Race report – Ironman World Championship 2012

När det kommer till Race Reports är det bevisat att jag inte är den snabbaste att skriva ner dessa. Det  blev inget skrivande på Hawaii, sen hade jag en resa på 36 timmar och nu senaste dagarna har jag i princip endast sovit på grund av världens jetlag. Sen har det ju tagit ett tag att hinna smälta alla intryck som man har upplevt. Varnar även för ett långt inlägg redan nu.

Men vi tar det från början …

Åkte över till Hawaii hela 8 dagar innan själva racet för att kunna acklimatisera mig och bli av med den där jetlagen som brukar infinna sig vid längre resor. Lyckligt lottad som jag var fick jag sällskap av pappa och hans fru på resan. Det kändes jätteskoj att få dela denna häftiga upplevelse med någon annan än att bara åka över dit själv.

Dagarna innan själva Ironmantävlingen var ganska softa. Dessa inleddes oftast med morgonsimning med övriga svenskar som hade kvalat in. Vi simmade delar av simbanan och varje pass förgylldes av kaffebåten som vi kallade den för. Det var en ö-liknande atoll kanske 1 km från land som serverade både kaffe och kaka. Så man simmade ut dit och kopplade sedan av i deras solstolar avnjutandes grymt kaffe. Det var verkligen en grym start på dagarna.

Simningen var magisk måste jag också bara säga. Man simmade bara meter från de vackraste fiskarna du kan tänka dig. Koraller vart man än såg och ibland hade man tur att se både sköldpaddor och delfiner i närheten av där man simmade. Att sen siktdjupet säkert var 50-60 meter gjorde saken inte heller sämre. Lite skillnad mot vattnet vid Hellasgården skulle man väl kunna säga där man knappt ser handen framför sig.


Morgonsimningen följdes oftast upp av frukost och ytterligare en kaffe på det populära stället Lava Java. Resten av dagarna spenderas antingen med någon annan träning, shopping eller bara slappande på stranden. Middag och kvällshäng med de andra grymma svenska triathleterna var också ett stående inslag.

Jag och Pappa hade hyrt bil så vissa dagar utforskade vi ön ytterligare istället för att bara hänga i staden. Jag hade det på känn innan resan, men jag kan nu verkligen konstatera att Hawaii är ett enda stort paradis. Palmer, vita stränder och fantastisk landskap (förutom kanske alla lavafält)


Ju närmare raceday man kom desto mer saker fanns det att göra i staden Kailiua-Kona. Alla deltagare fick bland annat vara med på en häftig välkomstbankett och delta i nationsparaden. Paraden var som en miniatyr OS-invigning där alla länder samlades under den egna fanan och traskade längs med upploppsrakan. Ganska mäktig känsla måste jag säga.


Inför tävlingsdagen i Kalmar hade jag stora svårigheter att somna kvällen innan på grund av all nervositet och så. På Hawaii somnade jag som ett litet barn redan vid 20.00 kvällen innan tävlingen. Den här gången kände jag mig inte alls nervös, utan målet var endast att njuta och se det hela som ett häftigt äventyr. Det enda riktiga målet som jag hade var att ta mig i mål. Jag ville så klart ha en bra känsla med mig genom hela loppet också om det var möjligt, men det var sekundärt.

Vaknade en timme innan jag hade ställt klockan på ringning på själva tävlingsdagen. Utvilad, taggad och väldigt förväntansfull av vad dagen skulle komma att innebära. Det här var ju dagen som jag hade drömt om så länge och nu var det äntligen dags. Jag skulle få tävla på samma arena som världens absolut bästa långdistanstriathleter. Atleter som jag så många gånger sett på Youtube och som jag ser upp till otroligt mycket.

Proppade i mig massor av mackor, yoghurt, frukt och ägg för att fylla på de sista glykogendepåerna. Pappa skjutsade ner mig till tävlingsområdet så att jag var på plats hela två timmar innan start. Det värsta jag vet inför ett lopp är att stressa, så hellre att ha en timme för mycket än en timme för lite. Att starta lopp med en puls på 95% beroende på att man är superstressad är inget att rekommendera.  

Cykeln och ens run-bag och bike-bag var redan incheckade och på plats sen dagen innan. Det enda som behövde göras var att få sitt nummer tryckt på armarna och fixa till det sista i växlingsområdet. I tältet där man fick sitt nummer tryckt såg jag de flesta av proffsen och passade på att önska Craig Alexander och Chris McCormack lycka till under dagen. Jag bara längtade att få kasta mig i vattnet och få starta detta äventyr.

Sista fixet gjordes i växlingsområdet. Däcken pumpades, vattenflaskorna fylldes, slangar tejpades fast, cykelskorna fästes på pedalerna och ramen fylldes med massor av energi. Nu var det inte långt kvar. Vilken dröm att bara få vara på plats och uppleva allt detta.

06.30 och 06.35 gick startskottet för herr- respektive damproffsen. Jag kikade naturligtvis på dessa och funderade länge och väl om jag någon gång i framtiden kommer att kunna ta plats i det startfältet.

När proffsdamerna hade startat var jag snabbt ner i vattnet för att värma upp. Simbanan bestod av ett varv där man längst ut skulle runda ett stort skepp för att sedan simma tillbaka.

Jag försökte placera mig längst fram i vanlig ordning inför starten men här fick man verkligen kämpa för att vara längst fram innan startskottet ljöd. Alla ville verkligen ha fritt vatten att simma i första biten.

Tydligen så låg alla simmare där jag befann mig aningen för långt fram för hela tiden kom funktionärer på en surfingbräda fram till oss och skrek att vi skulle backa, men det var ingen som lydde. De som låg längst fram gled sakta men säkert längre och längre fram. Till slut så var vi nog 20 meter framför den riktiga startlinjen men det var ingenting som gick att göra någonting åt.

När man ligger där i vattnet och väntar på startskottet så känns allt som en evighet. Man vet att man har många timmar framför sig där man både ska pressa och plåga sig själv. Väntan där i vattnet är nästan värst under hela dagen.

Jag måste erkänna att jag var nog var lite ofokuserad när väl startskottet gick. Jag höll på att fippla med simglasögonen när jag hör att det dundrar till så jag tappar de där värdefulla meterna i början. Det blev kaos från första armtaget som man kunde gissa när 1800 simmare gav sig iväg i det klarblå vattnet. Jag fick otroligt mycket stryk i början kan jag lova. Slag över glasögonen, sparkar och en kille som helt sonika simmade över mig blev resultaten av den inledande simningen. Att få mycket stryk i början kostar mycket energi vilket man helst vill undvika. Att jag som följd av detta fick flera kallsupar med saltvatten gjorde inte det hela mycket bättre.

I Sverige brukar det vara kaos kanske första 200 metrarna innan fältet har dragit ut sig och alla funnit sin plats i fältet, men där på Hawaii så var det för mig krig i 3860 meter. Det måste nog ha berott på att det är fler duktiga simmare som är med på Hawaii än i Sverige. Det skulle finnas sju stora röda bojar på vägen ut till vändpunkten för simningen men jag såg inte en enda kan jag säga. Det enda som jag såg var armar, ben och färgade badmössor. Det var bara att hoppas att de som man låg efter hade koll på navigeringen och vart vi skulle för jag hade inte det.

På tävlingen i Hawaii är inte våtdräkt tillåtet så det blev att jag simmade i min nya tävlingsdräkt som jobbet hade sponsrat med. Jag hade hoppats på att simma runt timmen och var uppe på land igen efter 1:04:09. Det får jag nog vara ganska nöjd med tanke på den urusla känslan jag hade i vattnet och med tanke på hur mycket stryk jag fick. Jag tror antalet kallsupar slutade på 4 rejäla stycken. Ingen trevlig upplevelse att svälja så mycket saltvatten kan jag lova.

I växlingsområdet gjorde jag en supersnabb växling till cykelmomentet men redan i inledningen av cykelmomentet kände jag att det skulle bli en tung dag i sadeln. Benen kändes orkeslösa och det var inte alls samma tryck i de som det var i Kalmar. Jag fick slita betydligt mycket nu än för 7 veckor sedan. Hörde Pappa och Mia heja på mig under den inledande biten av cyklingen vilket dock gav mig lite extra energi.

Det dröjde inte länge innan en del av allt saltvatten, som jag tidigare hade svalt, kom upp. Kräktes två gånger inom loppet av fem minuter. Kan inte vara bra att svälja så mycket saltvatten som jag gjorde, men det var bara att köra på. Några spyor har väl ingen dött av väl?

Trots att klockan endast var lite efter 08.00 på morgonen när cyklingen inleddes så slogs man av den tryckande hettan. Jag hörde rapporter om att det var 30-35 grader på sina håll. Värmen i kombination med den otroligt höga luftfuktigheten gjorde det nästan outhärdligt att cykla. Alla som jag har pratat med som varit med på den här tävlingen har nämnt hur sjukt varmt det kan vara. Jag har därför verkligen försökt att ställa in mig på detta inför tävlingen, men det var så sjukt varmt att man faktiskt måste uppleva det för att förstå det. Helt klart de jobbigaste förhållanden som jag någonsin tävlat under.

När man susade fram på Queen K – Highway var det som om luften stod stilla. Den fartvind som man upplevde var så varm att den nästan kunde liknas som om någon stod och blåste med hårtorken på full värme mot en. Stundtals var det riktigt olidligt. Vid varje vätskestation tog jag alltid minst en flaska vatten och bara sprutade över mig för att kyla ner systemet. Man var säkert väl nedkyld i 500 meter innan man återigen började koka av den extrema hettan.

Jämför man cykelbanan i Kalmar mot den på Hawaii är det som dag och natt. Banan i Kalmar var extremt platt, nästan i princip vindstilla och perfekt temperatur i luften. På Hawaii var det helt motsatta förhållanden. Backigt, blåsigt som faan och överjävlig temperatur.

Jag hade fått låna Helenas nya Zipp 404-hjul och det var jag otroligt tacksam för. Jag var glad att hon övertalade mig att inte ta min 80 mm högprofilshjul från SRAM. Då hade jag nog dragit i backen vid ett tillfälle kan jag nog lova. På vägen ut till Hawi var det på ett ställe så sjukt mycket sidvind. Jag låg i tempobågen när det kom en rejäl nedförsbacke. När jag hade rullat ner för halva backen så blåste det så otroligt mycket från sidan att jag pressades längre och längre ut mot mittlinjen utan att jag kunde styra tillbaka till rätt sida av vägen. Det kom mötande cyklister på andra sidan vägen så jag bestämde mig för att byta från tempopositionen till en mer upprätt position. Precis i samma sekund som jag ska byta grepp så kommer världens kastvind och jag vinglar till alldeles för mycket. Jag var nog endast millimetrar från att dra i backen där men jag klarade mig med hjärtat i halsgropen. Man är inte så kaxig efter en sådan upplevelse utan då är man bara glad om man tar sig i mål överhuvudtaget.

Sista biten upp mot vändpunkten i Hawi kantades inte av sidvind utan istället en fruktad motvind. Det var uppför ganska bra bit till Hawi samtidigt som det nästan blåste orkanvindar emot mig. Det var många partier som jag snittade 10-15 km/h och då låg jag ändå väldigt nära kring mjölksyratröskeln. Då vet man att det är tungt.

Vägen tillbaka kändes däremot ganska mycket bättre vill jag lova. Nedför och en fantastisk medvind gjorde att man istället kunde ligga och snitta mellan 60-70 km/h. Ganska stor skillnad va 🙂

Jag hade hoppats att det skulle vara medvind hela vägen tillbaka till Kona, men så var det naturligvis inte. Istället blev sista 4 milen kämpiga på grund av återigen den där förbaskade sid- och motvinden. Sen bidrog  ju naturligtvis värmen också med att öka på graden av tortyr.

Efter en väldigt tuff och slitsam cykling rullade jag äntligen in till växlingsområdet  för att avsluta min dröm med 42,2 km löpning i ett stekhett Hawaii. Cykeltiden blev 5:36.45 (snitt 32 km/h) vilket jag var lite tudelad till. Jag hade innan loppet hoppats på att cykla snabbare än så men efter de olidligt tuffa omständigheterna så kände jag mig ändå hyffsat nöjd. Min cykling på 4:44 i Kalmar var ju ändå så långt ifrån det här som man faktiskt kunde komma. Då hade allt stämt cykelmässigt. Det gjorde det inte riktigt idag.

Benen var stumma efter cyklingen och krampen var nära att slå till men staplandes kunde jag springa bort till omklädningstältet och få på mig löparskorna. Nu skulle den verkliga utmaningen börja.

Målet som jag hade för löpningen var att inte behöva gå någonting alls men det var svårare än vad jag hade tänkt mig. Redan efter någon kilometer kändes det som om mina fötter höll på att brinna upp. Värmen i luften och värmen från marken gjorde att det hettade till ordentligt i skorna. För att ens ha möjlighet att springa vidare var jag tvungen att stanna vid precis varje vätskestation. Proceduren var att jag tog två koppar vatten och hällde rakt ner i skorna. På riktigt. Bisarr känsla det där kan jag meddela.

Lagom tempererade fötter var alla gånger bättre än alla skavsår som jag visste att jag skulle få av mina blöta strumpor. Det var bara att klaffsa runt i vattenfyllda skor hela vägen och försöka att gilla läget. Förutom dessa muggar vatten i skorna vid vätskestationerna så tog jag alltid emot svampar och is för att försöka svalka mig så gott det gick. Drack allt jag kom över, oavsett om det var vatten, sportdryck, cola, gel eller vad det nu var. Det kändes som om jag drack minst 5 dl vätska vid varje station (varje mile =  1,6 km).

Ska jag vara ärlig så var det helt fruktansvärt att tävla i den värmen och den luftfuktigheten. Även om man hällde is innanför tävlingsdräkten så dröjde det inte mer än 100 meter innan den hade smällt. Så himla varmt var det. Värmen var konstant på en hela tiden och det är det som gör det här loppet så himla tufft. Det är inte distanserna i sig utan det är omständigheterna runt omkring.

Kommer man dit som skandinav som jobbar heltid så är det nog ganska svårt att prestera på topp eftersom det är så stor skillnad mot det klimatet som vi är vana med.

Under första halvmaran av löpningen så sprang jag mellan varje vätskestation men gick igenom dessa för att hinna få i mig all vätska och energi som jag behövde. Sen ju längre loppet led desto fler gånger blev det att jag gick även mellan vätskestationerna.

Hela sista halvmaran blev som en förhandling med mig själv. Jag övertalade mig själv att jag bland annat skulle få gå till nästa lyktstolpe, sen skulle jag springa förbi två lyktstolpar osv. Det var ganska tomt i energitanken där mot slutet, men en sak visste jag och det var att jag skulle ta mig i mål. Det fanns inga tvivel på det. Hade jag kommit så här långs så skulle jag bara fixa det.

Under de sträckor som jag var tvungen att gå hörde jag hela tiden peppande ord från publik, funktionärer och andra medtävlande. Alla peppade varandra i denna stora triathlonfamilj. Alla visste att det hade varit en tuff dag men att det nu inte var långt kvar. Just att få de här peppande orden av sina medtävlande gör att man orkar det där lilla extra. Det är det som gör triathlonsporten till sådan fantastisk sport som den faktiskt är. Alla som tar sig i mål är faktiskt vinnare.

Sista 6 kilometrarna av loppet passerade jag en annan tävlande från Arizona. Han såg precis lika sliten ut som jag måste ha gjort. Jag peppade han att vi skulle springa tillsammans sista biten och både han och jag verkade ur ingenstans få nya krafter att disponera. Dessa sista kilometer gick jag från PAIN i hela kroppen till att faktiskt njuta. Vi snackade bort varje steg och peppade varandra hela tiden.

Det var många tankar som flög genom huvudet på vägen tillbaka till staden. Att lilla jag hade kvalat in till VM på Ironman och nu var på väg att gå i mål. Allt var så overkligt att jag nästan var tvungen att nypa mig i armen för att fatta att det var sant.

Att komma in på Ali’i Drive där målet var uppställt var helt overkligt. Publiken skrek, applåderade och var helt i extas. När jag hörde speakerns välkända röst började tårarna att rulla ner för kinderna. Jag kan inte hjälpa det men jag gråter alltid vid sådana här tillfällen. Det är så jävla stort det som jag hade åstadkommit. Hela upploppet njöt jag och insöp den smått overkliga atmosfären.

Alexander, YOU ARE AN IRONMAN, vrålade speakern Mike Riley när jag passerade mållinjen på 11 timmar och 16 minuter. Jag var utmattad men fantastiskt glad och genuint lycklig direkt efter målgången. Jag hade gjort det. Jag hade fixat det. Jag var en Ironman Hawaii Finisher. Det kommer aldrig någon att kunna ta ifrån mig.

Jag var en av de 16 svenskar som hade kvalat in i år och en av 1800 triathleter som hade kvalat in världen över.

Hade ni hört mig säga att jag skulle köra Ironman på Hawaii för 4-5 år sedan så hade ni förmodligen endast bara skakat på huvudet och trott att jag fått storhetsvansinne. För 4-5 år sedan var jag faktiskt rätt så otränad måste jag säga. Istället för träning så var det endast alkohol, fest, pizza och andra onyttigheter som gällde. När jag var som tyngst så vägde jag faktiskt mer än 0,1 ton.

Jag minns det som igår när brorsan övertalade mig att hänga med på en promenad runt brunnsviken eftersom han tyckte att jag aldrig kom ut och rörde på mig längre. Han såg på mig att jag inte längre trivdes med mig själv att jag behövde göra någonting för att ta tag i mitt i liv igen. Han sa det till mig också och där någonstans tror jag vändningen för mig kom.

Jag är så fantastisk glad över att ha gjort den här resan. Jag är så fantastiskt glad över att ha satt upp Ironman på Hawaii som ett långsiktigt mål och ha arbetat strukturerat och fokuserat för att nå just det målet. Att jag hela tiden har trott på det själv och att jag har haft människor runt omkring mig som stöttat mig på min resa.

Måste avsluta denna race report med mitt motto som får symbolisera min väg mot Hawaii.

ANYTHING IS POSSIBLE
– allting går bara om man vill det tillräckligt mycket  

No related posts.

11 reaktion på “Race report – Ironman World Championship 2012

  1. Du är så jäkla häftig och jag får rysningar när jag läser om dina sista kilometrar med Mr Arizona. GRYMT bra jobbat Alex. Du är en sann inspirationskälla!

  2. Alex! JAG blev alldeles tårögd av att läsa din text. Vilken känsla! Själv mår jag typ dåligt bara av tanken på att pressa mig sådär hårt. Är så jävla lat, 40 min slapp cykling till o från jobbet räcker för min del numera 😉
    Grattis o bra jobbat!!

  3. Sista bilden säger allt. Jag kunde bara inte hålla tårarna borta. Innerligt grattis tilldin prestation och tack för att du delar med dej! Keep smiling:) Kram

  4. Wow jag sitter här med rysningar! Vilken resa, vilket lopp, vilken prestation! Du är så otroligt bra och jag blir så himla inspirerad av dig Alex! IronmanHawaiiAlex!!!! Grymme!!!

  5. Blir verkligen inspirerad av att läsa om ditt äventyr. Värmen under loppet låter verkligen olidlig. Det måste kännas fantastiskt att se sin dröm gå i uppfyllelse och som du skriver att det är något som du verkligen kämpat för länge. Njut av den här känslan!

  6. Skulle jag vara du nu Alex skulle jag nog känt mig både överlycklig och en aningen… tom. (tror jag…)
    Hur laddar man om efter detta? Målet du haft så länge är uppfyllt! Vad ska man ta sig till nu? Vad tror du blir nästa långsiktiga målsättning? 🙂

  7. Hatten av för den prestation du gjort Alex. Grymt!
    Att sätta ett tufft mål och efter mycket slit, hårda träningspass lyckas nå målet att tävla på Hawaii är imponerade. Som någon annan nämnde hoppas jag att du inte är helt tömd både fysiskt och mentalt efter en sådan där urladdning.

    Lycka till med tränigning framöver.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *