Exakt en månad kvar!

Det börjar onekligen att dra ihop sig inför Ironman i Kalmar. Om exakt en månad står jag där på startlinjen i förhoppningsvis min bästa form ever. Då är det dags att bara explodera!

Det känns skönt att äntligen ha semester. Living the Proffs-life liksom. Sova-äta-träna-äta-sova-träna-äta-sova. Ja ni fattar 🙂

Brorsan inledde morgonen med att ringa och väcka mig för han tyckte att jag skulle bege mig och simma. Det tyckte inte jag där och då men jag var ändå väldigt tacksam när jag väl kom upp.

Det blev ett grymt Micke-inspirerat simpass på 3400 meter i huvudstabadet.

Sen lite häng inne i stan med morsan och brorsan som därefter följdes upp av fika med vänner.

När jag kom hem var jag så trött att jag var tvungen att ta en liten siesta på en timme. Allt för att orka med det stundande cykelpasset med snabba vänner.

Cyklade ut till Drottningholm där jag mötte upp Calle, Emma, Micke och Henke. 2×36 km var det som gällde. FRA-slingan, sen ut mot Adelsö och tillbaka.

Jag malde på i ett okej tempo ända till Calle kom ikapp mig. Då växte tävlingshornen fram i pannan på mig och jag gjorde allt jag kunde för att inte släppa hans hjul, men han var lite för snabb. Det var bara att inse sina begränsningar och släppa iväg honom.

Tappade dock inte honom mer än att jag hela tiden såg hans rygg tills vi båda nådde färjeläget. 37,5 km på 1:01:08 (snitt 36,8 km/h) blev resultatet på vägen ut.

Några minuters vila och sen var det bara på’t igen.

På tillbakavägen blev det mer rulleåkning för min del. Jag, Henke och Calle bröt oss loss direkt. Calle låg mest hela tiden framme i täten och bara bombade.

Vi låg säkert 3 mil på över 40 i snitt. Calle och Henke gjorde allt jobb och jag bara rullade bakom, men jag fick slita en hel del att bara klara av och ligga på rullen. Sista 6 km kändes det som att det blev aningen mer taktisk cykling från mig och Calle vilket gjorde att snittet sjönk en del.

Jag inväntade det avgörande rycket från Calle när vi rullade in på den avslutande FRA-slingan men det kom aldrig. Istället kunde jag dra om i en heroisk spurt sista 500 meterna och segern var min. Men då hade jag knappt dragit en meter på tillbakavägen heller.

36 km på 54:40 gav ett snitt på 39,3 km/h. Sjukt snabbt, men jag hade stor hjälp av att ligga på rulle.

Grymt bra pass med snabba cyklister. Det här måste vi göra om!

No related posts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *