Sverige har fått en ny sub40-löpare på milen!!!

Ända sen efter Järnmannen i Kalmar har jag haft siktet inställt på Hässelbyloppet. Visst har jag visserligen ställt upp i flera lopp därimellan men det har inte varit några som jag riktigt satsat på. Jag tillfrågade min vän Micke redan i somras om han efter min tävling i Kalmar kanske kunde ställa upp som min coach inför Hässelbyloppet, och hjälpa mig ner mot en tid under 40 minuter på milen.

Adept och coach

Under 40 på en mil har jag alltid sett som en magiskt drömgräns, precis som många andra motionärer. Jag har sett upp till människor som gjort under 40 på milen och tyckt att de är superlöprare. Jag har avundats dessa löpare och intalat mig själv att jag har haft lite fel kroppsbyggnad för att ens kunna komma i närheten av att springa så där snabbt. Jag har väldigt länge drömt om att jag en vacker dag skulle kunna springa på de tiderna men det har endast känts som en utopi, dvs mer eller mindre som ett ouppnåligt ideal. Nu i år har jag dock haft en rätt osannolik utveckling löpmässigt och för första gången någonsin har jag  känt att jag faktiskt har haft chans på riktigt att spräcka den här drömgränsen.     

Flera dagar innan Hässelbyloppet gick jag runt och var sjukt nervös. Jag har inte varit sådär nervös inför en tävling sen Järnmannen i slutet av juli. Jag ville verkligen prestera på Hässelbyloppet. Jag ville inte göra mig själv besviken, jag ville inte göra coach Micke besviken och jag ville inte göra alla andra som också trott på mig besvikna. Många av mina vänner sa att det var klart att jag skulle göra under 40 minuter med tanke på min utveckling och mina snabba intervaller de senaste veckorna. Även om det har gått bra den senaste tiden så visste jag att allt var tvunget att klaffa för att jag skulle kunna göra sub40. Även om man har snabbheten i sig så måste man få till det när det väl gäller.

Banansträckningen

 

Sub40 på milen hade varit en perfekt avslutning på en helt makalös säsong. Hade jag gjort över 40 hade jag nog inte kunna känna glädje på samma sätt när jag såg tillbaka på den här säsongen.

Jag hade svårt att sova kvällen innan loppet eftersom många tankar då for genom huvudet. Jag visualiserade mig loppet igenom och försökte ersätta alla negativa tankar som dök upp ibland med bra positiva tankar istället.

På morgonen inför loppet laddade jag med pasta, mackor, banan och te. Jag mötte upp Lina och Daniel i Sumpan för gemensam avfärd till Hässelby. Det blev så klart mycket snack om hur man skulle lägga upp loppet, vilka mål man hade och hur det skulle kännas.

Vi hade gott om tid innan start så vi kikade bland annat in i löplabbets tält efter prisvärda skor. Efter ett tag anlände både Miranda och Thomas till Hässelbyvallen. De två galningarna hade tagit en 11 km uppvärmningsjogg hemifrån. Imponerande. Mötte även en hel del triathleter från SCT där innan start.

Jag hade fått strikta instruktioner av Micke att inte gå ut för hårt. För mig innebar det att jag kanske skulle lägga mig mellan 3.55-4.00 första kilometern. Det var bättre att öppna lite lugnare för att sedan ha krafter kvar till andra halvan av loppet ansåg coach.

Jag värmde upp i 3 kilometer i ungefärligt 5-tempo. Kroppen kändes lite stel men det brukar vara ett bra tecken inför ett lopp när det gäller mig. Jag ställde mig tidigt i startfållan och kom väldigt långt fram. Jag hade endast en rad av löpare framför mig. Alldeles bredvid mig stod Anna Rahm som slutade trea bland tjejerna och en meter ifrån mig stod Mustafa ”Musse” Mohamed som var snabbast av alla. Det var inget dåligt sällskap som man stod bland där i starten.

I starten. Bilden är lånad från Hässelbyloppets hemsida

Starten gick och den sedvanliga tjurrusningen började. Jag hade Mickes ord ekande i bakhuvudet om att jag inte skulle gå ut för hårt. Jag tyckte att jag tog det lugnt inledningsvis och lät de snabbare löparna sprinta iväg. Första kilometern var rätt så lättlöpt men jag skulle minsann inte öppna för hårt tänkte jag. Vid första kilometermarkeringen fick jag nästan en chock när jag såg att jag ändå öppnat på 3:42, vilket är runt 15 sekunder snabbare än vad jag hade tänkt mig.

Även fast öppningen var i snabbaste laget så kändes kroppen helt okej. Jag fortsatte att trumma på i bra tempo och tänkte att det här får väl bära eller brista. Nu eller aldrig! Rädslan att förlora får inte vara större än viljan att vinna, och jag ville verkligen vinna idag.

Bilden är lånad från Hässelbyloppets hemsida

Fram till 5 kilometer kändes löpningen och kroppen hur bra som helst. Jag sprang på bra och försökte i den mån det gick lägga mig i rygg på löpare som jag tyckte höll ett jämnt bra tempo. Jag öppnade första halvan på 19.14 vilket var 16 sekunder snabbare än mitt personbästa på 5km. Jag jublade inombords åt den starka öppningen och fortsatte att springa på.

Jag vet inte vad det var som hände efter de första 5 kilometerna men efter det började det bli grymt mycket mer jobbigt löpmässigt. Jag började få slita och jobba hårdare för att ens kunna ligga i samma hastigheter som tidigare. Jag tror att det var ett resultat på att jag hade öppnat alldeles för hårt. Sen att det var några uppförsbackar på just den här biten av banan gjorde inte saken bättre.

Bilden är lånad från Hässelbyloppets hemsida

Även fast jag hade rätt god marginal till att göra sub40 blev jag lite orolig när jag såg att kilometertiderna nu för första gången låg över 4-minuterstempo och ökade. Både kilometer 6,7 och 8 hade jag en tid över 4 minuter vilket inte var enligt planerna.

När jag kom till den åttonde kilometerskylten hade jag varit ute och sprungit i 31 minuter och 20 sekunder. Det var någonstans här som jag insåg att jag till största sannolikhet skulle fixa mitt drömmål. Jag kunde springa de sista 2 kilometerna i 4:20 och ändå klara den magiska 40-gränsen. Det enda som nu kunde stoppa mig var att jag fick kramp så att jag var tvungen att gå sista biten eller så.

Bilden är lånad från Hässelbyloppets hemsida

Sista kilometern stod det massvis med folk och hejade längs vägen. Jag njöt. Det här var verkligen min dag. Jag sprang förbi Therese som hejade på mig allt hon kunde innan jag vek in på Hässelbyvallen. När jag väl kom in på vallen började tårarna rulla ner för min kind. Nu var det nära. Jag visste att jag skulle klara mitt uppsatta mål. Jag visste att jag skulle göra en tid under 40 minuter. Allt blev bara så emotionellt i den här stunden. 

Jag sprang i mål på 39.19 och var helt utpumpad men också lyckligare än någonsin. Jag hade gjort någonting som helt överträffade mig själv. Jag hade gjort någonting som för ett år var helt otänktbart. Jag hade gjort någonting som alltid tidigare endast känts som ett ouppnåligt ideal. I den här stunden blev min dröm verklighet. Det går knappt att beskriva hur stolt jag var där jag låg i gräset. Det var helt enkelt en perfekt avslutning på en helt perfekt säsong.

Så här glad var jag efter målgång
Sub 40 for real!
Den första personen jag ringde efter loppet var så klart coach Micke. Han hade varit minst lika nervöst som jag inför loppet och när jag berättade hur det hade gått hörde man verkligen hur stolt och glad han blev. Jag har mycket att tacka honom för mitt snabba lopp känner jag.
Av någon andledning under samtalet med Micke kom vi in på området med min vikt. Jag nämnde att jag inte har den optimala löparkroppen och han frågade så klart vad jag vägde. Jag gillar inte riktigt den frågan eftersom jag tycker att jag väger ett antal kilo för mycket, men jag svarade motvilligt att jag väger runt 90 kilo ändå. Han tyckte att det gjorde min prestation ännu grymmare för att det är nog inte så många löpare som gör under 40 minuter på milen och dessutom väger 90 pannor

Trots att jag inte har den mest optimala löparkroppen så har jag något som jag tror är minst lika viktigt, och det är en stark vilja. En vilja som hjälper mig att utvecklas och att bli bättre. En vilja som hjälper mig att uppnå mina mål. En vilja som hjälper mig att göra sub40 på milen      

En dröm har gått i uppfyllelse
Mina kilometersplittar:
1) 3:42
2) 3:45
3) 3:51
4) 3:56
5) 3:56
6) 4:02
7) 4:00
8) 4:05
9) 3:59
10) 3:59
Totat: 10 km löpning, Tid: 39.19, snitt: 3:56, puls 170/176
Jag är så himla nöjd med min löpmässiga utveckling denna säsong. Det här loppet var verkligen kronan på verket. En perfekt avslutning för säsongen. 39.19 på milen är så stort för mig! Detta kan beskrivas med ett ord:LYCKA!

  

Långt ifrån mina uppsatta intervalltider…

Den här vecka är som sagt Hässelbyloppsveckan. Därför har jag endast två löppass inplanerade inför söndag denna vecka. Jag körde intervaller igår och imorgon har jag en mil att springa i lugnt tempo.
Gårdagens pass inleddes med att jag joggade bort till Kristinebergs IP i vanlig ordning. När jag har intervaller på schemat kör jag de helst på bana. Man kan jämföra tiderna mellan olika pass på ett bättre sätt och man ser exakt hur långt man har kvar av varje intervall. Det gillar jag!

Jag hade känt mig rätt stel i kroppen hela dagen och hade inga större förhoppningar om att det skulle gå jättesnabbt igår.

Huvudserien bestod av 5×200 och tidsmålet låg på runt 40 s (vila 45 s), 3×1000 @ 4:15/4:00/3:45 (vila 60 s), 5×200 på runt 40 s igen.

Jag började med att dra av de första 5 tvåhundringarna i väldigt bra tempo i förhållande till de uppsatta rikttiderna.
1) 34.09 s (2:50-tempo)
2) 35.09 s (2:55-tempo)
3) 35.12 s (2:56-tempo)
4) 33.41 s (2:47-tempo)
5) 36.16 s (3:01-tempo)

Efter tvåhundringarna började jag prata med en annan löpare som också körde intervaller. Han körde fyrahundringar så jag tänkte att jag inte hade en chans att haka på honom. Vi startade samtidigt och jag la mig jämnsides med honom. Det kändes bra i kroppen så efter ett tag bestämde jag mig för att dra ifrån han några meter. Han kom aldrig ikapp sen.

Jag kollade inte ner på klockan under tiden jag sprang men jag kände att det där gick alldeles för fort för att vara 4:15-fart. Saktade ner farten sista 300 meterna för att inte ta ut mig fullständigt. När klockan pep och jag kikade ner på vad kilometern hade gått på blev jag jäkligt förvånad. 3:40 visade klockan! Kunde det verkligen vara möjligt? Nästa tusing gick till och med ännu snabbare än den första. Den avverkades på 3:30.

Under sista intervallen kände jag rejält av de två snabba tusingarna innan. Jag sprang på rätt så bra även denna intervall men det kändes ändå som att lungorna inte ville ta in maximalt med luft. Det är jobbigt och jag ville bara stanna men manade på mig själv att det var det sista som jag fick göra. De avslutande tusen meterna sprang jag in på 3:38. Visserligen sämre än intervallen innan men ändå 7 sekunder under den tid som Micke satt upp som riktvärde.

Man är ju inte världens snyggaste under ett intervallpass

Passet avslutas med 5×200 på tiderna nedan och en lugn jogg hem därefter.

1) 33.56 s (2:48-tempo)
2) 36.57 s (3:03-tempo)
3) 34.23 s (2:51-tempo)
4) 36.86 s (3:04-tempo)
5) 36.24 s (3:01-tempo)

Är det någon mer som hade tänkt springa Hässelbyloppet? Vad siktar ni på för tid?

Förra veckan…

Även om jag inte har skrivit något inlägg om förra veckans löpträning så körde jag ändå 3 löppass. Jag har bara inte hunnit med att uppdatera bloggen med det eftersom det har varit inplanerade saker varje kväll varje i flera dagar. Det har varit allt från 30-års fest till grabbmiddag med några polare från universitetestiden.

I onsdags mötte jag iaf upp Thomas, Paula och Miranda i sumpan för lugn jogg runt lötsjön och råstasjön. De hade redan sprungit 8 km innan jag mötte upp de. Vi sprang i lugnt 5:30-tempo och det var riktigt behagligt. Det kändes bra i kroppen ändå med tanke på att jag sprang Lidingöloppet så sent som i lördags. På slutet körde jag och Thomas några riktigta fartökningar. Det var riktigt snabbt men ändå rätt så kontrollerat. När jag kollade ner på klockan såg jag att jag för en liten stund till och med låg och körde på i 3:15-tempo!!!. Totalt blev det 1 mil på ungefär 55 min.

Gänget

I torsdags körde jag intervaller på egen hand sent på kvällen. Vi hade en grej med jobbet efter arbetstid så jag kom inte hem förrän runt halv tio. Funderade på om jag då skulle skippa kvällens intervallpass men jag kände att jag inte kunde skippa bägge intervallpasens denna vecka. Begav mig ut med långtights, långärmad funktionströja, mössa och vantar. Det var verkligen länge sedan som jag hade så här mycket kläder på mig under en löprunda. Sprang bort till Krillans IP som uppvärmning och sattesedan  igång med intervallerna. Passet bestod av 6 tusingar  2x(3×1000 @ 4:15/4:00/3:45) med 60 s mellan varje km och en extra minut efter setet. De första tre sprang jag på 4:13/3:59/3:48. Därefter sprang jag de sista tre på 4:12/4:00/3:49. Härligt komponerat pass av Micke, men jag kände mig rätt trött i benen speciellt på tredje och sista intervallen.

I lördags körde jag ytterligare ett lugnt löppass. Denna gång runt brunnsviken och totalt 12 kilometer. Lugnt skönt tempo. Hela runda tog runt en timme att springa, snitt 5-minuterstempo med andra ord.

Hässelbyloppet närmar sig med stormsteg. Börjar nästan känna mig nervös redan nu. 

Bästa intervallerna ever!

I Mickes pass som jag följer stod det idag på schemat att jag skulle köra intervaller, eller närmare bestämt 15×400 med 60 sekunders vila. Tidsmässigt var målet att försöka lägga samtliga intervaller inom 1:21-1:25.

Jag hade bestämt träff med Therese efter jobbet vid Kristinebergs IP. Jag joggade bort hemifrån till ”Krillan” på typ 15 minuter (2,6 km). Therese hade inte hunnit köra någon uppvärmning så vi körde ytterligare 2 kilometer inne på löparbanorna som uppvärmning. Det var riktigt roligt att återigen springa med Therese och catcha up allt som har hänt sen sist. Vi sprang mycket tillsammans under alla TSM (Team Stockholm marathon)-träningar, men på slutet har det blivit att vi inte alls sprungit tillsammans. Jättroligt att träffa henne igen var det i alla fall.

Mina splittar för samtliga intervallerna:

1) 1:16, snitt 3:10/km, puls 142
2) 1:21, snitt 3:24/km, puls 152
3) 1:22, snitt 3:27/km, puls 157
4) 1:22, snitt 3:27/km, puls 161
5) 1:21, snitt 3:24/km, puls 163

6) 1:20, snitt 3:21/km, puls 165
7) 1:19, snitt 3:18/km, puls 165
8) 1:21, snitt 3:25/km, puls 166
9) 1:21, snitt 3:24/km, puls 164
10) 1:23, snitt 3:28/km, puls 165

11) 1:22, snitt 3:26/km, puls 165
12) 1:22, snitt 3:27/km, puls 166
13) 1:23, snitt 3:28/km, puls 165
14) 1:22, snitt 3:27/km, puls 165
15) 1:23, snitt 3:29/km, puls 165

Intervallerna kändes riktig bra idag. Visst kändes det ansträngt, men det var inte så att jag tog ut mig fullständigt. Jag hade lite lite mer att ge på samtliga intervaller (utom kanske första) och jag sprang dessutom helt otroligt jämnt. Tidigare har det varit att jag öppnat hårt den första intervallerna men tappat otroligt många sekunder mot slutet men inte denna gång. Helt klart det bästa intervallpasset jag sprungit i mitt liv.

Efter intervallerna blev det lugn promenad hemåt.

Tack Therese för sällskapet! Det här måste vi göra om någon gång.

Bellmanstafetten X 2

I våras kom ett mail nerdimpandes i inkorgen på jobbet om att springa Bellmanstafetten (5 x 5km). Jag anmälde mig direkt att jag var intresserad av att springa. Försökte hitta fyra andra som kunde tänka sig att springa och rätt omgående fann jag i alla fall tre kollegor som tyckte det lät lockande. Vi gjorde några tafatta försök att försöka värva ytterligare nån löpare, men det var ingen riktigt i laget som tog tag i det. Det löser sig väl tänkte vi angående den sista löparen, det är ju alltid någon som säkert vill springa.

Sista veckan innan loppet märkte man att tävlingen började närma sig med stormsteg. Folk började försöka sänka förväntningarna som de tidigare hade trappat upp, formen mörkades och det var säkert nån som ångrade att de hade anmält sig.

Dagen innan snackade jag med Alex om vad han skulle springa i under morgondagen. Han svarade att han i alla fall skulle springa i knickers, ni vet sådana där man hade när man spelade fotboll när man var mindre. Jag har för mig att de var i galonmaterial eller något liknande. Jag garvade lite och trodde att han skojade med mig, men tydligen var han helt allvarlig. Jag höll då ett stort utlägg om vilken stor skillnad det är att springa i tights. Jag vet inte vad det var jag sa som fick Alex att ändra uppfattning men efter jobbet åkte han och införskaffade sitt livs första par tights. Här skulle det gå undan!

Alex i sina nya snabbtights

På tävlingsdagen hade vi fortfarande inte löst problemet med den femte löparen. Istället blev det så att vi bestämde att nån (gissa vem det blev) skulle få springa två sträckor. Såklart blev det jag som fick köra två sträckor. Fick flera kommentarer som att: Du har ju kört marathon och ironman, så det här är ju ingen match för dig. Så jag hade inte så mycket val utan det vara bara att gå ut och köra.

Efter jobbet åkte vi bort till starten som var belägen just bakom universitetet vid stora skuggan. Vi bredde ut vår filt jämte de båda andra lagen från jobbet och började vår uppladdning. Vi gick igenom taktiken och de förväntade tiderna som vi trodde att vi skulle kunna göra. Niklas skulle ta första sträckan, jag skulle köra andra, Alex skulle köra tredje, Danne fjärde och så skulle jag springa sista.

Dream team

Jag sprang på både Micke och Emma innan start och fick massor av pepp. Jag var taggad till tusen. Medan Niklas gjorde sig klar för start körde jag lite egen uppvärmning. Starten gick och ungefär 1000 lag begav sig ut på sin första sträcka av totalt fem. Varje sträcka var som sagt 5 km.

Täten precis efter starten

Niklas sprang helt okej på första sträckan och kom in på 22.41. På jobbet hade han skrämt oss i laget om att han kanske skulle göra tider kring 30 minuter eller till och med över det, men som tur var gjorde han inte det.

Jag tog därefter över stafettpinnen och inledde i ett högt tempo. Målet var att springa under mitt personbästa på 19.45 från parloppet. Jag har ju fortfarande slagit personligt rekord på samtliga lopp jag ställt upp i under året, vilket är helt sjukt om man tänker efter.

Jag passerade tydligen Mirre efter ungefär 1 km utan att ens lägga märke till henne, trots att jag inte var mer än en meter i sidled ifrån. Stora delar av banan kändes riktigt bra, men det var även perioder där det kändes mycket jobbigt, speciellt när det lutade lite uppåt. Tog mig i mål på finfina 19.30 och växlade över till Alex. Nytt PB igen! Fantastisk känsla att se alla förbättringar man gjort!

Trött men glad

Mina kilometersplittar: 1) 3:49 2) 3:51 3) 3:54 4) 3:55 5) 3:58

Totalt: 5 km löpning, 19:30, snitt 3:53, puls: 173/181

Alex i sina nyinköpta tights susade iväg som blixten efter växlingen. Han hade också planer på att springa under 20 minuter. Efter en imponerade löpning trodde vi alla att han kommit in på sub20 min men den officiella tiden visar senare att han gjort 20:01 Riktigt surt att missa drömgränsen med en fjuttig sekund. Men han får se det som en sporre att fortsätta att springa, vilket jag vet att han kommer att göra.

Danne sprang som sagt fjärdesträckan. Jag låg på en filt och försökte återhämta mig från min tidigare löpning. Försökte väcka kroppen till liv men det kändes riktigt tungt. Intalade mig själv om att jag var tvungen att komma igång så jag försökte köra lite uppvärmning. Jag träffade även min härliga TSM-vän Therese och fick lite extra krafter. Jag joggade lätt i tio minuter innan jag återigen begav mig till startområdet. Är inte alls taggad den här gången.

Danne däremot är taggad inför sin sträcka

Danne sprintar i mål på 21.56 vilket är väldigt mycket bättre än hans förväntade tid. Det är så bra att jag nästan håller på att missa att befinna mig i växlingsområdet när han anländer. Jag känner att jag vill göra en tid i närheten av vad jag gjorde på min första sträcka. Det märks dock att kroppen inte helt är återhämtad eftersom jag fortare blir trött och flåsar nästan som en gammal rökare med astma. Mina splittar blir ändå på något sätt helt okej.      1) 3:51 2) 3:56 3) 3:50 4) 3:59 5) 4:01.  Jag kommer in på 19.41. Det är snabbare än mitt förra pers på 19.45 men det är inte bättre än mitt nysatta pers på 19.30.

Vi är i mål!

Totalt: 5 km löpning, 19:41, snitt: 3:56, puls: 175/184

Som lag kommer vi in på 1 timme 44 minuter och 13 sekunder. Det ger oss en hedrande 22:a plats bland alla herrlagen. Bland de mixade lagen var det endast 16 lag som hade en bättre totaltid. Det innebär att vi totalt placerar oss som 38:a av över 1000 startande lag. Riktigt roligt!

Efter målgång bjöds alla deltagare på picnick i gröngräset. Det var riktigt trevligt att sitta där i gräset i goda vänners lag.

Jag måste bara fråga. Tycker ni att min PB-streak är över eftersom jag inte slog personbästa under båda stäckorna eller fortsätter PB-streaken eftersom jag ändå satte personbästa på tävlingen?

Jag ska bli snabb!

Under hela vintern och våren har jag nästan bara kört långa lugna pass för att vänja kroppen att springa långt och egentligen inte ett endaste kvalitetpass i form av intervaller. Men nu är det slut på det för den här säsongen och nu ska jag försöka bli snabbare löpmässigt. Jag har ju som mål att springa snabbare än 40 minuter på milen under Hässelbyloppet. Det skulle verkligen vara en dröm som skulle gå i uppfyllelse. Det skulle betyda SÅ himla mycket för mig. Jag har alltid drömt om att någon gång i livet göra sådana tider, men det har mer eller mindre alltid känts endast som en utopi. För första gången i mitt liv känner jag att den tiden inte är helt omöjlig. Det fortfarande är jäkligt snabbt, men inte längre helt omöjligt!

För att nå dit har jag tagit hjälp av Micke som är en riktigt grym löpare. Världens snällaste Micke har tagit sig tid och gjort ett träningsupplägg helt anpassat för mig och min sub40-satsning. Jag skulle egentligen börjat för två veckor sedan, men på grund att jag varit sjuk har det blivit att jag varit tvungen att skjuta på uppstarten.

Idag var det då första passet på resan mot under 40 minuter på milen. På schemat stod det 3 km uppvärmning, sen följande intervallserie 1x(1600 m, 1200 m, 800 m, 400 m, 1000 m) med 90 sekunders vila mellan varje intervall. Sen som avslutning 3 km nedjogg. 

Joggade tre kilometer bort till Kristinebergs IP på 15:33, snitt 5:10

Jag hade fått tidsangivelser av Micke hur fort varje intervall skull gå på ett ungefär. Det var riktigt tuffa tider han hade satt upp för mig att klara och jag funderade länge om jag ens skulle vara i närheten av de. Jag bestämde mig för att inte kolla någonting på min klockan undet själva intervallerna, utan jag sprang så snabbt jag orkade. Det var skönt att veta att för varje intervall som jag avverkade skulle nästa sträcka bli ett varv kortare (förutom på sista). Nedan ser ni tiderna jag sprang på, min snitthastighet och vilka tider Micke tyckte att jag skulle ligga mellan.

Intervall      Min tid                 Snitt         Mickes måltid
1600                  5:41                3:33 min/km         5:54 – 6:07
1200                  4:29                3:45 min/km         4:20 – 4:33
800                    2:55                3:39 min/km         2:49 – 2:57
400                    1:23                3:26 min/km         1:21 – 1:25
1000                  3:46                3:46 min/km         3:36 – 3:45

Efter intervallpasset
Jag är jäkligt nöjd att jag kunde springa så pass snabbt som jag gjorde. Grämer mig ändå lite att jag missade den uppsatta tiden på sista intervallen men en fjuttig sekund.
Ser redan fram emot nästa intervallpass!
Efter intervallserien joggade jag hem med tunga ben på 17:37

Första löppasset på evigheter

Idag kände jag mig äntligen helt frisk i kroppen när jag vaknade. Inte ont i halsen, inget slem, ingen hosta. INGENTING! Nu har det gått tre hela veckor efter Ironmantävlingen och enda gången jag sprungit var Midnattsloppet. Gissa om jag har haft enorm löparabstinens, men idag var det då dags att återigen få snöra på mig mina löparskor och dra på mig mina favoritlöpartights.

Hade inga som helst krav på att springa snabbt utan det enda jag ville var bara att komma ut och njuta. Jag kände mig tung i kroppen men det kanske inte är så konstigt när man inte tränat på tre veckor och har nästan bara levt på onyttig mat. Tung eller inte så var det ändå så himla skönt att återigen kunna springa. Jag sprang 5 kilometer med ett enda stort leende på läpparna. Jag insåg verkligen hur mycket jag har saknat löpningen. JAG ÄR TILLBAKA.

Totalt: 5 km löpning, 27:08, snitt 5:25, puls 134/147

Midnattsloppet 2010 – Hur är det möjligt?

Efter järnmannen har det inte blivit någon träning överhuvudtaget. Första veckan lät jag kroppen medvetet vila medan nu andra veckan har jag dessvärre varit sjuk. De senaste dagarna har jag provat flera kurer för att bli frisk bara för att kunna ställa upp i Midnattsloppet.

Jag och brorsan anmälde oss redan i påskas till loppet. Sist vi sprang Midnattsloppet tillsammans var 2008. Den gången hängde jag på honom i 5-6 km innan rycket kom. Jag tog ut mig mer än vad jag hade ork till och det resulterade senare i att jag var sjuk i tre månader efter loppet. Som den tävlingsmänniska jag är har jag hela tiden sen dess varit extremt sugen på att få revansch mot brorsan på just det här loppet.

Den episka kampen mellan brorsorna
Hade det varit att jag skulle springa loppet själv hade jag nog inte ens ställt upp med tanke på hur sjuk jag var i veckan. Nu istället var det den här episka kampen med brorsan som jag sett fram emot så länge, så därför gick det inte att säga nej direkt. Han hade dessutom även flugit ner ända från Luleå bara för att springa det här loppet. Jag insåg vilket antiklimax det skulle kännas som om jag inte skulle kunna springa, men jag förstod att jag inte kunde riskera hälsan i alla fall.

Sista två dagarna innan loppet velade jag fram och tillbaka. – Skulle jag springa, eller skulle jag lämna WO. Var jag tillräckligt frisk för att ens kunna starta? Hela tiden sköt jag beslutet framför mig.

Det var inte förrän klockan närmade sig sex på lördagskvällen (dvs 4 timmar innan start) som jag bestämde mig för att faktiskt ställa upp. Nu började uppladdningen på riktigt. De tillhörande verbala psykningarna dröjde inte länge innan de började hagla mellan oss.
The game is on
Vi åkte tunnelbana bort till Zinken så att vi var där en timme inne start. Det kryllade av gulklädda löpare på hela tunnelbanan.
Innan start körde jag 3 kilometer uppvärmning på 16:15 (snitt: 5:25). Det blev till med lite stressigt att hinna in i rätt startfålla eftersom det var knökat med folk längs vägen till startområdet.

Jag hade taktiken klar för mig redan innan loppet. Eftersom jag visste att det tar ett tag innan brorsan kommer igång så tänkte jag dra på redan från början. Gå ut hårt och öka helt enkelt
Precis innan start

Startskottet smäller av och loppet är igång! Redan här börjar tjurrusningen. Jag kryssar mellan löpare för att redan nu skapa mig en lucka till brorsan. Efter 500 meter hinns jag ikapp av brorsans polare Daniel (triathlet och tillika järnman). Jag lägger mig i rygg på honom och bara springer med. Det är jäkligt skönt att ligga bakom någon som springer så pass jämnt att man inte behöver tänka på farten.

Första gången jag tittar på klockan är efter 3 km. Jag ligger fortfarande i rygg på Daniel och klockan visar under 12 minuter, dvs under 4 minuters-tempo. Jag känner i det här läget inte alls av att jag varit sjuk hela veckan. Jag tittar bakåt en gång för att försäkra mig om att jag inte har brorsan i hasorna. Jag ser han inte men vad jag inte vet är att han ligger ungefär 10 meter efter mig och bevakar minsta lilla steg.

Jag fortsätter att springa jämnt med Daniel ända fram till 5 kilometer, som för övrigt passeras på 20:08 totalt. Tyvärr verkar det som om min farthållare inte mår särskilt bra då han kastar sig ut bredvid banan och förmodligen lägger en pizza. Jag fortsätter att springa och springer ”själv” för första gången i loppet. Kanske fel uttryck att säga själv när det är 21 000 andra löpare som springer på söders gator, men jag hittar ingen specifik löpare som jag kan ta följe med.
Kanske inte helt själv iaf

6:e kilometern är den absolut tyngsta under hela loppet. Det är under den km som den beryktade backen upp mot Sofia kyrka måste avverkas. Det är säkert 500-600 meter uppförsbacke som besegras. Jag springer i början av backen men kroknar mycket mot slutet att jag till och med tvingas gå för att inte helt stumna i benen.
Efter backen är det en rätt bra bit nedför, vilket gör att jag kan återhämta mig någorlunda i alla fall. Jag får dock inte samma flow i löpningen som jag hade bakom Daniel. De nästkommande kilometrarna känns tunga och jag får slita för att ta mig framåt.
När jag passerar 9 kilometersmarkeringen inser jag att jag till och med har en liten chans på att sätta nytt personbästa. Jag ökar farten så mycket jag kan och pulsen verkligen skenar iväg. Målet närmar sig meter för meter och jag känner mig mer och mer illamående. Jag passerar mållinjen och stannar klockan på 42:26 och konstaterar att jag återigen slagit PB!
Beviset
Jag har även slagit brorsan och fått revansch på Midnattsloppet. Livet är gött, trots att jag har en rätt så jobbig hosta efter målgången. Brorsan tappade mig ur sikte efter 5 kilometer men han gör ett kanonlopp han också. Även han slår personbästa och kommer in på 44.24. Det är ett grymt resultat med tanke på hur lite löpning han egentligen har kört i år.
Segraren koras
PB-streaken fortsätter. Är nu uppe i 10 eller 11 personbästa denna säsong. Det börjar bli svårt vid det här laget att hålla reda på alla lopp.
Snitttiderna per kilometer:
  1. 4:01
  2. 3:55
  3. 3:56
  4. 4:04
  5. 4:09
  6. 4:49
  7. 4:04
  8. 4:12
  9. 4:27
  10. 3:55    (Min garmin visade totalt 10,2 km så sista 200 meterna avverkades på 49 sekunder, dvs 3:59-tempo)

Totalt: 10 km på 42:26, snitt: 4:14, puls 185/192 (är väldigt mycket högre än vad jag brukar komma upp i)

Jag kan inte förstå att jag återigen slår personbästa. HUR ÄR DET MÖJLIGT EGENTLIGEN? Det ska bara inte gå känns det som. Redan innan jag blev sjuk kändes tanken på ett nytt mils-PB som en omöjlighet med tanke på hur banan ser ut och all trängsel som brukar var längs banan. Det känns inte som om banan i lördags är någon pers-bana direkt med alla sina branta uppförsbackar. Sen att jag dessutom har varit sjuk i en hel vecka och knappt ens kommer till start samt att det är tropisk värme under hela loppet. Jag förstår inte hur jag kan slå PB en sådan här dag? På riktigt alltså. Hur går det till egentligen?

Planer för resten av säsongen

Järnmannen har ju varit ett sånt stort mål för mig och min träning i flera månader, så därför kände jag innan Kalmar att jag var osäker på om jag skulle lyckas ladda om mentalt till några fler lopp under hösten. Jag kanske skulle vara helt less på allt som hade med träning att göra efter tävlingen. Hade jag känt på det viset direkt efter Kalmar så hade jag nog avslutat tävlingssäsongen redan där och då. Men jag kände nästan omgående att jag ville ha mer! Jag ville utmana mig själv ytterligare för att se hur bra jag kunde bli. Jag vet inte om jag konditionsmässigt någonsin varit i sådan god form som jag är i nu. Jag ville fortsätta att slå PB! Hittills i år har jag ställt upp i 10 tävlingar och det har blivit personbästa i samtliga lopp.

Hur snabb kan man bli egentligen?

Jag har några tävlingar kvar som jag känner att jag vill genomföra innan den här säsongen är över.

Det lopp som jag kommer att satsa mest emot är Hässelbyloppet. Jag har hela mitt liv drömt om att det skulle vara jäkligt coolt att springa under 40 minuter på milen. Det har dock mer eller mindre känts som en omöjlighet och kanske mer bara en utopi att nå dit en dag. Jag har sett upp till folk som gjort sub 40 på milen och har betraktat de som supermänniskor nästan.
Den här säsongen har jag lagt betydligt mer fokus på löpningen och det har verkligen gett resultat. Efter att ha gjort 42:30 på kvantumloppet i våras väcktes tankarna om det magiska 40-strecket och att för första gången någonsin så kändes det faktiskt inte helt omöjligt. 
Sub 40 inom en snar framtid?
De lopp som jag har planerat in nu till hösten är dessa:      
14:e augusti – Midnattsloppet
10 km löpning på söders gator. Har sprungit det här loppet 4 gånger tidigare och det är en riktigt folkfest. Det känns inte som någon PB-bana på grund av alla backar, men här spelar det ingen roll vad jag får för tid. Det enda som spelar roll är att jag så gärna skulle vilja spöa brorsan. Han knäckte mig totalt sist vi sprang Midnattsloppet tillsammans och den här gången vill jag ha revansch. Det kommer bli en kamp av episka mått. Hoppas bara att jag blir av med mitt halsont till dess.

21:a augusti – Favoritens triathlon

Sprintdistans, det vill säga: 750 meter simning, 20 km cykling, 5 km löpning i Åkersberga. Får se om jag överlever en sprintdistans i triathlon. Det är ju jobbigt med kortdistans måste jag säga 🙂 Den här tävlingen utgör även klubbmästerskap för oss triathleter i Stockholm City Triathlon.
29:e augusti – AXA Stockholm Triathlon
Olympisk distans, det vill säga: 1500 meter simning, 40 km cykling, 10 km löpning. Kul att köra en triathlontävling på hemmaplan. Hoppas på att det är många man känner som kommer och hejar.

11:e september – Stockholm halvmarathon
21,1 km på Stockholms fantastiska gator. Jag sprang det här loppet 2008 på tiden 1:47:47. Då hade jag aldrig innan start sprungit längre än 15 km i ett sträck. Hoppas på att kunna persa för andra gången på halvmaradistansen i år, dvs under 1:34:22.

25:e september – Lidingöloppet
30 km terräng ute på Lidingö. Är det sista loppet innan jag har genomfört två stycken svenska klassiker. Har inga som helst ambitioner att maxa på det här loppet efter som det bara är två veckor innan mitt stora mål för hösten, dvs Hässelbyloppet. Hoppas ändå kunna slå min tid från förra gången jag sprang. Det skiljer faktiskt bara 91 sekunder mellan min tid på Lidingöloppet (30 km) från 2008 jämfört med min tid på Stockholm marathon (42,2 km) från 2010. Helt sjukt när man tänker efter.

10:e oktober – Hässelbyloppet
10 km ute i Hässelby. Stora målet för hösten. Hoppas verkligen kunna göra sub 40 denna dag. Det är en väldigt flack bana så förutsättningarna är goda iaf. Jag vill verkligen under 40!

16:e oktober – Tjurruset
10 km i den värsta terräng du kan tänka dig. Inga som helst ambitioner på någon tid. Bara roligt lopp att genomföra. Dessutom hade jag och Miranda ett vad inför Stockholm marathon där den som kom sist av oss två skulle tvingas springa just Tjurruset iförd badmössa, armpuffar och en stilig badanka. Tack och lov för att jag vann det vadet. Hennes utstyrsel vill jag inte missa för någonting i världen.

Bild från förra årets upplaga av Tjurruset
Har du några tävlingar inplanerade på hösten?

Bra kvitto på formen

Idag fick jag ett bra kvitto på formen inför järnmannen i Kalmar. Planen under dagen var att köra simning, cykling och löpning, dvs ett eget minitriathlon. 

Inledningsvis har jag och min vän Micke tänkt köra lite löpning. Brorsan är också sugen på ett löppass så även han hakar på. Jag vet att han knappt har tränat någon löpning alls den senaste tiden utan bara simmat egentligen, men jag vet att han ändå har en grym grundkondis. Vi beger oss ut till Görväln ute i Jakobsberg och kör ca 2 km uppvärmning där. Sen är det dags för själva passet som för dagen består av 10 km tröskelfart. 

Jag, Brorsan och Micke

Supersnabba Micke har ett PB under 35 minuter på milen så vi bestämmer att jag och brorsan i alla fall ska få starta 3 minuter före honom. Detta för att jämna ut oddsen lite grann iaf. Planen är att vi skulle springa 5 km åt ena hållet och sen 5 km tillbaka.

Jag och brosan drar iväg i ett högt tempo redan från början, vi vill ju inte att Micke ska passera oss under de första kilometerna i alla fall. Brorsan lägger sig i rygg på mig, men jag hör ganska omgående hur han andas tungt och hastigt. Det verkar som om han har det jobbigt där bakom stackaren. Vi öppnar första km på snabba 4:01.

Därefter följer två kilometrar som är rätt kuperarde. Vi håller fortfarande bra tempo men tiderna blir lite långsammare eftersom just terrängen är kuperad. Dessa kilometer avverkas på 4:16 och 4:24.

Jag är riktigt imponerad av brorsan att han fortfarande hänger på fast det egentligen är på tok för fort för honom. För några år sedan var det faktiskt en liknande situation men då med omvända roller. Vi sprang då Midnattsloppet (1 mil) på söder. Han var i grym form medan jag knappt ens hade rört på mig på säkert ett och halvt år. På ren vilja hängde jag dock på honom i nästan 6 kilometer. Jag minns att han sa att han tyckte det var mentalt jobbig att ha mig flåsandes i nacken hela den vägen och det förstår jag eftersom jag kände samma sak idag. Jag förlorade såklart den duellen och till råga på allt slutade det med att jag var sjuk i mer än 3 månaderefter loppet.

 

Jag undrar hur länge brorsan orkar hålla det här tempot som vi håller. Efter 3,5 km får jag svaret. Vid en rätt seg uppförsbacke vid badet kommer genomklappningen för hans del. Han orkar inte alls täppa till luckan som uppstår och avståndet bara ökar och ökar. Fjärde och femte kilometern avverkas för min del på 4:30 respektive 4:13.

När min Garmin indikerar att jag sprungit 5 km gör jag en snäv U-sväng och påbörjar löpningen tillbaka. Jag tänkter Bara hälften kvar, kämpa på nu! Det dröjer inte många sekunder efter vändningen innan jag möter Micke. Jag ökar farten för jag vill inte att han ska springa om mig redan. Jag håller i försprånget till 6 km innan han drar om mig. Den sista kilometern går på 4:16.

 

När väl Micke drar förbi lägger jag mig bakom och försöker hänga på. Jag lyckas klamra mig fast i kanske 100-150 meter men sen måste jag sakta ner för att inte avlida. Jäklar vad snabbt den killen kan springa. 7e kilometern avverkar jag på 4:03. 
Jag springer vidare i mitt eget tempo. Den 8:e och 9:e kilometern avverkas på 4:06 och 4:22. Det känns ändå rätt så kontrollerat.

Vid nio kilometer inser jag att jag faktiskt har chans på personbästa på milen. Jag gjorde 42.30 på Kvantumloppet tidigare i år. Jag krämar ut precis all energi som jag har och avslutar sista kilometern på 3:55. Total tid 42.11!

Vad hände egentligen? På träning och allt? I rätt så kuperad terräng dessutom! Jag förstår ingenting. Hur är det möjligt? Vad är det som har hänt med mig och min löpning egentligen?  Jag springer snabbare än någonsin, och på träning dessutom.

LIVING THE DREAM!

Snabbare än någonsin

Visserligen räknar jag inte det här personbästat som ett riktigt PB eftersom det sker på träning, men det gav mig ett grymt kvitto på löpformen inför Kalmar iaf. Jag kommer även att satsa på något millopp här i höst om jag orkar ladda om efter Järnmannen.

Slutkörd som bara den

Vi hinner endast med 3 km nedjogg innan det är dags att dra på sig våtdräkten och hoppa ner i Mälaren för ett open-water pass. Vi simmar ungefär 1 km i det sköna vattnet. Jag får en del kommentarer från Micke hur dålig jag är på att navigera när jag simmar. Jag får hoppas på att jag kan följa ett par bra fötter när jag kör mina 3860 meter i Kalmar så att jag slipper att navigera. LIVING THE DREAM!

Inför dagens andra pass

Efter simpasset är det lunch. Vi köper med oss mat från Ekis och åker hem till Micke. Vi slappar framför TV:n tittandes på en tempoetapp under Tour de France och laddar inför eftermiddagens cykelpass.

Cykelpasset har vi planerat att köra ute på Ekerö. Även på transportsträckan ut dit trycker vi på bra. Jag har alltid sett Micke som 1000 gånger starkare cyklist än mig men den här gången är det faktiskt han som får jobba stenhårt för att haka på. I nedförsbackarna har han ingen chans att komma upp i samma hastighet, men i uppförsbackarna är det desto jämnare. Det blir ett jättebra och roligt pass trots att regnet öser ner. Vi trycker på bra under hela passet, kör backryck, spurtdueller och snackar bort 5 mil.

Ute i Träkvista

Passet hade nog blivit längre om det inte hade regnat och om vi inte hade cyklat i korta tights och kortärmad cykeltröja. Det känns ändå på något sätt rätt coolt att vara ute i detta väder och cykla. Nedan är splittiderna för alla fem milen

  1. 19.18 (snitt: 31,1)
  2. 18.13 (snitt: 32,9)
  3. 18.14 (snitt: 32,9)
  4. 19.10 (snitt: 31,3)
  5. 23.33 (snitt: 25,5)
LIVING THE DREAM helt enkelt.

Det känns som att jag har fått ett riktigt bra kvitto på formen inför Kalmar iaf. 

Så här skulle jag kunna leva resten av mitt liv känns det som, skulle du?