Vilken vecka

Vistelsen i Nice är över för denna gång. Hem kommer jag att ta med mig många fina minnen och en del funderingar.
20130626-135130.jpg

Cyklingen där nere har varit helt magisk. Bergen har varit brutala och serpentinerna ner har kittlat en hel del i magen. Att kunna träna i sådana där miljöer är få förunnat.
20130626-135756.jpg

Det har även blivit en del sightseeing samtidigt som jag har fått in mina mil på cykeln. Har varit förbi Antibes, Cannes, Monaco och även hunnit med en tur till Italien. Sen har man dessutom besökt massa härliga pittoreska små byar på den franska Rivieran.

20130626-164831.jpg

20130626-143330.jpg

20130626-164904.jpg

Bergendär i Nice är verkligen brutala. Jag cyklade i princip hela Ironmancykelbanan vid två tillfällen och vid bägge dessa tillfällen fick jag sådan mjölksyra att det nästan var löjligt. Längsta stigningen var på 22 km. Alltså 2,2 mil i konstant motlut. Brantaste stigningen var på 15%. Jag insåg där någonstans att uppförsbackar inte riktigt är min grej. Får jag välja så skulle jag alla dagar i veckan välja platta banor att tävla på.

20130626-165231.jpg

I söndags var det tävlingsdags, dock inte för mig utan för samtliga 2800 personer som skulle genomföra Ironman Nice. För första gången på en Ironmantävling fick jag istället agera åskådare och support.

Starten gick och massor av neoprenklädda triathleter äntrade vattnet. Det såg ut att vara mycket vågor under simmoment men ändå så simmade bästa herre in på under 48 minuter. Jag kände att tävlingssuget fanns där inom mig när jag såg alla snabba simmare. Sen när jag kom på vilken horribel cykling de hade framför sig så blev jag inte lika tävlingssugen.

Att stå vi sidan om är nästan jobbigare än att tävla. Man är mer uppe i varv, undrar vart personer är som man känner, ska vara beredd med kamera, ha koll på tider, ropa peppande ord och dessutom komma ihåg att smörja in sig själv med soldkyddskräm för att inte brinna upp i den stekande värmen.

På löpningen såg man att många led av värmen. Det var en liten mini flashback av hur det var att tävla på Hawaii. Det var jobbigt att bara stå vid sidan av och agera åskådare.

När Bea passerade mig för andra gången på löpningen så såg jag att allt inte stod rätt till med henne. Tom i blicken och såg alldeles matt ut. Jag försökte snacka med henne men hon var inte riktigt närvarade. Jag mer eller mindre uppmanade henne att hon var tvungen att besöka närmaste sjukvårdstält.

Jag sprang vid sidan av banan för att jag inte riktigt ville släppa henne med blicken. Kändes som om inte riktigt var kapabel att ta de allra bästa besluten just där och då. Hon hittade till slut in till sjukvårdstältet och efter mycket irrande så fann jag också vägen dit.

Det slutade med att hon blev liggande där i typ tre timmar med två påsar dropp. Hon yrade ganska mycket och man såg verkligen hur borta hon var. Inte jätteskoj att se men så är det ibland. Att köra sådana här långa uthållighetstävlingar i tufft klimat är absolut ingen dans på rosor. Vad som helst kan hända under en sådan här tävling.

Efter loppet gick det några rykten om att någon triathlet till och med hade dött under cykelmomentet. Dessa rykten visade sig senare dessvärre stämma. Han hade tydligen haft för hög fart in i en kurva och kört rakt in i en bergsvägg. Han avled senare på väg till sjukhuset.

Att höra sådant här är såklart otroligt tragiskt och hemskt. Det ger en verkligen en tankeställare. Tänk om det hade varit jag? Jag vet precis vilken sväng som olyckan måste ha inträffat i. Det kändes som om det var lätt att komma in med för hög hastighet i den. Sen när det är tävling så kör man nog inte heller med lika stora säkerhetsmarginaler som på träning. Tragiskt och förödande var bara förnamnet i alla fall.

20130627-231853.jpg

20130627-231925.jpg

20130627-231948.jpg

20130627-232048.jpg

20130627-232112.jpg

20130627-232218.jpg

20130627-232300.jpg

20130627-232326.jpg

No related posts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *