Ironman Kalmar 2012 – 9:16 och VM på Hawaii

Trots att det har gått 6 dagar sen Ironman i Kalmar så har jag fortfarande inte lyckats smälta det som hände till 100 %. Det är fortfarande som om jag befinner mig i någon slags dröm och bara väntar på att vakna upp. Det jag åstadkom i lördags är så stort för mig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det är så sjukt! Jag pratar naturligtvis om att jag kvalade in till Ironman World Championship på Hawaii. Att komma dit är förmodligen nästan alla triathleters dröm som tävlar på Ironmandistansen.

Men vi tar det från början…

I onsdags drog jag, Thomas och Suss ner till Kalmar för vårt äventyr. Man var tvungen att åka ner några dagar innan på grund av det obligatoriska pre race-mötet.

Uppladdningen inför själva loppet hade varit optimalt. Jag hade lyckats få till min semester perfekt i anslutning till själva tävlingen. Hela 5 veckor hade jag totalt ledigt inför min A-tävling denna säsong.

Både torsdag morgon och fredag morgon provsimmade jag simbanan inför tävlingen. Det var perfekt att göra på det viset för att ta ut lite riktmärken och underlätta navigeringen. Redan dessa dagar var det hundratals triathleter som vara nere och provsimmade i kalmarsund.

Pre-race mötet besöktes. Så även expot för att insupa den riktiga tävlingsstämningen.

Vi hann även med att kika på MiniTri-tävlingen där bland annat grymma Caroline gjorde en fantastisk insats.

Något som var nytt för iår var att man skulle checka in alla sina saker som man skulle ha under tävlingen redan dagen innan. Cykeln skulle hängas upp på sin plats med ett regnskydd för natten och cykel-/löpsakerna skulle packas i separata påsar.

Kvällen innan det var dags för start så måste det verkligen märkts att jag gick in i min tävlingsbubbla. 138% fokus på tävlingen och allting annat var sekundärt. Jag var så fokuserad på uppgiften att jag till och med glömde bort min PIN-kod på mobilen så att jag därför fick ringa Telenor och be om PUK-koden. I vanliga fall brukar jag aldrig ha problem med att somna men där på fredagskvällen gick det inte alls. Jag kände mig som ett litet barn dagen innan julafton när man bara ligger och väntar på att det ska bli julaftonsmorgon och kan inte sova.

Trots att jag somnade sent så vaknade jag till och med en timme innan väckarklockan ringde och kunde inte somna om. Låg kvar i sängen och gick igenom loppet i detalj i huvudet. Jag visualiserade mig allt som skulle hända under dagen.

Till frukost blev det gröt, två ägg, massor av mackor med ost och kalkon samt en delikatoboll. Perfekt start på dagen 🙂 Kroppen kändes bra och jag visste att formen fanns inom mig. När jag satt där vid frukostbordet så kände jag att det här skulle bli min dag. Fantastisk känsla måste jag säga. Vädret såg ut att bli perfekt så det fanns inte något att klaga på.

Var på plats runt 0600 vid växlingsområdet där trycket i däcken kontrollerades en sista gång, vattenflaskorna fylldes på, tejpade fast energi på ramen och utförde det ovärdliga och magiska tredje toabesöket. Bara att njuta sista timmen innan start.

På med våtdräkten och i snabbt ner i vattnet. Samtidigt som jag så smidigt som möjligt tog mig ner i vattnet så spelades Kentas låt ”Just i dag är jag starkt”. Varje gång jag hör den låten tänker jag på Ironman i Kalmar. Den betyder så otroligt mycket för mig. Texten är klockren och det känns som om den var skriven till just sådana här arrangemang. När sedan den svenska nationsången spelades så rös jag att jag fick gåshud. Jag boostade mig själv med massor av postiva tankar, tog några djupa andetag och lät energin flöda i kroppen. Nu var det äntligen dags att få revansch på förra årets nederlag och misslyckande. Jag skulle bli en IRONMAN på riktigt!

Starten gick och jag fick ganska omgående relativt fritt vatten att simma i. Ibland tightades fältet upp rejält men annars gick ditt rätt bra. Det var dock vid ett tillfälle som jag fick en stenhård smäll över glasögonen vilket gjorde att de for av. Tur för mig att det var så pass grunt att jag bara kunde ställa mig på botten och få på mig de igen.

Simningen har känts bra senaste tiden så jag hade stora förhoppningar på den. Simning plus T1 på en timme var målet. Jag mötte Pasi Salonen dagen innan när vi checkade in våra cyklar och han sa att han siktade på runt 55 min. Jag kommer ihåg att jag tänkte hur häftigt det skulle vara att vara uppe samtidigt som denna grymma människa.

Simbanan var två varv där det första varvet var 1500 meter och det andra 2300 meter. Vid varnvningen passerade man publiken med endast några ynka meter vilket var en häftig känsla.

Jag fick senare av brorsan höra att jag simmade i tredjeklungan och den var helt perfekt för mig. Jag visste att simningen skulle bli snabb denna dag för mig.

När vi kom in för varvning efter att simmat två varv kom vi ikapp de allra långsammaste simmarna längs med banan. De som simmade bröstsim precis hela vägen. Det är de värsta att försöka simma om med deras gigantiska bentag.

Jag fick mycket riktigt en hård välriktad spark i sidan som gjorde sketaont. Tappade rytmen och min klunga lite grann men det jobbade jag snart ikapp.

Simmade den sista avstickaren och gjorde mig redo mentalt för en bra växling.

Spurtade upp från rampen ur vattnet och tog min påse. Där hörde jag även hur någon tävlande säger: ”Bra jobbat Alex. Jag såg dig där i vattnet och försökte hålla dina fötter.” Det visade sig varit Pasi som hade kommit upp precis bakom mig på simningen. Det kändes nästan lite overkligt att jag hade simmat snabbare än grymmaste Pasi. Jag avverkade simningen på 55:14.

In i omklädningstältet med en rasande fart men när jag skulle försöka få av mig våtdräkten så tokkrampade bägge baksida lår och jag var tvungen ta en sekund till panikstretching. Någon mer tid hade jag inte tid med att stretcha, jag gick ju för pers den här dagen. Växlingen allt som allt tog 2:18.

Målet med simningen var att göra den på under timmen i alla fall. Simning plus växling på exakt en timme hade jag hoppats på innan loppet så jag hade redan en god marginal mot min plan. Jag tror nästan att jag hade cyklat ändå bort till ölandsbron innan klockan visade att jag varit ute en timme. Det där var verkligen den starten som jag behövde. Inget stressande och försöka jaga ikapp förlorad tid utan endast en positiv känsla.

Planen med cyklingen var att försöka gå ut ganska lugnt för att öka sen om det kändes bra. Jag skulle bara gå på känsla också för att ha krafter kvar sen till löpningen. Ironman är ingen cykeltävling, utan allting avgörs på löpningen. Har man bränt för mycket krut på cyklingen så slutar det oftast med att man får gå en stor del under löpningen och det var helt otänkbart i år för min del. Jag har lärt mig hur min kropp känner sig när jag går över den här mjölksyretröskeln.

Känslan var verkligen att jag tog det lugnt i början för det var flera temporiddare som bara dundrade om mig i överljudshastigheter. Trots detta låg ändå ganska stabilt över 36 km/h i genomsnitt. Det kändes frestande att vid några gånger försöka följa med dessa mycket snabbare cyklister men jag höll mig lugn och körde mitt race. Annars hade jag nog gått in i väggen ganska omgående skulle jag tippa på.

Öland var helt fantastiskt att cykla på. Vägarna och omgivningen var fantastiska. Alla hade pratat om hur mycket det kunde blåsa på den där lilla ön men förra lördagen var det i princip vindstilla. Även temperaturen höll sig på en vettig nivå enligt mig. Det var verkligen helt optimalt för min egen del rent vädermässigt.

Efter ungefär 3 mil av cyklingen kom en brittisk triathlet upp jämnsides och sa att han tyckte att jag såg stark ut. Kul att få höra sådana peppande ord under race. Det måste varit en väldigt klok kille tänkte jag och lade mig 10 meter bakom honom och testade om vi höll ungefär samma hastighet. Det gjorde vi nästan exakt så det blev lite lättare att inte börja mysåka där ute på ölandssidan utan jag ville hela tiden ha han i sikte med en lucka på de tio tillåtna metrarna. Jag intalade mig själv flera gånger om jag ens skulle känna minst lilla tillstymmelse till mjölksyra eller trötthet i benen så skulle jag släppa han och därmed inte ha någon rygg längre fram att försöka hålla jämna tramptag med.

Milarna på Öland avverkades i en ruskig fart, speciellt den där man cyklade rakt österut (vid Alvaret) över hela ön egentligen. 11 mil avverkades under 3 timmar och benen kändes fortfarande helt kalas.

Det här året hade jag verkligen en utarbetad energistrategi under själva cyklingen. Jag hade bestämmt mig att försöka få i min ungefär 500 kcal/timme. Detta skulle jag lyckas med genom att käka någonting varanann mil och dessutom dricka sportdryck istället för vatten denna gång. Jag tror att det var en helt optimal plan för mig för jag kände aldrig under loppet att jag ens var i närheten av att gå låg på energi.

Stämningen inne i centrala Kalmar var näst intill magisk. Det var så mycket folk och alla hejade och ropade som aldrig förr. Alla triathleter gjorde en vändning i en rondell innan det var dags att ge sig ut på ”Kalmarvarvet” på cykeln. Endast 7,5 mil så det kändes nästan som ingenting. Benen kändes fortfarande helt fantastiska, energinivåerna var på topp och jag hade fortfarande den brittiska triathleten i sikte. Jag bara trampade på och livet kändes så himla bra just där o då.

Sista 7,5 milen avverkades till och med i ett ännu högre snitt än vad jag hade cyklat på ute på Öland trots att asfalten inte alls var lika bra på sina ställen på kalmarsidan. Jag kunde till och med lämna min brittiska vän bakom mig och avsluta riktigt starkt sista milen. Tillbaka in i centrala Kalmar, men denna gång för växling till löpning. Benen var faktiskt oförskämt fräscha trots den långa och übersnabba cyklingen. När jag stannade klockan efter cyklingen så visade den att jag hade cyklat på 4 timmar och 44 min. Det var med andra ord ett helt insane snitt på 38 km/h, men det sjukaste var som sagt hur pass fräsch ändå jag kände mig i benen. Just där och då kändes det som att jag nog hade kunnat cyklat hur långt som helst utan att ens behövt dra ner på tempot.

Cyklingen har verkligen känts bra senaste tiden, men så där bra hade jag inte ens kunnat föreställa mig. Vad var det som hände egentligen?

Även T2:an gick snabbt och flöt på bra. Hängde upp cykeln, tog min löparpåse, in i omklädningstältet, på med strumpor och löparskor och sen bara iväg. Växlingstid på 2:38 och nu skulle det bara springas ett marathon.

Alltid när man ger sig ut på löpningen efter cyklingen så känns det tungt och jättejobbigt. Så brukar det vara för alla, framförallt för mig. Döm av min förvåningen när den känslan inte alls infann sig och löparbenen kändes helt underbara redan från start. Det kändes som om precis allting gick min väg. Det här hade varit mitt lopp precis från start tills nu, och det bara fortsatte på den fantastiska vägen.

Löpningen sprangs på en trevarvsbana där första och andra varvet var 15 km medan det sista endast var 12 km.

Sprang förbi världens bästa hejarklack beståendes av pappa, brorsan, mamma och moster. Så fantastisk känsla att ha alla nära personer på plats för att se mig tävla.

Det var en otrolig stämning längs med hela banan. Folk hejade, ropade mitt namn och var helt fantastiska.

Kroppen kändes hur fräsch som helst och jag insåg att första 5 kilometrarna passerades på typ 21:30.

Även fast det kändes ok i benen så valde jag medvetet att slå av på tempot något. Förra årets genomklappning på sista 15 kilometrarna bidrog nog till temposänkningen.

Magen började krångla lite i slutet av första varvet så det blev att snabbt besök på närmaste bajamaja.

Efter det så trummade benen på och kilometer efter kilometer avverkades lätt. Fick hela tiden peppande ord av klubbkompisar, vänner och de flesta längs med banan och gemensamt för alla var att de ropade att det såg lätt ut. Det kändes också lätt.

Hela vägen ända fram till 30 km så kändes kroppen helt fantastisk. Det var roligt och jag njöt. Det fanns ingenstans på hela jorden som jag hellre hade varit just där och då.

Men när jag endast hade typ en mil kvar så började det att värka i kroppen. Knäna och höften började att göra sig tillkänna. Rätt som det var så började även vaden att krampa.

Här var jag verkligen tvungen att stålsätta mig. Jag visste att jag hade en riktigt bra tid på gång och ville göra så himla bra ifrån mig. Jag intalade mig själv att vad som än hände så fick jag inte börja gå. Då kan tiden verkligen springa iväg.

Trots den ömmande kroppen så tog jag mig fram men det såg absolut inte lika lätt ut som tidigare och det var inte snyggt.

När jag närmade mig stadskärnan för sista gången så började tårarna att rulla ner för kinderna. Dels över den smärta jag kände i kroppen men främst av känslan att nå någonting som man kämpat för under en lång tid.

Även fast sista milen var riktigt jobbig och utmanande så var jag så otroligt nöjd med hela dagen och min prestation. Det hade verkligen varit min dag i alla hänseenden. Allting hade stämt.

På upploppet stod åskådarna som packade sillar på bägge sidorna om löpbanan. Publiken var helt fantastiskt och alla skrek :”Heja Alex” (eftersom det stod mitt namn på nummerlappen).

När jag närmade mig målet hör jag hur speakern vrålar: Alexander, you are an Ironman! Passerar mållinjen på 9:16

När jag väl hade passerat mållinjen forsade tårarna ner för kinderna. Allt blev så himla emotionellt i ett sånt där läge. Jag kan meddela att det inte bara var jag som grät. Mamma grät, brorsan bölade och även pappa klämde fram en tår. Till och med funktionären som skulle visa mig rätt väg såg ut att smågråta lite. Jag har tränat så länge för den här tävlingen och var helt överlycklig att fått ut all kapacitet som jag hade inom mig. Vilken revansch sen förra året.

Kvällen avslutades med en bankett i goda vänners lag. Klappade i mål de sista hjältarna efter 16 timmar och såg på ett fantastiskt fyrverkeri som avslutning.

20120824-221105.jpg

Dagen efter var det dags för hemfärd igen, men innan dess passade vi på att besöka utdelningsmötet av platser till Hawaii och VM.

20120824-221319.jpg

Jag visste att jag hade placerat mig bra i min åldersklass (9:a) men att det bara var 3 platser till Hawaii. I mitt huvud var det endast en ytterst minimal möjlighet för mig att få möjlighet att kvala in till Hawaii. Ironman på Hawaii vill väl alla köra tänkte jag.

De började med de äldre åldersgrupperna för att sedan gå över på de yngre. Gladdes mycket åt min klubbkompis Sten som knep en plats ganska omgående.

Sen var det dags för min åldersgrupp. Första killen tackade nej. Andra killen vill gärna åka till Hawaii. Även tredje killen tackade nej på grund utav att han redan hade kvalat in. Fjärde killen var ej på plats så han ströks ur listan och istället så tog femte killen en av de tre platserna.

Där var det alltså endast en plats kvar till Hawaii och men jag kände att jag aldrig skulle få chansen att ställa mig upp och vråla ut min lycka. Det var alldeles för många platser ifrån. Dessa tankar ändrades radikalt när varken 6:e eller 7:e personen ville ha sin plats. I detta läge stod det mellan mig och han som kom 8:a.

Namnet på den som kom 8:a ropades upp både en, två och tre gånger. Inget svar och jag började inse att jag hade kvalat in till Hawaii.

Nästa namn som speakern ropar upp och jag bara stället mig upp och skriker rätt ut i salen. Alla applåderar och jag förstår knappt vad som har hänt.

Går fram till scenen och tar i hand med någon head honcho. Jag är i chock.

Staplar ner för trappan och fyller i några obligatoriska papper. Samtidigt som jag gör det ser jag hur min vän Johanna springer upp gråtandes på scenen eftersom hon också lyckats med att kvala in till VM.

Vi kramar om varandra i något glädjerus. Vi fotograferas för några tidningar och tar en gruppbild med alla som har kvalat in till Hawaii.

20120824-223418.jpg

Nu är det bara att ladda om inför den 13e oktober i år för då är det dags för min dröm att gå i uppfyllelse. Det är då Ironman World Championship på Hawaii går av stapeln.

Jag skulle vilja passa på att tacka alla som har hjälpt mig dit som jag är idag. Alla som har peppat mig när jag har behövt det och alla som ställt upp för mig i år och skur. Jag skulle vilja tacka alla grymma träningskompisar som utmanat mig och gjort mig en bättre triathlet. Sen måste jag passa på att tacka hela min familj för att de var på plats i lördags och hejade fram mig till denna supertid som ledde till att jag kvalade in till Hawaii.

No related posts.

14 reaktion på “Ironman Kalmar 2012 – 9:16 och VM på Hawaii

  1. Har skrivit det förut, men måste göra det igen: Wow! Vilken jäkla prestation! Så sjukt imponerad! Behåll lyckobubblan så länge det är möjligt 😀

  2. Grattis Alex ! Grym upplevelse och man blir nästan tårögd av att läsa din racerapport ! Hoppas på en funrun snart så jag får gratulera in person.

  3. Grattis! Inte läst här inne på länge, men halkade in efter att ha läst på Suss blogg. Kunde inte sluta läsa din race report och när ja kom till slutet och Hawaii platsen så fick jag gåshud. Sjukt imponerande – lycka till på Hawaii:)

  4. The root of your writing while appearing agreeable in the beginning, did not settle very well with me personally after some time. Someplace throughout the sentences you managed to make me a believer but just for a short while. I nevertheless have a problem with your leaps in assumptions and one might do well to fill in all those gaps. When you actually can accomplish that, I could certainly be amazed.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *