Vad gör man 07.15 på en lördag????

Jo man möter såklart upp Magnus för en cykeltur på Färingsö. Finns det något bättre sätt att starta lördagsmorgonen på? 🙂 Jag kan nogfaktiskt tycka att det säkert finns 1000 bättre sätt att starta lördagsmorgonen på innan man har tagit sig upp ur sängen, men när man väl är ute finns det inte mycket som spöar känslan av att ensam susa fram på vägarna med vinden i håret.

Cykelturen var en rätt så spontan grej att köra ändå. Jag såg runt halv tio på kvällen innan att Magnus lagt upp en förfrågan på Facebook om det var någon som hade lust att hänga med på ett cykelpass under lördagsmorgonen. Jag hade ingenting planerat på lördagen så varför inte. Sova kan man väl göra när man blir gammal tänkte jag.

Vi möttes upp i Alvik och cyklade gemensamt ut mot Färingsö. Det här var mitt första cykelpass sen järnmannen så vi tog det rätt lugnt. Efter dryga 2 mil hände något som inte har hänt på två-tre år. Jag hörde hur all luft ur bakdäcket pyser ut och min första punka på länge var ett faktum. Vi stannade till vid en mack och Magnus hjälpte mig med punkafixen. Tack så jättemycket. Han var säkert 10 gånger snabbare att byta slang än om jag själv hade gjort det.

När slangen var bytt och hjulet var fastskruvat igen så begav vi oss hemåt eftersom Magnus skulle jobba senare under dagen. Sammanfattningsvis: Lungt skönt cykelpass med trevligt sällskap.

Totalt: 44 km cykling, 1:31:10, snitt 29.1, puls 128/168

  Är det någon annan som kör morgonträningar? Vad kör ni då?

Bra kvitto på formen

Idag fick jag ett bra kvitto på formen inför järnmannen i Kalmar. Planen under dagen var att köra simning, cykling och löpning, dvs ett eget minitriathlon. 

Inledningsvis har jag och min vän Micke tänkt köra lite löpning. Brorsan är också sugen på ett löppass så även han hakar på. Jag vet att han knappt har tränat någon löpning alls den senaste tiden utan bara simmat egentligen, men jag vet att han ändå har en grym grundkondis. Vi beger oss ut till Görväln ute i Jakobsberg och kör ca 2 km uppvärmning där. Sen är det dags för själva passet som för dagen består av 10 km tröskelfart. 

Jag, Brorsan och Micke

Supersnabba Micke har ett PB under 35 minuter på milen så vi bestämmer att jag och brorsan i alla fall ska få starta 3 minuter före honom. Detta för att jämna ut oddsen lite grann iaf. Planen är att vi skulle springa 5 km åt ena hållet och sen 5 km tillbaka.

Jag och brosan drar iväg i ett högt tempo redan från början, vi vill ju inte att Micke ska passera oss under de första kilometerna i alla fall. Brorsan lägger sig i rygg på mig, men jag hör ganska omgående hur han andas tungt och hastigt. Det verkar som om han har det jobbigt där bakom stackaren. Vi öppnar första km på snabba 4:01.

Därefter följer två kilometrar som är rätt kuperarde. Vi håller fortfarande bra tempo men tiderna blir lite långsammare eftersom just terrängen är kuperad. Dessa kilometer avverkas på 4:16 och 4:24.

Jag är riktigt imponerad av brorsan att han fortfarande hänger på fast det egentligen är på tok för fort för honom. För några år sedan var det faktiskt en liknande situation men då med omvända roller. Vi sprang då Midnattsloppet (1 mil) på söder. Han var i grym form medan jag knappt ens hade rört på mig på säkert ett och halvt år. På ren vilja hängde jag dock på honom i nästan 6 kilometer. Jag minns att han sa att han tyckte det var mentalt jobbig att ha mig flåsandes i nacken hela den vägen och det förstår jag eftersom jag kände samma sak idag. Jag förlorade såklart den duellen och till råga på allt slutade det med att jag var sjuk i mer än 3 månaderefter loppet.

 

Jag undrar hur länge brorsan orkar hålla det här tempot som vi håller. Efter 3,5 km får jag svaret. Vid en rätt seg uppförsbacke vid badet kommer genomklappningen för hans del. Han orkar inte alls täppa till luckan som uppstår och avståndet bara ökar och ökar. Fjärde och femte kilometern avverkas för min del på 4:30 respektive 4:13.

När min Garmin indikerar att jag sprungit 5 km gör jag en snäv U-sväng och påbörjar löpningen tillbaka. Jag tänkter Bara hälften kvar, kämpa på nu! Det dröjer inte många sekunder efter vändningen innan jag möter Micke. Jag ökar farten för jag vill inte att han ska springa om mig redan. Jag håller i försprånget till 6 km innan han drar om mig. Den sista kilometern går på 4:16.

 

När väl Micke drar förbi lägger jag mig bakom och försöker hänga på. Jag lyckas klamra mig fast i kanske 100-150 meter men sen måste jag sakta ner för att inte avlida. Jäklar vad snabbt den killen kan springa. 7e kilometern avverkar jag på 4:03. 
Jag springer vidare i mitt eget tempo. Den 8:e och 9:e kilometern avverkas på 4:06 och 4:22. Det känns ändå rätt så kontrollerat.

Vid nio kilometer inser jag att jag faktiskt har chans på personbästa på milen. Jag gjorde 42.30 på Kvantumloppet tidigare i år. Jag krämar ut precis all energi som jag har och avslutar sista kilometern på 3:55. Total tid 42.11!

Vad hände egentligen? På träning och allt? I rätt så kuperad terräng dessutom! Jag förstår ingenting. Hur är det möjligt? Vad är det som har hänt med mig och min löpning egentligen?  Jag springer snabbare än någonsin, och på träning dessutom.

LIVING THE DREAM!

Snabbare än någonsin

Visserligen räknar jag inte det här personbästat som ett riktigt PB eftersom det sker på träning, men det gav mig ett grymt kvitto på löpformen inför Kalmar iaf. Jag kommer även att satsa på något millopp här i höst om jag orkar ladda om efter Järnmannen.

Slutkörd som bara den

Vi hinner endast med 3 km nedjogg innan det är dags att dra på sig våtdräkten och hoppa ner i Mälaren för ett open-water pass. Vi simmar ungefär 1 km i det sköna vattnet. Jag får en del kommentarer från Micke hur dålig jag är på att navigera när jag simmar. Jag får hoppas på att jag kan följa ett par bra fötter när jag kör mina 3860 meter i Kalmar så att jag slipper att navigera. LIVING THE DREAM!

Inför dagens andra pass

Efter simpasset är det lunch. Vi köper med oss mat från Ekis och åker hem till Micke. Vi slappar framför TV:n tittandes på en tempoetapp under Tour de France och laddar inför eftermiddagens cykelpass.

Cykelpasset har vi planerat att köra ute på Ekerö. Även på transportsträckan ut dit trycker vi på bra. Jag har alltid sett Micke som 1000 gånger starkare cyklist än mig men den här gången är det faktiskt han som får jobba stenhårt för att haka på. I nedförsbackarna har han ingen chans att komma upp i samma hastighet, men i uppförsbackarna är det desto jämnare. Det blir ett jättebra och roligt pass trots att regnet öser ner. Vi trycker på bra under hela passet, kör backryck, spurtdueller och snackar bort 5 mil.

Ute i Träkvista

Passet hade nog blivit längre om det inte hade regnat och om vi inte hade cyklat i korta tights och kortärmad cykeltröja. Det känns ändå på något sätt rätt coolt att vara ute i detta väder och cykla. Nedan är splittiderna för alla fem milen

  1. 19.18 (snitt: 31,1)
  2. 18.13 (snitt: 32,9)
  3. 18.14 (snitt: 32,9)
  4. 19.10 (snitt: 31,3)
  5. 23.33 (snitt: 25,5)
LIVING THE DREAM helt enkelt.

Det känns som att jag har fått ett riktigt bra kvitto på formen inför Kalmar iaf. 

Så här skulle jag kunna leva resten av mitt liv känns det som, skulle du?

Återigen känns min tempohoj som värsta budgetcykeln

Jag vill också ha högprofilshjul till min cykel. Det får cykeln att se 1000 gånger snabbare ut och det gör säkert att det går flera sekunder snabbare per mil. Fast då får jag vara beredd att punga ut rätt mycket pengar. Smakar det så kostar det som man brukar säga. Till nästa år ska jag förmodligen ändå unna mig ett par snabbhjul. 

Nej jag har inte så många olika kortärmade cykeltröjor

Tidigt denna morgon möter jag upp Magnus i Alvik för ett gemensamt cykelpass. Jag lärde känna honom i helgen då vi båda var på det här löparäventyret på Visingsö. Han kommer såklart glidandes på sitt nya monster och jag blir jätteavundsjuk. Han har precis införskaffat en Scott-tempohoj med finfina hjul. Ännu en gång denna vecka känns det verkligen som om att jag har en budgethoj i jämförelse.  

Magnus nya coola cykel. Foto: Magnus Hagström
Vi rullar gemensamt ut mot Brostugan och jag hinner tänka fler än en gång att det här förmodligen kommer bli ett riktigt jobbigt pass. Som jag har förstått det hela verkar Magnus vara en riktigt duktig cyklist.
Vi är endast ute i ungefär 2 timmar eftersom Magnus senare har ett möte på jobbet. Vi cyklar FRA-slingan, ut mot Färingsö, till Svartsjö slott och därefter vägen tillbaka mot Stockholm. Vi har båda bra tryck i pedalerna och vi ligger mycket i tempobågen. 
Innan samtliga uppförsbackar frågar jag: Försten upp?. Jag får med Magnus på en backintervall i alla fall, men det vanliga svaret är istället oftast: Ähh kör du! Även när jag inte får med honom på backintervallen så kör jag själv för allt som jag är värd.
När jag trampar på lite hårdare märker jag att Magnus har svårt att följa och det känns på något sätt som ett bra kvitto för min cykelform. Jag har alltid sett mig själv som en rätt långsam cyklist så jag behöver all egoboost jag kan få. Nu visar det sig dock att det här är Magnus 3:e cykelpass på lika många år. Är han så här stark redan nu och bara får in några fler cykelpass så vet jag att det är jag som kommer ha svårt att följa när han trycker på lite extra.
Efter vår runda på Färingsö beger vi oss hemåt. Jag hänger på Magnus bort till där han bor för att låna hans våtdräkt. Jag har ju redan en våtdräkt men den är mer av vindsurfingstypen och det kan man ju inte ha i Kalmar säger alla. Jag måste prova Magnus våtdräkt innan Kalmar för att se om jag kan ha den. Vi har ungefär samma kroppsform så den borde passa. *Hoppas*
Tack Magnus för ett bra och härligt cykelpass! Det här får vi göra om fler gånger.
Totalt blev det 58 km cykling (inklusive transportsträckor), 2h 4 minuter, snitt 28 km/h, puls: (121/162)

Cykel, vattenskidor, bad och motorbåt. Allt på samma dag

Min kollega Jocke hade frågat om jag var sugen på att komma ut till hans place i Åkersberga för att köra lite vattenskidor, bada och så. Det passade perfekt i min planering eftersom jag ändå hade tänkt att bara ta det lugnt denna dag. 

Visserligen blev det inte helt träningsfritt eftersom jag bestämde mig för att cykla ut dit. Dels gillar jag inte alls att åka roslagsbanan eftersom den är så himla seg. Sen kände jag att det kan vara skojigt att lära sig hitta på ställen där man för tillfället inte har så bra koll.

Vem behöver SL-kort när man har en Merida?

Jag cyklade förbi universitet, Bergshamra, Danderyd, Enebyberg och kom till Täby utan större problem. Från Täby bort till Åkersberga hade jag dessvärre större problem att hitta. Jag följde några cykelskyltar där det stod mot Åkersberga, men på något ställe måste jag ha åkt fel. Först innan Viggbyholm kom jag in på en terrängstig med stora rötter och stenar. Inte direkt optimalt med en tempocykel så jag fick snällt stiga av cykeln och gå.
Sen innan jag kom bort till Arninge var jag tvungen att passera en grusväg som säkert sträckte sig runt 2 km. Inte heller optimalt. Efter det var det dock bara att svänga in på väg 274 mot Vaxholm för att därefter vika av mot Svinninge/Åkersberga. Med tanke på omständigheterna tyckte jag att det ändå gick helt okej att ta sig ut till Åkersberga.

Totalt blev det ca 4 mils cykling på 1 h 26 min, snitt: 28 km/h, puls:(121/154)

Jag hade inte varit hemma hos Jocke i mer än en halvtimme innan vi bestämde oss för att åka ut med båten och prova vattenskidorna. Jag har aldrig tidigare åkt vattenskidor så jag kände att det skulle bli riktigt roligt att äntligen få testa

Förväntansfull inför premiärturen på vattenskidor

Det var svårt i början att komma upp på skidorna, men efter ett tag så blev jag aningen bättre och klarade av att ta mig upp ståendes i alla fall. 

Efter att ha varit i det kalla vattnet ett tag var det riktigt skönt att lägga sig på däck och sola. Måste försöka jämna ut min cykelbränna på något sätt. På vägen hem fick jag den stora äran att köra båten. Jocke uppskattade dock inte att jag gasade på alltför mycket när vi närmade oss deras båtplats, men annars gick det bra.

Åkersbergavistelsen avslutades med en sjysst middag på balkongen i det fantastiska vädret. Vi grillade flintastek och åt potatis till. Bra avslutning på en mycket trevlig dag. 

 
Det var en riktigt härlig ”vilodag” det här

Cykelträning med snabba Karin

Idag hade jag bestämt cykeldate med Karin. Inte vilken Karin som helst utan den Karin som kom 12:a bland samtliga tjejer i år på Vätternrundan. Här kändes det som att det skulle bli åka av.

Karin ska också köra Järnmannen i Kalmar så det här var även ett pass där jag hade chans att spana in konkurrensen. Jag och Karin har nämligen ett litet vad när det gäller vem som kommer först av oss två i Kalmar. Det kommer att få mig att jobba ännu hårdare i Kalmar. Hatar att förlora! Det kommer att bli en episk kamp. 

Laddad 

På något sätt hade hon lyckats övertala mig att vi redan skulle ses vid 8-snåret. Eftersom jag är erkänt trött på morgonen så var jag faktiskt lite orolig över att jag inte skulle vakna i tid, men med hjälp av två väckarklockor lyckades jag ändå ta mig upp utan några större problem.

Jag möter upp Karin 8.00 vid Fridhemsplan för gemensam transport ut mot Brostugan. När man väl är uppe så här tidigt är det faktiskt riktigt skönt. Inte så mycket folk ute på vägarna och det är mer fridfullt. Vår plan för dagen är att cykla runt 15 mil i ett härligt skönt tempo.

SupersnabbacykelKarin på sin supersnabbasupercykel
Vilken dröm att ha sådana här hjul till hojen


Vi inleder med FRA-slingan, sen höger i rondellen ut mot Färingsö. Därefter visar Karin mig en jättefin slinga ut mot Björkvik som jag inte har en aning om att den existerar. Perfekt för cykelintervaller! Vi cyklar den slingan med bra tryck på pedalerna och liggandes i tempobågen.

Swooosh säger det

Efter extrarundan fortsätter vi vanliga rundan förbi Kungsberga, Sånga-Säby, Stenhamra. Vid ICA-butiken efter ungefär 6-7 mil stannar vi till för en energipaus. Fyller på vätskereserverna och trycker i oss salami och frukt. Perfekt med energi inför de avslutande milen.

Salami ska vara bra enligt Karin

Passet fortsätter sen ut mot Ekerö. Vi följer Ekerövägen ända ut till färjeläget mot Adelsö innan vi vänder tillbaka för att cykla samma väg hem. Av någon konstig anledning är det alltid motvind när man cyklar ut mot färjan och medvind när man cyklar tillbaka. Jag gillar dock Färingsö bättre än Ekerövägen eftersom det är mindre trafik på Färingsö.

I samtliga nerförsbackar trampar jag på så hårt jag bara kan och lämnar Karin bakom mig. När det inte är nedför så turas vi att dra. Jag försöker ändå ligga och ta så mycket vind som möjligt eftersom det är det jag måste göra nere i Kalmar i 18 mil.

Min hoj ser ut som värsta budgethojen när den står brevid Karins superhoj

I slutet av passet kör vi återigen slingan förbi FRA, fast denna gång åt andra hållet. Man kan få upp rätt bra fart på den här sträckan eftersom det lutar aningen nedåt i slutet. Jag trycker på lite extra och lämnar återigen Karin bakom mig. Hastighetbegränsningen är 50 km/h och jag är redan uppe i över 55. Jag närmar mig meter för meter en bil som faktiskt håller hastighetsbegränsningen. I det här skedet inser jag att det skulle vara jäkligt coolt att cykla om en bil på en 50-väg så jag växlar upp till högsta växeln och ger järnet. Jag kommer upp jämnsides och tittar in i bilen med ett lätt ansträngt leende. Personerna i bilen kollar på mig med uppspärrade ögon som om jag vore helt galen. Jag blåser förbi bilen i säkert 60 km/h och vinner den här viktiga duellen. Vilken känsla! Nästa steg blir såklart att någon gång cykla om en bil på en 70-sträcka.

Victory!

Idag fick jag ihop 150 km cykling på ungefär 5 h 20 minuter

Transportsträcka ut: 10 km, snitt 23,7 km/h
Cykelpass: 130 km, 4 h 24 min, snitt: 29,5 km/h. Puls (121/165)
Transportsträcka hem: 10 km, snitt 18,8 km/h

Bilomkörningen kommer jag kunna leva länge på!

Fartsträckor och cykelvurpor

Nu känner jag att det var väldigt länge sedan som jag skrev ett inlägg eller uppdaterade bloggen, så därför tänker jag nu ta upp all den träning jag ägnat mig åt den senaste tiden.   
I måndags förra veckan mötte jag upp Lisette, Tommie, Magnus och en kille till efter jobbet för gemensam cykling ute på Färingsö. Innan vi begav oss ut hade vi en genomgång av hur man cyklar i klunga eftersom Tommie var helt ny i gemet. Vi gick bland annat igenom tecken som man har nytta av samt vad man ska tänka på i stora drag. 

Innan passet

Efter brostugan cyklade körde vi FRA-slingan, därefter vek vi av höger i rondellen ut mot Färingsö. Det kändes riktigt bra i benen så jag lät övriga kollegor ligga i klunga medan jag till stor del av tiden låg bakom och körde solo. Bra träning inför Kalmar! Ibland gick jag upp och drog för allt som benen var värda men båda Magnus och Tommie kunde haka på utan större svårigheter.

Tommie med sin nya racer

Vi körde även en hel del fartsträckor vilket såklart innebar tävling. Sträckorna varierade mellan 5-8 km. Här gällde det att vara taktisk och spara på krafterna. Min taktik var att lägga mig på rulle så långt det gick och därefter dra på absolut max när det var högst en km kvar. Den taktiken visade sig vara vinnande då jag vann 3 av 4 fartsträckor, men jag fick verkligen slita för de vinsterna. Var grymt imponerad av Lisette, Tommie och Magnus att de körde så pass snabbt ändå som de gjorde, trots att de körde på linjcykel medan jag hade min tempohoj.   

Lisette och Magnus

På sträckan ut mot kyrkan i Sånga Säby fickjag bevittna en inte alltför rolig situation. Jag, Lisette, Tommie och Magnus stannade på toppen av en rätt flack backe för att vänta in den sista killen som jag inte kom ihåg vad han hette. Vi såg han komma i början av den svagt lutande backen och antog såklart att han hade sett oss. Det dröjde inte länge innan jag hör en smäll och ser han flyga över styret för att sedan se han landa på asfalten. På något sätt har han inte alls uppmärksammat någon av oss fyra cyklister och han kör rakt in i Lisettes cykel. Hur är det möjligt egentligen? Han kan ju inte haft någon koll framåt utan bara tryckt ner huvudet o kört. Det verkade som om det dock gick bra både för de båda inblandade och deras cyklar. 

Det blev ett riktigt bra och trevligt pass med kollegorna från jobbet.
Totalt: 8 mil cykling snitt 29 km/h

Solocykling i solen

Strålande sol, termometern närmar sig 30 grader och inte ett moln så långt ögat når. Finns det något bättre sätt att spendera en sådan dag än att cykla? Troligtvis inte skulle jag säga!

Tanken med fredagens pass var att:

  • få ytterligare mil i benen
  • vänja mig att ligga i tempoställning
  • träna på att köra solo
  • testa tävlingskläderna inför Kalmar så att jag vet om de skaver någonstans
  • testa den energi jag ska ha i Kalmar för att se om magen protesterar
  • njuta av den fantastiska sommardagen
  • och naturligtvis bättra på cykelbrännan 🙂

Det blev återigen en tur ut mot Ekerö/Färingsö denna dag. Orsaken till att jag oftast åker ut hit är att det är perfekt för landsvägscyklister, men det är även så att jag inte känner till så många andra vägar som lämpar sig för cyklister om man vill cykla långt.

Passet bestod av transportsträcka ut till Drottningholm, sen körde jag FRA-slingan, fortsatte höger ut på Färingsö, Skå-Edeby, Svartsjö, Kungsberga, Sånga Säby för att sedan cykla bort mot rondellen igen. Istället för att vika av hemåt kör jag vidare i rondellen och denna gång ut mot Ekerö istället. Jag följer Ekerövägen ända ut till färjeläget mot Adelsö. Jag vänder dock direkt jag kommer dit och påbörjar cyklingen tillbaka hem.

Jag klarar endsst av att ligga i tempobågen i ungefär 5-6 mil eftersom jag får ont i både länderyggen och i nacken. Här måste jag ha mer träning känner jag direkt.

Totalt blir det 12 mil cykling i ute på Ekerö/Färingsö vilket motsvarar 2/3 av distansen i Kalmar. Utöver detta blir det 2 mil transportsträcka.

Mina triathlontights har inte så mycket stoppning i baken så det började värka efter 8 mil. Måste fundera på om jag ska köra i ett par vanliga cykelbyxor istället. Det kan bli riktigt jobbigt om jag får ont i baken efter redan 8 mil i Kalmar.

De energibars jag käkade fungerade och gav mig välbehövlig energi. Inget problem med magen.

Det kändes riktig bra i benen under hela passet. Nedan presenteras tiderna per mil och snittet inom parantes. Jag tror att att det var hård medvind och branta nedförsbackar där på de sista 5-6 milen när jag cyklade hemåt eftersom jag snittat mellan 30,8-34,4 varje mil. Helt galet!

  1. 19.11 (31,3)
  2. 19.43 (30,4)
  3. 19.27 (30,8)
  4. 18.50 (31,8)
  5. 18.55 (31,7)
  6. 21.02 (28,5)
  7. 17.46 (33,7)
  8. 19.25 (30,9)
  9. 18.01 (33,3)
  10. 18.18 (32,6)
  11. 17.27 (34,4)
  12. 19,28 (30,8)

Totalt för passet:
Transportsträcka ut: 1 mil. 24 min 19 s (snitt: 25.7)
Cykelpass: 12 mil. 3 h 47 min 42 s (snitt: 31.6) puls: snitt/max (129 /154)
Transportsträcka hem: 1 mil. 28 min (snitt: 20.6)

Är det någon som har bra tips på andra cykelvägar förutom Färingsö/Ekerö?

Långpass ute på Färingsö

Efter att ha sprungit 56 km i söndags så kändes det som om jag behövde unna min kropp lite vila. Tanken var att jag skulle vila måndag och tisdag. Fast redan under måndagen börjar jag fundera på om man inte ska försöka få in ett skönt träningspass i solen efter jobbet ändå. Löpning känns inte aktuellt av rätt så förståliga andledningar, men ett cykelpass ut mot Färingsö kanske.

Jag lyckas övertala min kollega Johannes att hänga med på passet så därför drar vi lite tidigare från jobbet. Det är skönt att kunna gå tidigare när det är sånt här fantastiskt väder ute. Johannes känner att det får räcka med ungefär två timmars cykling för hans del idag. Jag däremot känner att det kan vara trevligt med en liten längre genomkörare. Därför bokande jag in ytterligare ett cykelsällskap senare på kvällen i form av Miranda. Det är SÅ mycket roligare med sällskap än att cykla själv.

Jag och Johannes

Johannes möter upp mig utanför min port och vi beger oss ut mot drottningholm. Det blir mycket snack om träning, sommarplaner och fotbolls VM så klart under denna sträcka. 
Vi inleder med slingan ut mot FRA för att sedan svänga höger i rondellen ut mot Färingsö. Vi kör lite partempoetapper där vi hela tiden turas om att dra. Dessa lite snabbare etapper av cykelturen tar nog lite hårdare på Johannes eftersom han cyklar på sin hybridhoj och får slita mycket mer medan jag har valt min tempocykel (snabbhojen) för dagen.

Väldigt ovant att ligga i tempoställning

Vi susar fram på vägarna ute på Färingsö. Jag älskar verkligen att cykla på Färingsö! Det är perfekta vägar att cykla på och det är inte särskilt mycket trafik där ute. Det känns som om man nästan inte ens befinner sig i Stockholm längre, utan att man istället är ute på landet.

Precis innan vi vänder tillbaka föreslår jag att vi ska köra några kilometersintervaller  som avslutning. Johannes är inte sen att tacka ja så vi drar på allt vi har i en km ut mot Skå-Edeby. För mig går det rätt okej, men för Johannes går det tyngre. Det verkar som han helt går in i väggen redan under första kilometern.  

Trött efter intervallerna

Istället för att köra några fler intervaller bestämmer vi oss för att bege oss mot brostugan igen. Jag var nog väldigt tidsoptimistisk när jag beräknade tiden första gången. Jag inser att jag ska befinna mig vid brommaplansrondellen om typ 25 min och det är ungefär 2 mil dit. Inte bra! Dessutom verkar Johannes i princip vara helt tömd på energi och han har aldrig ens varit på Färingsö så det känns inte som om jag bara kan lämna honom där.

Jag försöker att få honom att lägga sig på rulle bakom mig men jag ser verkligen hur han får slita. Jag känner väl igen den där känslan när man har tagit ut sig så mycket att man inte har några krafter kvar. När vi väl når rondellen så vet jag att det bara är raka vägen till brostugan så jag frågar om det är okej att jag cyklar i förväg, och det är det. Jag känner mig jättetaskig som tvingas lämna honom där, men jag känner mig även jättetaskig mot Mirre som tvingas vänta på mig vid Brommaplan. Jag tycker inte om att låta folk vänta på mig.

Jag susar fram på vägarna i maxfart och når efter ett tag Brommaplan. Jag tar följe med Mirre ut mot Brostugan där vi då möter Johannes som verkar ha återhämtat sig en del. Han verkar dock inte vilja följa med på nästa pass.

Mirre

Jag och Mirre beger oss ut på samma vägar som jag och Johannes precis har cyklat. Vi cyklar förbi Skå-Edeby, Svartsjö, Kungsberga och Sånga Säby för att sedan ta oss tillbaka mot brostugan. Det är mycket snack under cyklingen om allt som har med träning att göra. Stundtals håller vi riktigt bra fart. Varje uppförsbacke är förknippad med en spurtduell när man cyklar med Mirre. Två sanna tävlingsmänniskor som vill vinna allt som man kan tävla i. 
Först när mörkret börjar komma smygande inser jag hur länge jag varit ute och cyklat egentligen och det är hög tid att bege sig hemåt. Stannar till på en mack vid Brommaplan för att få i mig energi så att jag klarar transportsträckan hem.

Så fint på vägen hem

Totalt ungefär 14 mils cykling (gps:en dog på hemvägen) på 6 timmar. Snitt 23,33 km/timme

Helt okej med tanke på att jag sprang 56 km dagen innan. 

Vätternrundan 2010

Jag måste börja med att be om ursäkt för att det här inlägget har dröjt så länge. Jag vet att jag lovade att det skulle komma för flera dagar sedan, men det har kommit mycket annat emellan och så har jag varit väldigt trött på kvällarna den senaste tiden. Det ska bli bättring från min sida lovar jag! Jag kan varna om att detta är ett jättelångt inlägg. Känner ni att ni inte orkar läsa igenom alltihopa så är mitt förra inlägg en mycket grov sammanfattning av denna text.

I lördags körde jag alltså min andra Vätternrunda någonsin. Det började med att pappa hämtade upp mig efter jobbet i fredags för bilfärd ner till Motala. Det var väldigt segt på vägarna i innerstan och på väg ut ur Stockholm, jag gissar på att det berodde på något bröllop som skulle hållas dagen efter 🙂 Jag lyckas till och med sova en hel timme innan vi anländer till Motala. 

Här är bansträckningen

Vi anländer till Motala runt halv nio på kvällen och hittar faktiskt en parkeringsplats riktigt nära tävlingsområdet. Vilken flax va! Min start går 01.10 på natten mellan fredag och lördag. Jag och far beger oss ganska omgående till mässtältet för att hämta ut startkuvertet som bland annat innehåller nummerlappen. På vägen dit från parkeringen möts vi av flera festliga tillställningar. Ett liveband spelar och några jonglörer jonglerar med eld! Det känns verkligen som om det här kan vara det största som händer i Motala under hela året. Det är lite festivalkänsla över det hela, där alla verkar väldigt glada.

Sen bär det av mot O’Learys eftersom pappa är sugen på att se den pågående VM-matchen. Vi hittar dock inte sportbaren så vi bestämmer oss för att strunta i matchen. Jag är vrålhungrig så vi slinker in på första bästa ställe som erbjuder pastabuffé. För 125 kr per person får vi hur mycket överkokt pasta som helst. Till detta serveras någon slags köttfärssås som alldeles för många timmar sedan har sett sina bästa dagar. Vilket klipp man gjorde va 🙂 Det var klart inte det godaste jag ätit i mitt liv men jag tog ändå två stora portioner för att fylla på kolhydratsdepåerna innan loppet. Det kändes som att all energi jag kunde få i mig skulle förhoppningsvis hjälpa mig hela vägen runt den här sjön.

Pastabuffén

Efter maten var det åter dags för att besöka mässtältet. Denna gång var det i stället att gå runt och kolla på vad samtliga utställare hade att erbjuda. Det var riktigt sjyssta priser och jag införskaffade några cykelstrumpor, cykelglasögon, framlyse och reflexer till cykeln samt ett energikit med lite gel och energybars.

Mörkret börjar dra in över Motala och det blir mer och mer ruggigt ute. Jag gör de sista åtgärderna på cykeln och börjar byta om till den klädsel jag ska ha under loppet. Det är väldigt opraktiskt att byta om i en bil så det blev att byta om utomför bilen. – Brrr, väldigt kallt kan jag lova. Inte alls att rekommendera. Satt sen ett tag i bilen för att värma mig innan jag drog iväg till startområdet.  

     
Tyckte väldigt synd om pappa som skulle sova i bilen. Det kändes som om det kunde bli väldigt kallt för hans del, även fast han hade med sig filtar och så. 

Även fast jag hade haft väldigt gott om tid innan start så blev det på något sätt stressigt till slut. Vattenflaskor skulle fyllas, en banan skulle ätas och bajamajan skulle besökas en sista gång. Jag missade till och med den startgrupp där det var tänkt att jag skulle starta i men jag kunde utan problem hoppa in i nästa grupp som startade 2 minuter efter. Jag fick massor av peppande ord av pappa precis innan start och sen PANG! Startskottet smäller av och jag påbörjar vägen ut ur Motala. 

  
Här lämnar jag motala. Bara 300 km kvar!
Jag har supermycket energi och adrenalinet bara flödar i kroppen. Jag får upp bra fart redan från början. Jag susar om samtliga 70 personer som var i min grupp på bara några minuter, trots att jag startar sist i gruppen. Jag glider fram på min racer i mörkret och känner mig som värsta Lance Armstrong. Klungor passeras lekande lätt och folk kollar på mig och tänker säkert: Vad är det där för galning som redan nu ligger i de där hastigheterna 🙂
Jag på cykeln
Efter ungefär en halvmil är det en kille som tar rygg på mig. Han håller väldigt jämn fart som mig. Perfekt! Skönt med lite sällskap och någon som kan hjälpa till att dra. Det är en stor skillnad på att köra själv och därmed ta all vind på egen hand, eller ligga på rulle efter någon och nästan inte ta någon vind alls. Var och en drar ungefär 10 minuter åt gången och vi hjälper varandra med peppande ord emallanåt. 
Vi passerar första depån i hästholmen (43 km) på ungefär 1.24 vilket är lite snabbare än 30 km/h. Även fast det var rätt mycket motvind så gick sträckan väldigt fort. Vi stannar inte i depån utan vi kör bara på. Min tanke innan loppet var att jag skulle stanna och göra max ett depåstopp. Därför har jag med 5 energybars, 3 gels, några tabletter som skulle motverka kramp och ett paktet dextrosol. Vätskemässigt har jag med mig 1,75 liter vatten i mina flaskor och typ en liter i min camalbak som jag har på ryggen.
Ner mot Gränna passerar vi hela tiden mängder av cyklister men ingen passerar oss. Först efter 8 mil kommer första cyklisten som faktiskt cyklar förbi oss. Inte heller i depån i Gränna stannar vi utan vi kör bara på. Det börjar kännas rätt mycket i benen när man ligger först och drar men de återhämtar sig förvånasvärt bra när man ligger efter i vindsuget. 
Jag känner vid Jönköping att jag kanske öppnade aningen för snabbt, men jag ville till varje pris inte släppa den här killen som jag tog sällskap med för att vi är så jämna. Båda har också som mål att gå under 11 timmar. Att jag inte ville släppa den här killen straffar sig rätt rejält, då jag efter 12 mil tar nästan helt slut. På cykelspråk kallas det för att man får hammaren. Det är när man då helt går in i väggen. Den kan förvandla den bästa cyklisten till en orkeslös person på bara några få minuter. 
Just den här sträckan vid 12 mil innehöll många jobbiga backar. Tankarna var då inte långt bort från att bryta, -skulle det verkligen funka att cykla 18 mil till om jag redan nu är helt orkeslös tänkte jag. Varje backe känns fruktansvärt mycket i benen men jag övertalar mig själv att fortsätta lite till iaf. Jag vet att jag skulle ångra mig så mycket mer efteråt om jag skulle bryta loppet på grund av trötthet. Mantrat Pain is temporary, Pride is forever! far igenom mitt huvud ett antal gånger. Jag trycker i mig en hel gel och trampar på i mycket lugnare tempo i hopp om att sakta återfå lite av de förlorade krafterna.
Nästkommande 15-20 km är riktigt tunga för min del. Inte nog med att benen känns som två blyklumpar och det är många jobba backar. Till råga på allt så börjar det även att regna. Tankarna far genast tillbaka till förra årets runda. Då regnade det konstant, och så mycket som jag frös då har jag nog aldrig tidigare frusit i hela mitt liv. Nu så regnade det inte fullt lika mycket men man blir ändå dygnsur. Jag lyckas till slut hitta en klunga som snittar runt 25-26 km/h och det känns perfekt för min del. Jag lägger mig sist där och vägrar gå fram att dra. Den gel som jag tryckte i mig och att jag till slut hittade en lagom snabb klunga gör att jag långsamt känner att krafterna börjar återvänta. Skön känsla att återigen kunna trycka på lite.
Bild på några random cyklister
I den här lite lugnare klungan börjar jag snacka med en spinninginstruktör från Hässleholm. Han peppar mig riktigt mycket då han ser att jag ser lite sliten ut, speciellt i uppförsbackarna. Där tappar jag en del på klungan men i nerförsbackarna så rullar jag om de allra flesta. Jag vet inte om det beror på att jag är mycket tyngre än de andra cyklisterna eller om jag bara helt enkelt har bättre rull i hjulen.
Jag planerar att ta mitt enda depåstopp i Fagerhult (140 mil) men när vi närmar oss där så frågar spinningkillen om vi ändå inte ska fortsätta. Han tycker inte att det är värt att ställa sig i kö till allting. Det förloras mycket tid i kontrollerna argumenterar han för och det resonemanget köper jag. Jag känner mig nu rätt fräsch i benen ändå så vi väljer båda två att fortsätta utan stopp.
I stort sett hela klungan som jag cyklar i försvinner in i Fagerhult men Robert, som spinningkillen heter, verkar urstarkt och går upp och drar mig i säkert 2 mil. Det är några cyklister som hakar på oss som en liten svans och till slut så består vår klunga av 6 starka man. Vi turas om att dra och alla är villiga att hjälpa till och dra sitt strå till stacken. Det är bra rotation i kedjan då vi inte ligger o drar i mer än typ 2 minuter åt gången.
Den här bilden har ingenting med vätternrundan att göra men visar hur vi låg i klungan
Nästa depå som passerades var Hjo (178 km) och som tur är väljer ingen från klungan att göra ett stopp där heller, så vår fina klunga förblir intakt. 2 km efter hjodepån slänger jag ett öga på min klocka för att se hur länge jag har varit ute. 18 mils cyckling är ju nämligen distansen som ingår i en Ironman som jag ska köra sista juli nere i Kalmar. Denna sträcka har gått på 6 h och 9 minuter, vilket ändå är en respektabel tid. Jag inser för första gången hur jobbigt det verkligen kommer att vara på Järnmannen. Det känns nästan som en omöjlig tanke att bege sig ut att springa ett marathon efter det här, plus att ha simmat nästan 4 km innan cykelmomentet. Det är nästan bara en månad kvar så det börjar bli brådis nu. 
Det är fortfarande rätt ostadigt väder. Ibland regnar det, ibland är det uppehåll och ibland är det till och med sol. Man hinner dock aldrig riktigt torka upp, så man fryser konstant ändå. Jag känner att det var väldigt tur att pappa övertalade mig om att jag skulle ta en underställströja under min cykeltröja för att hålla värmen lite bättre. Föräldrar vet bäst för det mesta. 
Jag rullar vidare på min Crescentracer mot nästa depå som är Karlsborg (210 km). Sträckan mellan Hjo och Karlsborg är rätt så platt har jag för mig och det flyter på väldigt bra. Det är under den här sträckan som jag bestämmer mig för att jag ska försöka att klara mig utan något depåstopp alls. Jag har gott om vatten kvar och energin ser ut att räcka. Varför stanna nu när jag inte stannat hittils tänker jag.  
Jag och Robert håller oss fortfarande till varandra. Vi kommer med uppmuntrande ord när vi märker att den andra behöver det. Ibland verkar det som han har hur mycket krafter som helst och ibland känner jag att jag kan ligga först och dra nästan hur länge som helst. Det är bra att ha någon att dela detta lopp med, för jag vet att det kännas mycket tygnre om man är helt själv och inte alls har något stöd längs banan.
Med endast 10 mil kvar av loppet så börjar kilometermarkeringarna att komma allt oftare. Nu visas en skylt för varje mil man har kört. Kilometrarna avverkas i snabbt tempo och vid varje milsmarkering uttrycker jag min lycka genom ett högt glädjetjut. Folk tror nog att jag har blivit smått galen under vägen, men de får tro precis vad de vill. Jag är bara så glad. 60 km kvar-skylten passeras, 50 km , 40 km och 30 km likså. Bara tre mil kvar! Jag känner redan nu att min måltid på 11 timmar kommer att klaras med en rejäl marginal om ingenting oförutsett händer. 
Jag och Robert är nu ensamma kvar av klungan när vi anländer till Medevi (279 km). Jag ser på honom att han är rejält sliten och han berättar att han inte har någonting kvar att käka och knappt något vatten kvar. Jag märker att han har kroknat rejält, speciellt när vi kommer till alla uppförsbackar som Medevi erbjuder. Helt plötsligt ses jag som bergscyklisten av oss två, vilket absolut inte varit scenariot under resan. Jag känner att jag vill göra allt jag kan för att hjälpa honom i mål, för det var han som hjälpte mig när jag hade det som jobbigast. Jag väntar in honom efter backarna, men till slut säger han åt mig att köra på egen hand sista biten. Robert stannar vid ettfik för att fylla på energidepåerna och jag fortsätter färden mot Motala.
Jag finner rätt fort två snabba killar från Räddningstjänsten vilka jag tar rygg på och följer de ända in till Motala. Sista biten innan mål känner jag igen mig mer och mer eftersom det var denna väg som man cyklade på när man påbörjade denna cykelresa för över 10 timmar sedan. Jag svänger till slut in på upploppsrakan mot mål, fortfarande i rygg på killarna från räddningstjänsten. Finish strong! ekar genom mitt huvud och jag sätter av i spurt utan dess like. Jag kör om räddningskillarna och flera andra cyklister i en kraftsamling som publiken i Motala nog sällan har skådat. I slutet av upploppet står pappa med kameran i högsta högg och lyckas faktiskt fånga mig på bild.
Jag hinner till och med le mot kameran under spurten
Jag passerar mållinjen på 10 timmar och 13 minuter. Det är 47 minuter bättre än min måltid och det är hela 2 timmar och 37 minuter snabbare än mitt personliga rekord på vätternrundan satt från förra året! Jag har ont i hela kroppen, jag är fortfarande genomvåt, magen är orolig efter alla bars och gel men känslan över att jag äntligen är i mål slår allting annat. Jag klarade det! Jag gav aldrig upp trots att det stundtals var riktigt jobbigt! Jag känner mig så himla nöjd med min prestation. Snitthastigheten blev 29,4 km/h. Vem slår PB med över 2 och en halv timme egentligen? JO JAG!!!!!  
  
Så här glad är jag precis efter målgång. Vilken skön känsla att få den där efterlängtade medaljen!
  
Är helt färdig efter målgången
Efter loppet bjuds deltagarna på pasta så jag vräker i mig hela tre portioner men det känner jag att jag är värd. Min garminklockar visar att jag har bränt 13500 kalorier under dagen så det här är en dag jag kan käka precis vad jag vill känns det som. Efter maten är det dags för en lång varm dusch. Aldrig tidigare har en dusch betytt så mycket för mig. Jag står där i säkert 45 minuter och bara tänker tillbaka på min fantastiska prestation. 
   
Efter Vätternrundan gäller att man måste vila 6 timmar innan man tillåts köra hem, men som tur var hade jag ju pappa där som inte hade cyklat och därmed kunde påbörja resan hemåt direkt. Jag slocknade i princip innan vi lämnat parkeringen i Motala och sov hela vägen till Stockholm.
Det blev som sagt ett väldigt långt inlägg men jag känner att det fanns så mycket som jag ville dela med mig av från loppet. Om det är några som orkat läsa igenom hela inlägget så ska ni ha mycket creds!
Mot nya utmaningar!
     

Vätternrundan 2010, den korta versionen

Jag tänkte endast skriva ner den korta tävlingsredogörelsen för Vätternrundan 2010 i detta inlägg men lovar att skriva ett mer utförligt inlägg imorgon om loppet.

Korta versionen:

Tid förra året: 12 h 45 min

Tid i år: 10 h 13 min

PB med över två och en halv timme!

Överträffade samtliga mina förväntningar

Stundtals var det riktigt jobbigt

Regn!

Känslan efter loppet var så himla härlig

Nu: ont i hela kroppen och vila

Var det någon mer som körde rundan? Hur gick det för er i så fall?