jag. Jag antog att det endast berodde på det kalla vattnet och ingenting annat. Hela växlingen tog allt som allt ungefär 4 minuter. – Nu ska det cyklas. Äntligen! tänkte jag och trampade iväg.

Planen för cyklingen var att ta det lugnt på det första varvet i alla fall för att sedan om det kändes bra trycka på lite extra. Jag kan säga att den planen sket sig rätt rejält redan från början. Efter att ha passerat pappa och Stockholm City Triathlons egna härliga hejarklack så trampade jag på så snabb jag kunde bara för att få upp värmen.

Delar av världens bästa hejarklack

Jag var inte alls sugen på att ta det lugnt under första varvet. Jag hade så mycket energi vid det här laget att det nästan var löjligt. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag susade fram på vägarna.

Här kommer jag cyklandes i full fart

Jag blev passerad av en del snabbare cyklister, men jag lyckades även cykla om några själv. Gemensamt för alla cyklister som antingen passerade mig eller som jag passerade var att de cyklade på cyklar som måste ha kostat som en billigare bostadsrätt ute på landet.  

Samtliga dessa cyklister hade diskhjul, högprofilshjul och tempohjälm, det vill säga hela kittet alltså. Jag var enda triathleten där framme med vanlig hjälm och vanliga hjul. Jag måste erkänna att det var en riktig härlig känsla att passera dessa cyklister på deras svindyra cyklar med min ”budgethoj”. Grym egoboost. 

Favoriten Ted Ås hade iaf hela kittet: diskhjul bak, högprofilshjul fram och tempohjälm.           Foto: Zandra

En del som jag cyklade om verkade ha svårt att acceptera att de blev omcyklade av en ”budgethoj”, så när jag hade cyklat förbi och lagt mig före så försökte vissa svara och cykla om mig nästan omgående. Hur roligt som helst 🙂

Efter att ha cyklat 3 mil ut från Kalmar fanns det en vändpunkt. Man cyklade tillbaka på samma väg vilket innebar att man hela tiden mötte de cyklister som låg bakom en. Det var roligt att se hur mycket före/efter man låg i förhållande till alla man kände. Varje gång jag mötte en SCT’are eller någon annan jag kände igen så utbyttes hejarop. Kommentarer som att: Du ser jävligt starkt ut! och Kom igen nu! gav mig otroligt mycket mer energi och kraft.

Foto: Zandra

Första varvet gick riktigt bra. Kände mig pigg i benen och hade rätt mycket energi kvar. Vid första varvningen på cyklingen såg jag brorsan och mamma hejandes längs med banan. De har alltså åkt bil ner från Stockholm tidigt på morgonen bara för att se mig tävla. Jag blev så glad när jag såg de att jag bara ville stanna och krama om båda två, men det hade jag inte tid med just då.

Mamma och brorsan

Första varvet (6 mil) gick på 1:42. Detta är hela 18 minuter snabbare än vad jag i genomsnitt hade räknat på per varv. Jag hade innan loppet som mål att försöka klara av cyklingen på totalt under 6 timmar (snitt: 30 km/h) vilket motsvarar 2 timmar på 6 mil. 

Jag tror att det ibland kan vara en fördel att aldrig tidigare ha genomfört en ironman. Har man aldrig innan kört kanske man rent ut av är lite naiv. Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig och man vet inte hur ont det kommer göra. Exakt så var det för mig. Jag hade ingen aning under cyklingen hur hårt jag egentligen kunde pressa kroppen eller hur mycket kraft jag var tvungen att ha kvar i benen till löpningen. Det är ju ändå ett marathon som ska springas efteråt.

Pontus från klubben

Jag hade i det här läget kunnat ta det lugnt resten av cyklingen för att sen vara säker på att jag skulle orka med löpningen på slutet. Istället bestämde jag mig för att satsa ordentligt, kanske just för att jag inte visste hur ont det möjligtvis skulle kunna göra och för att jag inte visste hur mycket kraft som måste finnas kvar i benen. Jag kände att om jag skulle ta mig i mål så skulle jag nog vilja känna att jag tagit ut mig precis max i varje gren.  Det får helt enkelt bära eller brista tänkte jag.   

Andra varvet gick till och med lite fortare än det första. Sen så var det bara 6 mil kvar. Jag trampade på i fortsatt bra tempo. Det skulle bli så skönt att komma av cykeln eftersom min rygg värkte som bara den. Mot slutet av det sista varvet kändes det som om ryggen nästan var av eftersom jag inte är van att ligga i tempoställningen så långa stunder som jag ändå hade gjort under dagen.

     

Det blåste rejält under hela cyklingen. I efterhand hörde jag av andra triathleter att det var nästan det värsta året just vindmässigt. Jag fick slita rejält när det var motvind men jag kunde återhämta mig bra när det gick lätt i medvinden.

För att ha ork när det var dags för löpningen så tryckte jag i mig massor av energi under cyklingen. Var tredje mil käkade jag en Maxim Energikaka som jag hade med mig. Försökte även få i mig Enervit salttabletter som skulle motverka kramp samt dextrosol. Längs banan fanns det även energidepåer där jag fick lite bananer och ytterligare energikakor.

Sista varvet avverkades rätt snabbt ändå trots ryggsmärtorna. Jag passerade milmarkering efter milmarkering och såg slutet av cyklingen. Sista milen valde jag att ta det lite lugnare. Jag körde på hög kadens för att få bra genomströmning i benen inför löpningen.

Total lycka kände jag när jag närmade mig växlingsområdet. Brorsan, mamma, pappa och hela SCT’s hejarklack fanns på plats och hejade på mig vilket gjorde det hela så häftigt. Efter cyklingen låg jag på plats 49 av alla startande.

   
Hejarklacksledare Zandra

Mellantider för cyklingen:
Ut första varvet: 1) 16:54 (35,5 km/h)  2) 17:01 (35,3 km/h)  3) 18:17  (32,8 km/h)
Hem första varvet: 4) 16:18 (36,8 km/h)  5) 17:36 (34,1 km/h)  6) 16:46  (35,8 km/h)
Officiell tid första varvet: 1:42:38, snitt 35,08 km/h

Ut andra varvet: 7) 17:10 (34,9 km/h)  8) 16:14  (37,0 km/h)  9) 18:11  (33,0 km/h)
Hem andra varvet:  10) 15:57  (37,6 km/h)  11) 17:33  (34,2 km/h)  12) 17:47  (33,7 km/h) 
Officiell tid andra varvet: 1:42:23, snitt 35,16 km/h

Ut tredje varvet: 13) 16:55  (35,5 km/h)  14)  16:34  (36,2 km/h)  15)  18:28  (32,5 km/h)
Hem tredje varvet: 16)  17:19  (34,6 km/h)  17)  17:58  (33,4 km/h)  18) 17:34 (endast 9 km på min garmin) (30,7 km/h)
Officiell tid tredje varvet: 1:45:03, snitt 34,36 km/h

Total tid cykling: 5:10:04, snitt 34,8 km/h, puls: 145/163 (medel / max)

I växlingen tog jag det återigen väldigt lugnt. Jag passade på att byta till nya strumpor innan jag drog på mig löparskorna. Tog på mig vätskebältet och stoppade ned lite gel i tri-shortens fickor. Höll nästan på att bege mig ut med hjälmen fortfarande på skallen innan jag insåg mitt misstag. Jag bytte hjälmen mot en mer passande löparkeps och gav mig ut på löpningen.

Eftersom jag vid det här laget redan hade avverkat 2/3 av järnmannen kändes det på något sätt som att jag snart skulle vara i mål. När jag tänkte efter ytterligare en gång så insåg jag att jag har ju fortfarande ett helt marathon att springa. Bara det är ju en superstor sak för många. Jag skulle inte få vila på ytterligare ett antal timmar.

Även löpningen gick av stapeln på en varvbana. Varje varv var 14 km och detta skulle således springas 3 gånger. Banan gick 7 km ut från växlingsområdet och därefter tillbaka 7 km på samma väg. Identiskt upplägg som cyklingen med andra ord. 

De första två kilometerna på löpningen var bland de jobbigaste jag har upplevt i hela mitt liv. Mina ben måste ha tänkt: Va fan sysslar killen med? Här har vi jobbat stenhårt under cyklingen och nu ska han tvinga oss att springa dessutom. Inte ok! Det kändes som om benen fortfarande trampade runt som om jag fortfarande satt på min cykel. Pulsen skenade iväg och jag var riktigt anfådd och trött. Jag fick slita för precis varje steg. Det kändes helt overkligt bara tanken att man skulle springa ett helt marathon om man nu skulle känna så här hela vägen. Konstigt nog lyckades jag avverka den första kilometern i 4:46-tempo, vilket senare skulle visa sig vara den snabbaste kilometern av alla. Eftersom jag var så trött kunde jag bara i det här läget fokusera på att ta mig till nästa kilometer. Det gick inte att tänka att man hade ett helt marathon kvar. 

Jag på första varvet. Foto: Zandra

Det dröjde till jag hade avverkat 3 kilometer innan kroppen insåg att det var löpning den höll på med. Därifrån gick det betydligt lättare. Jag försökte få i mig energi i form av gel ungefär var 5:e kilometer. Jag drack sportdryck och vatten vid vätskekontrollerna så ofta jag kunde.  
Första varvet gick rätt bra om jag bortser från känslan under de första 3 kilometerna. Det verkar som om all löpträning har gett resultat ändå. Det är den biten som jag har fokuserat mest på under försäsongsträningen. 

Jag fick extra energi av alla som stod längs banan och hejade. Varje gång jag mötte en klubbkompis försökte jag heja så mycket som möjligt för att peppa de och de peppade oftast tillbaka. När man passerade varvningen på första varvet fick man ett grönt armband som talade om att avverkat första varvet. 

Ända bort till vändpunkten på andra varvet (dvs vid halvmaramarkeringen) tyckte jag att löpningen flöt på riktigt bra. Tempot och ansträngingsnivån var något lägre än under varv nummer ett. Jag passerade första halvmaran på 1:50. Jag hade inte förrän då haft någon egentlig koll på totaltiden eftersom jag inte hade någon klocka under simmomentet. Vid vändpunkten såg jag vad klockan var och eftersom jag visste att starten gick klockan 07.00 på morgonen kunde jag därmed räkna baklänges hur länge jag varit ute. Hittils hade jag då varit ute i 8 timmar och 10 minuter. Jag insåg här att om jag skulle springa andra halvmaran lika fort som den första så skulle jag komma i mål på kanske under 10 timmar!
Jag försökte öka takten men kroppen förmådde inte alls att öka. Den var helt tömd på energi efter ha gett allt under både simningen och cyklingen. Sista halvmaran skulle visa sig bli en riktigt kamp där både benen och pannbenet utmanades till max.

Här känns det tungt. Foto: Zandra

Jag mådde mer och mer illa på vägen tillbaka in för den andra varvningen. Jag hade svårt att få i mig någon ätbar energi överhuvudtaget eftersom magen var riktigt orolig. Jag såg i alla fall till att få i mig sportdryck och cola vid vätskestationerna. Jag hade en tanke som ekade i huvudet under hela löpningen och det var att hela tiden hålla mig springandes. -Börjar jag att gå kommer jag bara att stelna till och jag kommer aldrig att ta mig i mål tänkte jag.
Efter 7 extremt tunga kilometer kom jag till slut in för varvning på det andra varvet. Jag såg brorsan och morsan hejandes kängs vägen. Här stannade jag till ett tag för första gången under hela löpningen och gnällde över att jag hade ont överallt. Det här kändes inte roligt längre och att allt var endast en stor pina. Det var tyvärr många negativa tankar som kretsade i huvudet vid det här tillfället. 

Jag vet inte vad brorsan sa till mig men på något sätt fick han mig att fortsätta. Jag kunde ju inte ge upp nu. Bara 14 ynka kilometer kvar! Jag gjorde mig även av med vätskebältet för att slippa så mycket vikt som möjligt. Jag intalade mig själv att: Det är det här som jag har tränat för så länge. Det här är roligt. Det är det här jag vill göra. Pain is temporary, glory is forever!

Jag fick ytterligare ett armband och sprang vidare. Jag var återigen tvungen att ha varje ny kilometer som delmål för att orka ta mig igenom. Som jag kämpade och som jag slet. 14 blev till 13, som blev till 12 och som blev till 11 på något sätt. Jag kunde fortfarande inte käka någonting eftersom jag och min mage fortfarande inte riktigt var vänner.

Till slut kom den härliga 32 kilometersskylten, vilket innebar att det endast var en mil kvar. Jag intalade mig själv av någon outgrundlig anledning att andra människor käkar fil till frukost medan jag själv käkar mil. Just då i det läget tyckte jag att det lät rätt så fyndigt. En mil har jag sprungit så många gånger och i vanliga fall är inte det någon betydande distans för mig. Det var bara att bita ihop och uthärda denna smärta. I mål skulle jag i alla fall, det fanns inga som helst tvivel om det.

Med nio km kvar fick jag kramp i baksidan av låret och tvingades gå några meter. En okänd löpare från Triathlon Väst kom ikapp mig och försökte peppa mig att komma igång igen. Han sa att jag skulle försöka haka på honom och att det kunde kännas lättare om man var två. I vilken annan sport finns det så snälla människor som peppar och hjälper sina mottävlande när de är helt orkeslösa eller har kramp. Just denna sköna mentalitet gör triathlon till den fantastiska sport som den är.

Jag hängde på min nyfunna vän och vi höll ett lagom bra tempo. Jag sa inte så mycket till han under tiden men jag tror han såg på mig hur tacksam jag innerst inne var. Han tipsade även om att jag skulle prova att äta chips på vätskestationerna. Jag var lite skeptisk i början med tanke på min oroliga mage men det gick faktiskt rätt bra. Skönt att få i sig lite energi till slut.
Vi sprang långsammt tillsammans ända bort till den 40:e kilometersmarkeringen. På något sätt hade jag fått nya krafter så jag bestämde mig för öka. Det enda jag tänkte här var att jag skulle avsluta starkt. Från att ha sprungit i 6:20-tempo de senaste km så flög jag nu fram i 5:30- tempo de två sista kilometerna. Tårarna började rulla ner för kinderna och jag visste att jag skulle klara det. Allt blev väldigt känslosamt i det här läget. 
 
När jag närmade mig målområdet hör jag speakern säga: In mot mål kommer nummer 94, Alexander Åström-Karlsson från Stockholm City Triathlon. Jag la in en spurt sista biten och passerade mållinjen på 10:15:27. Jag var helt färdig efter målgången och hade inte ens krafter kvar att stå upp. Men det gör ingenting eftersom jag klarade det. Jag är en IRONMAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag har simmat 3860 meter, cyklat 180 kilometer och sprungit ett marathon på 10 timmar 15 minuter och 27 sekunder. Helt overkligt! Tårarna bara forsade fram och jag kände mig så himla nöjd.

Jag är i mål!!!  Foto: Zandra
Helt slut
Tummen upp för dagens insats

Mellantider för löpningen:     
Ut första varvet: 1) 4:46  2) 5:03  3) 5:13  4) 5:07  5) 5:10  6) 5:19  7) 5:22       
Hem första varvet: 8) 5:09  9) 5:03  10) 5:05  11) 5:11  12) 5:16  13) 5:05  14) 5:01
Officiell tid första varvet: 1:12:07, snitt 5:20

Ut andra varvet: 15) 4:56  16) 5:07  17) 5:17  18) 5:43  19) 5:28  20) 5:25  21) 6:01       
Hem andra varvet: 22) 5:36  23) 5:52  24) 5:37  25) 5:51  26) 6:20  27) 5:47  28) 5:57
Officiell tid andra varvet: 1:19:14, snitt 5:40

Ut tredje varvet: 29) 6:04  30) 5:42  31) 5:55  32) 6:03  33) 6:31  34) 5:53  35) 6:19       
Hem tredje varvet: 36) 6:18  37) 6:16  38) 6:08  39) 6:25  40) 6:26  41) 5:33  42) 5:31
Officiell tid tredje varvet: 1:24:08, snitt 5:57

Total tid löpning: 3:55:30, snitt: 5:35,  puls: 146/161
Jag måste säga att jag är så himla nöjd med mitt lopp och min insats under järnmannen. Jag hade aldrig ens i mina vildaste fantasier kunna tänka mig att jag skulle göra 10:15:27 som debutant. Mitt primära mål vara att endast ta mig runt. Mitt sekundära mål var att ta mig under 12 timmar. Sen så hade jag visserligen räknat på att jag teoretiskt eventuellt skulle kunna göra en tid runt 11 timmar om precis allt stämnde, men det kändes för bra för att vara sant redan innan start. 

 
Efter målgången med brorsorna
Finisher-tröjan

Simningen gick bättre än vad jag hade väntat mig. Jag var uppe ur vattnet efter 61 minuter och då har jag ändå inte tränat simning mer än de senaste 6-7 veckorna detta år. Den del som jag är mest nöjd med är så klart cyklingen. När jag påbörjade den här ironmansatsningen förra året kändes det nästan som en utopi att ens kunna snitta 30 km/h på 18 mil. Idag fick jag ett kvitto på att jag inte är en sådan dålig cyklist som jag hela tiden har föreställt mig. Nu snittade jag 34,8 km/h i genomsnitt och då har jag ändå inte lagt jättestort fokus på cyklingen. Jag har kört en del spinningpass och kanske kommit upp i 100-120 mil landsvägscykling. Jag är helt chockad över att det gick så pass snabbt på cyklingen som det ändå gjorde. Det hade jag inte räknat med någonstans. Målet med löpningen var att försöka springa i mål under 4 timmar och även det fixade jag. Det var en skön känsla när jag gick i mål att veta att jag hade tagit ut precis allt som jag hade att ge just denna dag, för det har jag verkligen gjort. 

Stundtals var det riktigt jobbigt. Jag fick dock massa extra energi av alla som stod längs banan och hejade. Mamma och brorsan var där. Pappa, Mia och David var där. SCT’s hejarklack anförd av bland annat Zandra var helt ovärderlig vid alla varvningar. Niklas hejade galet mycket på mig längs vägen på både cyklingen och löpningen. Magnus hade också tagit sig över från sitt sommarställe på Öland för att heja. Alla SCT’are ute på banan som hejade. Härliga Emma som gav mig energi varje gång vi möttes. Tack alla ni för stödet längs vägen. Utan er hade det inte gått så pass bra som det ändå gjorde.

Stockholm city triathlon

För att ha kunnat genomföra den här tävlingen har det krävts hårt arbete, disciplin och en hel del uppoffringar, men så här i efterhand kan jag säga att det har varit värt varenda sekund. Jag har varit med om en resa som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Jag är en IRONMAN.

Hänger du på och kör Järnmannen 2011?

Vansbrosimningen

Det var några dagar sen jag skrev ett inlägg här på bloggen. Det beror inte på att jag inte har tränat utan tiden har bara inte räckt till egentligen och att jag varit i stort behov av sömn senaste dagarna. Här kommer i alla fall storyn om årets vansbrosimning, om än några dagar försenad 

Jag blev upphämtad 06.15 utanför min port i söndags av Frida och Lisette som jag känner via jobbet. Jag är jäkligt trött här på morgonen och tänker att jag kanske kan sova någonting i bilen, men på något konstigt sätt blir det ändå jag som får den stora äran att köra bilen upp mot Vansbro. Jag måste erkänna att jag var lite avis på Lisette som såg ut att ha det riktigt skönt i baksätet sovandes. 

Mot vansbro!
Vi hade alla tre anmält oss till samma startgrupp och tid för starten var klocken 11.45. Resan upp går riktig bra. Det är inte så mycket folk ute på vägen så man kan ligga på rätt bra ute på motorvägen. Vi stannar till någon gång efter borlänge för toapaus och kaffeinköp.  
Lite piggare nu
Den obligatoriska kaffen
Vi anläder till Vansbro runt kvart över tio. Där beger vi oss omgående bort till målområdet där utlämningen av startkuvertet sker.
Härliga Vansbro
Därefter strosar vi runt i mässtältet och jag försöker på alla sätt att övertala både Frida och Lisette att prova på triathlon, men möts nästan endast av skeptiska blickar.
Framtida triathleter?
Efter kort tid i mässtältet beger vi oss bort mot startområdet. Vi traskar längst med järnvägen för att komma dit. Längs vägen hinner vi se de allra snabbaste simmarna simma iväg. 
Mot startområdet
Eliten
Väl framme vid starten blir det ändå lite stressigt känner jag. Jag drar på mig min våtdräkt och jag kan lova att det är riktigt svettigt. Det är säkert 30 grader i luften och att sen på det dra på sig en neoprendräkt som fullständigt alstrar värme. VARMT och JÄTTESVETTIGT!
Svetten bara forsar fram!
Jag hinner göra mig i ordning i tid och kastar mig i vattnet så fort jag får chansen. Jag ligger i vattnet en kvart ungefär innan starten går. Jag har taktiken klar för mig och det är att försöka lägga mig bakom ett par snabba fötter direkt (motsvarigheten till att ligga på rulle i cykling). Jag lägger mig precis bakom startrepet för att vara bra med i början.
Till slut går starten och samtliga simmare ger sig iväg. Jag kan säga så här: I början var det krig rent ut sagt. Det är trångt och folk verkligen fightas för att komma fram. Sparkar utdelas till höger och vänster och sämre simmare som ställt sig för långt fram blir översimmade. Jag tror att jag av misstag här i början råkade sparka en kille i ansiktet när han låg lite för nära. Jag öppnar i princip max för att slippa hamna bakom alltför många simmare och i första svängen, efter ungefär 100 meter, ligger jag 5:a eller 6:a i min startgrupp. 
Jag hittar direkt ett par fötter som jag känner att jag nog kan haka på ett tag. Den här killen håller identiskt fart med mig och dessutom verkar har vara duktig på att navigera medan han simmar. Just det här med att ha koll på vart man ska när man simmar i öppet vatten är väldigt viktigt, men dessvärre har jag väldigt svårt med det när jag simmar själv. Det blir oftast så att jag stannar upp helt och därmed tappar all fart. 
Jag ligger bakom dessa fötter i mer än två kilometer och känner mig hur stark som helst.Det som gör att jag tappar honom är en 120 kilos man som simmar bröstsim. Jag lägger mig nog för nära honom och träffas direkt av ett av hans bröstsimsbentag med full kraft i revbenshöjd. Det gör sjukt ont samt att jag tappar all kraft och fart. Jag simmar dock vidare men det går något långsammare nu när jag är ”ensam” och har ont i revbenen.
Jag tar mig ändå i mål och tiden visar fantastiska 45 min och 19 sekunder.
Förra året så kom jag i mål på 49.38 så det är personbästa med över 4 minuter. Jag kan inte annat än vara nöjd med dagens insats. I år har jag ställt upp i totalt 9 olika lopp och på samtliga dessa distanser har jag förbättrat mitt personbästa, så PB-streaken håller fortfarande i sig . 
Skön känsla efter loppet
Jag tycker även att det går jättebra för både Lisette och Frida under simningen. Lisette simmar in på 1.09 och Frida 1,21. Genom att genomföra det här loppet kan Frida numera titulera sig en som har gjort en Svensk klassiker. Riktigt bra jobbat!!
Lite souvenirer måste köpas när man gjort en svensk klassiker
I september hoppas jag ha gjort min andra klassiker
Efter att ha duschat får vi i oss lite käk och yttlerigare lite senare bär det av hemåt igen. Det visade sig även att solen tog riktigt bra idag. Här ser man att Frida till och med fått en solbränna efter badmössekanten
Bästa brännan ever
Var det någon annan som körde Vansbro i år?

Vätternrundan 2010

Jag måste börja med att be om ursäkt för att det här inlägget har dröjt så länge. Jag vet att jag lovade att det skulle komma för flera dagar sedan, men det har kommit mycket annat emellan och så har jag varit väldigt trött på kvällarna den senaste tiden. Det ska bli bättring från min sida lovar jag! Jag kan varna om att detta är ett jättelångt inlägg. Känner ni att ni inte orkar läsa igenom alltihopa så är mitt förra inlägg en mycket grov sammanfattning av denna text.

I lördags körde jag alltså min andra Vätternrunda någonsin. Det började med att pappa hämtade upp mig efter jobbet i fredags för bilfärd ner till Motala. Det var väldigt segt på vägarna i innerstan och på väg ut ur Stockholm, jag gissar på att det berodde på något bröllop som skulle hållas dagen efter 🙂 Jag lyckas till och med sova en hel timme innan vi anländer till Motala. 

Här är bansträckningen

Vi anländer till Motala runt halv nio på kvällen och hittar faktiskt en parkeringsplats riktigt nära tävlingsområdet. Vilken flax va! Min start går 01.10 på natten mellan fredag och lördag. Jag och far beger oss ganska omgående till mässtältet för att hämta ut startkuvertet som bland annat innehåller nummerlappen. På vägen dit från parkeringen möts vi av flera festliga tillställningar. Ett liveband spelar och några jonglörer jonglerar med eld! Det känns verkligen som om det här kan vara det största som händer i Motala under hela året. Det är lite festivalkänsla över det hela, där alla verkar väldigt glada.

Sen bär det av mot O’Learys eftersom pappa är sugen på att se den pågående VM-matchen. Vi hittar dock inte sportbaren så vi bestämmer oss för att strunta i matchen. Jag är vrålhungrig så vi slinker in på första bästa ställe som erbjuder pastabuffé. För 125 kr per person får vi hur mycket överkokt pasta som helst. Till detta serveras någon slags köttfärssås som alldeles för många timmar sedan har sett sina bästa dagar. Vilket klipp man gjorde va 🙂 Det var klart inte det godaste jag ätit i mitt liv men jag tog ändå två stora portioner för att fylla på kolhydratsdepåerna innan loppet. Det kändes som att all energi jag kunde få i mig skulle förhoppningsvis hjälpa mig hela vägen runt den här sjön.

Pastabuffén

Efter maten var det åter dags för att besöka mässtältet. Denna gång var det i stället att gå runt och kolla på vad samtliga utställare hade att erbjuda. Det var riktigt sjyssta priser och jag införskaffade några cykelstrumpor, cykelglasögon, framlyse och reflexer till cykeln samt ett energikit med lite gel och energybars.

Mörkret börjar dra in över Motala och det blir mer och mer ruggigt ute. Jag gör de sista åtgärderna på cykeln och börjar byta om till den klädsel jag ska ha under loppet. Det är väldigt opraktiskt att byta om i en bil så det blev att byta om utomför bilen. – Brrr, väldigt kallt kan jag lova. Inte alls att rekommendera. Satt sen ett tag i bilen för att värma mig innan jag drog iväg till startområdet.  

     
Tyckte väldigt synd om pappa som skulle sova i bilen. Det kändes som om det kunde bli väldigt kallt för hans del, även fast han hade med sig filtar och så. 

Även fast jag hade haft väldigt gott om tid innan start så blev det på något sätt stressigt till slut. Vattenflaskor skulle fyllas, en banan skulle ätas och bajamajan skulle besökas en sista gång. Jag missade till och med den startgrupp där det var tänkt att jag skulle starta i men jag kunde utan problem hoppa in i nästa grupp som startade 2 minuter efter. Jag fick massor av peppande ord av pappa precis innan start och sen PANG! Startskottet smäller av och jag påbörjar vägen ut ur Motala. 

  
Här lämnar jag motala. Bara 300 km kvar!
Jag har supermycket energi och adrenalinet bara flödar i kroppen. Jag får upp bra fart redan från början. Jag susar om samtliga 70 personer som var i min grupp på bara några minuter, trots att jag startar sist i gruppen. Jag glider fram på min racer i mörkret och känner mig som värsta Lance Armstrong. Klungor passeras lekande lätt och folk kollar på mig och tänker säkert: Vad är det där för galning som redan nu ligger i de där hastigheterna 🙂
Jag på cykeln
Efter ungefär en halvmil är det en kille som tar rygg på mig. Han håller väldigt jämn fart som mig. Perfekt! Skönt med lite sällskap och någon som kan hjälpa till att dra. Det är en stor skillnad på att köra själv och därmed ta all vind på egen hand, eller ligga på rulle efter någon och nästan inte ta någon vind alls. Var och en drar ungefär 10 minuter åt gången och vi hjälper varandra med peppande ord emallanåt. 
Vi passerar första depån i hästholmen (43 km) på ungefär 1.24 vilket är lite snabbare än 30 km/h. Även fast det var rätt mycket motvind så gick sträckan väldigt fort. Vi stannar inte i depån utan vi kör bara på. Min tanke innan loppet var att jag skulle stanna och göra max ett depåstopp. Därför har jag med 5 energybars, 3 gels, några tabletter som skulle motverka kramp och ett paktet dextrosol. Vätskemässigt har jag med mig 1,75 liter vatten i mina flaskor och typ en liter i min camalbak som jag har på ryggen.
Ner mot Gränna passerar vi hela tiden mängder av cyklister men ingen passerar oss. Först efter 8 mil kommer första cyklisten som faktiskt cyklar förbi oss. Inte heller i depån i Gränna stannar vi utan vi kör bara på. Det börjar kännas rätt mycket i benen när man ligger först och drar men de återhämtar sig förvånasvärt bra när man ligger efter i vindsuget. 
Jag känner vid Jönköping att jag kanske öppnade aningen för snabbt, men jag ville till varje pris inte släppa den här killen som jag tog sällskap med för att vi är så jämna. Båda har också som mål att gå under 11 timmar. Att jag inte ville släppa den här killen straffar sig rätt rejält, då jag efter 12 mil tar nästan helt slut. På cykelspråk kallas det för att man får hammaren. Det är när man då helt går in i väggen. Den kan förvandla den bästa cyklisten till en orkeslös person på bara några få minuter. 
Just den här sträckan vid 12 mil innehöll många jobbiga backar. Tankarna var då inte långt bort från att bryta, -skulle det verkligen funka att cykla 18 mil till om jag redan nu är helt orkeslös tänkte jag. Varje backe känns fruktansvärt mycket i benen men jag övertalar mig själv att fortsätta lite till iaf. Jag vet att jag skulle ångra mig så mycket mer efteråt om jag skulle bryta loppet på grund av trötthet. Mantrat Pain is temporary, Pride is forever! far igenom mitt huvud ett antal gånger. Jag trycker i mig en hel gel och trampar på i mycket lugnare tempo i hopp om att sakta återfå lite av de förlorade krafterna.
Nästkommande 15-20 km är riktigt tunga för min del. Inte nog med att benen känns som två blyklumpar och det är många jobba backar. Till råga på allt så börjar det även att regna. Tankarna far genast tillbaka till förra årets runda. Då regnade det konstant, och så mycket som jag frös då har jag nog aldrig tidigare frusit i hela mitt liv. Nu så regnade det inte fullt lika mycket men man blir ändå dygnsur. Jag lyckas till slut hitta en klunga som snittar runt 25-26 km/h och det känns perfekt för min del. Jag lägger mig sist där och vägrar gå fram att dra. Den gel som jag tryckte i mig och att jag till slut hittade en lagom snabb klunga gör att jag långsamt känner att krafterna börjar återvänta. Skön känsla att återigen kunna trycka på lite.
Bild på några random cyklister
I den här lite lugnare klungan börjar jag snacka med en spinninginstruktör från Hässleholm. Han peppar mig riktigt mycket då han ser att jag ser lite sliten ut, speciellt i uppförsbackarna. Där tappar jag en del på klungan men i nerförsbackarna så rullar jag om de allra flesta. Jag vet inte om det beror på att jag är mycket tyngre än de andra cyklisterna eller om jag bara helt enkelt har bättre rull i hjulen.
Jag planerar att ta mitt enda depåstopp i Fagerhult (140 mil) men när vi närmar oss där så frågar spinningkillen om vi ändå inte ska fortsätta. Han tycker inte att det är värt att ställa sig i kö till allting. Det förloras mycket tid i kontrollerna argumenterar han för och det resonemanget köper jag. Jag känner mig nu rätt fräsch i benen ändå så vi väljer båda två att fortsätta utan stopp.
I stort sett hela klungan som jag cyklar i försvinner in i Fagerhult men Robert, som spinningkillen heter, verkar urstarkt och går upp och drar mig i säkert 2 mil. Det är några cyklister som hakar på oss som en liten svans och till slut så består vår klunga av 6 starka man. Vi turas om att dra och alla är villiga att hjälpa till och dra sitt strå till stacken. Det är bra rotation i kedjan då vi inte ligger o drar i mer än typ 2 minuter åt gången.
Den här bilden har ingenting med vätternrundan att göra men visar hur vi låg i klungan
Nästa depå som passerades var Hjo (178 km) och som tur är väljer ingen från klungan att göra ett stopp där heller, så vår fina klunga förblir intakt. 2 km efter hjodepån slänger jag ett öga på min klocka för att se hur länge jag har varit ute. 18 mils cyckling är ju nämligen distansen som ingår i en Ironman som jag ska köra sista juli nere i Kalmar. Denna sträcka har gått på 6 h och 9 minuter, vilket ändå är en respektabel tid. Jag inser för första gången hur jobbigt det verkligen kommer att vara på Järnmannen. Det känns nästan som en omöjlig tanke att bege sig ut att springa ett marathon efter det här, plus att ha simmat nästan 4 km innan cykelmomentet. Det är nästan bara en månad kvar så det börjar bli brådis nu. 
Det är fortfarande rätt ostadigt väder. Ibland regnar det, ibland är det uppehåll och ibland är det till och med sol. Man hinner dock aldrig riktigt torka upp, så man fryser konstant ändå. Jag känner att det var väldigt tur att pappa övertalade mig om att jag skulle ta en underställströja under min cykeltröja för att hålla värmen lite bättre. Föräldrar vet bäst för det mesta. 
Jag rullar vidare på min Crescentracer mot nästa depå som är Karlsborg (210 km). Sträckan mellan Hjo och Karlsborg är rätt så platt har jag för mig och det flyter på väldigt bra. Det är under den här sträckan som jag bestämmer mig för att jag ska försöka att klara mig utan något depåstopp alls. Jag har gott om vatten kvar och energin ser ut att räcka. Varför stanna nu när jag inte stannat hittils tänker jag.  
Jag och Robert håller oss fortfarande till varandra. Vi kommer med uppmuntrande ord när vi märker att den andra behöver det. Ibland verkar det som han har hur mycket krafter som helst och ibland känner jag att jag kan ligga först och dra nästan hur länge som helst. Det är bra att ha någon att dela detta lopp med, för jag vet att det kännas mycket tygnre om man är helt själv och inte alls har något stöd längs banan.
Med endast 10 mil kvar av loppet så börjar kilometermarkeringarna att komma allt oftare. Nu visas en skylt för varje mil man har kört. Kilometrarna avverkas i snabbt tempo och vid varje milsmarkering uttrycker jag min lycka genom ett högt glädjetjut. Folk tror nog att jag har blivit smått galen under vägen, men de får tro precis vad de vill. Jag är bara så glad. 60 km kvar-skylten passeras, 50 km , 40 km och 30 km likså. Bara tre mil kvar! Jag känner redan nu att min måltid på 11 timmar kommer att klaras med en rejäl marginal om ingenting oförutsett händer. 
Jag och Robert är nu ensamma kvar av klungan när vi anländer till Medevi (279 km). Jag ser på honom att han är rejält sliten och han berättar att han inte har någonting kvar att käka och knappt något vatten kvar. Jag märker att han har kroknat rejält, speciellt när vi kommer till alla uppförsbackar som Medevi erbjuder. Helt plötsligt ses jag som bergscyklisten av oss två, vilket absolut inte varit scenariot under resan. Jag känner att jag vill göra allt jag kan för att hjälpa honom i mål, för det var han som hjälpte mig när jag hade det som jobbigast. Jag väntar in honom efter backarna, men till slut säger han åt mig att köra på egen hand sista biten. Robert stannar vid ettfik för att fylla på energidepåerna och jag fortsätter färden mot Motala.
Jag finner rätt fort två snabba killar från Räddningstjänsten vilka jag tar rygg på och följer de ända in till Motala. Sista biten innan mål känner jag igen mig mer och mer eftersom det var denna väg som man cyklade på när man påbörjade denna cykelresa för över 10 timmar sedan. Jag svänger till slut in på upploppsrakan mot mål, fortfarande i rygg på killarna från räddningstjänsten. Finish strong! ekar genom mitt huvud och jag sätter av i spurt utan dess like. Jag kör om räddningskillarna och flera andra cyklister i en kraftsamling som publiken i Motala nog sällan har skådat. I slutet av upploppet står pappa med kameran i högsta högg och lyckas faktiskt fånga mig på bild.
Jag hinner till och med le mot kameran under spurten
Jag passerar mållinjen på 10 timmar och 13 minuter. Det är 47 minuter bättre än min måltid och det är hela 2 timmar och 37 minuter snabbare än mitt personliga rekord på vätternrundan satt från förra året! Jag har ont i hela kroppen, jag är fortfarande genomvåt, magen är orolig efter alla bars och gel men känslan över att jag äntligen är i mål slår allting annat. Jag klarade det! Jag gav aldrig upp trots att det stundtals var riktigt jobbigt! Jag känner mig så himla nöjd med min prestation. Snitthastigheten blev 29,4 km/h. Vem slår PB med över 2 och en halv timme egentligen? JO JAG!!!!!  
  
Så här glad är jag precis efter målgång. Vilken skön känsla att få den där efterlängtade medaljen!
  
Är helt färdig efter målgången
Efter loppet bjuds deltagarna på pasta så jag vräker i mig hela tre portioner men det känner jag att jag är värd. Min garminklockar visar att jag har bränt 13500 kalorier under dagen så det här är en dag jag kan käka precis vad jag vill känns det som. Efter maten är det dags för en lång varm dusch. Aldrig tidigare har en dusch betytt så mycket för mig. Jag står där i säkert 45 minuter och bara tänker tillbaka på min fantastiska prestation. 
   
Efter Vätternrundan gäller att man måste vila 6 timmar innan man tillåts köra hem, men som tur var hade jag ju pappa där som inte hade cyklat och därmed kunde påbörja resan hemåt direkt. Jag slocknade i princip innan vi lämnat parkeringen i Motala och sov hela vägen till Stockholm.
Det blev som sagt ett väldigt långt inlägg men jag känner att det fanns så mycket som jag ville dela med mig av från loppet. Om det är några som orkat läsa igenom hela inlägget så ska ni ha mycket creds!
Mot nya utmaningar!