Någonstans i de värmländska skogarna – Skövde, dag 8

Jag har fått en hel del frågor om hur jag orkar cykla så långt varje dag. Om hur trött jag är och hur jag orkar att motivera mig att fortsätta cykla alla dessa mil om och om igen. 


Man kanske skulle kunna likna den här resan med när man kommer tillbaka från jobbet efter semestern. 

Inför den dagen så brukar jag i alla fall vara både lite spänd och förväntansfull, men samtidigt så vill man ju alltid ha mer semester. Så viss ångest finns även där. 

På samma sätt kände jag när jag satt där själv på tåget upp till riksgränsen. Spänd och förväntansfull, samtidigt som jag ställde mig frågan: kommer jag verkligen att fixa det här? 

Första dagen efter semestern brukar det vara rätt lugnt för min del. Man mjukstartar med att kolla igenom inkorgen på mailen för att se vad som hänt sen sist men knappt så mycket mer. 

Första dagen på min cykeltur hade jag också en härlig mjukstart. Fick ihop 13 mil och samtidigt fick en indikation på att prylarna funkade och så. Det var första gången längre än 5 min som jag testade att cykla med all packning. Undra vad jag hade gjort om det inte hade funkat?

Sen dagarna därpå kan det bli väldigt mycket att göra. Projekt som har blivit liggande eller man måste fixa sånt som är akut. Det blir då oftast mycket att göra och man får göra stora kraftansträngningar för att orka med. 

Om man knyter an detta till min cykeltur så kanske det kan beskrivas som 21 mil i ösregn från Kiruna till Jokkmokk samt 2 stycken 30-milarundor på två dagar med finnen. Där fick jag gräva djupt för att fixa detta. 

Sen efter ett tag på jobbet så kommer man längre bort från semestermodet och mer in i den vanliga jobblunken. Man kanske gör sina 8 timmar utan att ens reflektera till och med. 

Lite så känns det för mig just nu. Jag har mina rutiner här på morgon med att packa ner tält och övriga saker. Sen käka lite frukost om det finns sådan och sen bara ge sig iväg. Inte fundera då mycket utan att bara göra det. Precis som det är med jobbet för en hel del.

Slutmålet för dagen och färdrutt har jag spanat in på kvällen innan så att jag inte behöver lägga någon tid på det där under morgonen. Vet man vart man ska och varför man gör det så är det otroligt mycket lättare att hålla motivationen uppe. Jag behöver bara tänka på den fantastiska känslan jag kommer att ha när jag når smygehuk. Det får mig att fortsätta. 

Visst så har jag ont i kroppen av all cykling men jag försöker att endast fokusera på de positiva sakerna istället. 

Igår fick jag lägga till 190 km till cykelbanken. Dessa tramptag tog mig ända bort till Skövde. Känns om man börjar närma sig nu. 

No related posts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *