Stockholm marathon

Det råder marathonfeber i Stockholm för tillfället. Nu på lördag ät det då alltså dags för årets fest i Stockholm city. 20 000 löpare kommer att ta sig an 42,2 km.

20120531-213036.jpg
Jag har tidigare skrivit att jag inte kommer att springa, men här senaste dagarna har en möjlighet faktiskt öppnats. Så det verkar som att det blir maran även iår.

Jag kommer absolut inte att gå för pers på lördag men jag kommer nog istället att vara farthållare till en person i ett tempo jag förhoppningsvis kan hålla hyfsat enkelt.

Hoppas bara att jag orkar hela sträckan, långpassen har ju inte varit jättemånga i år.

Efter jobbet begav jag mig till Östermalms IP för att insupa lite av marathonstämningen.

20120531-213836.jpg
Sprang på min vän Marcus direkt och stod och snackade med honom i säkert en halvtimme. Mycket snack om maror blev det men även om triathlon. Det kommer att bli Ironman 2013 för hans del lovade han dyrt och heligt vilket gjorde mig helt lyrisk. Jag kommer eventuellt att börja coacha honom med simningen också vilket skulle vara himla roligt.

20120531-214920.jpg

Mötte även massa andra bekanta ansikten som jag lärt känna någonstans ute i löparspåren. Så mycket roligare nu än första året man sprang då man inte kände någon.

Efter besöket på ÖIP skyndade jag mig iväg till Running Swedens träning där det stod 40 min lugn jogg inför maran. Rubin körde även lite pepptalk efter själva träningen där han bland annat uttryckte att han var otroligt stolt över oss löpare i RS och han verkligen trodde på oss inför på lördag.

Osannolika ting

Ni kommer väl ihåg storyn från mitt och Suss Göteborgsäventyr tidigare i maj där vi var med om en sådan sak som man inte riktigt räknar med ska hända.

Allt var frid och fröjd och vi två närmade oss Göteborg. Ena sidan av vägen som vi cyklade på bestod av typ en hög bergvägg. Från ingenstans så ser jag då hur ett rådjur trillar ned från berget mitt framför näsan på mig. Här snackar vi nog ett fall på 5-6 meter i alla fall. FRÅN INGENSTANS.

Den landar i diket men är snabbt uppe på benen och haltar över vägen i en rasande fart. Jag nyper ju såklart instinktivt i bromsarna för att undvika rådjuret. Vad jag inte tänker på är att Suss ligger precis bakom mig och hinner inte reagera på min tvära inbromsning. Smällen är ett faktum och på någon millisekund ligger vi båda två omskakade på marken och undrar va fan det var som hände.

För någon dag sedan fick ett SMS från min polare Emil där han skrev: – För att öka på det osannolika med din och Suss rådjursincident. Jag och farsan är ute och cyklar runt siljan. Någonstans i urskogen efter Leksand berättar jag er story för pappa och ca. 30 sekunder senare tvärstannar farsan framför mig, en älg springer ut rakt framför oss och jag kör rakt in i hans kasset och sedan ner i diket! Tur nog lyckades jag hålla mig på cykeln hela tiden. Jag ska aldrig berätta din story igen 🙂

Jag skrattade ganska lustfyllt när jag läste Emils sms. Hur är det ens möjligt? What are the chances?

Sen igår fick jag den här filmen från en kollega.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=G3zirE_r5l4&w=560&h=315]Cykling och oväntade djurincidenter verkar vara inne. Min och Suss rådjursincident känns helt plötsligt inte alls så konstig som den gjorde innan jag såg antiloopfilmen. Man kan med andra ord aldrig vara för säker när man är ute och cyklar.

Samma visa i år igen

Varför gör jag så här egentligen? Varje år som jag har tränat triathlon så har jag inte kommit igång med simningen förrän sent sent in på året.

Förra året började jag simma inför Kalmar typ 5-6 veckor innan det var dags för dagen D.

Ändå har jag inför varje säsongsuppstart intalat mig själv att just det där året så ska jag hålla i simningen under hela året.

Igår var första simpasset jag körde sen typ i januari. Idag fick jag till andra passet sen dess.

Morgonsimning två dagar i rad, det är stort för mig.

20120529-081124.jpg
Redan klockan 0600 befann jag mig på huvudstabadet imorse. Jag hann simma in 400 meter innan min grymma vän Micke dök upp och gjorde mig sällskap. Det blev ytterligare 400 meter lugn simning innan vi körde på lite hårdare i form av 3x(8×50 meter).

Jag kände mig som en riktig rookie i vattnet där jag låg och försökte trycka på så hårt jag bara kunde. Det kändes dock nästan patetisk långsamt. Tekniken var obefintlig, styrkan i armarna och axlarna var som bortblåst och vattenläget var skrattretande dåligt.

Trots detta hävdade Micke att han tyckte det såg bra ut teknikmässigt. Undrar om han bara sa så för att inte få mig att känna mig helt värdelös 🙂

Efter att ha simmat lite mer än en timme så var jag tvungen att skynda mig upp ur vattnet för att göra mig i ordning inför dagens kundbesök i Gävle med jobbet.

20120529-083309.jpg

I skrivande stund sitter jag på snabbtåget mot metropolen Gävle. Läser Metros bilaga om löpning och tar mig en andra frukost.

20120529-083152.jpg
Life is Good!

Cykling dödar…

… löparbenen. Gårdagens hårdcykling på 10 mil med ett snitt på 37,4 km/h gjorde sig verkligen påmind under kvällens intervallpass med Rundaygänget.

Känslan i kroppen var seg, trött, sliten och jag var inte alls jättepepp.

1 000m – 800m – 2*600m – 2*400m stod på agendan för kvällen. De sista 200 meterna i varje intervall skulle ske med en markant fartökning.

Försökte hänga på Erik på första intervallen men tappade hans rygg efter ungefär halva intervallen. 3:30 på första kilometern blev tiden.

Trots den urusla känslan så gick ändå resterande intervallerna bara fortare och fortare. 800 på 3:21-tempo, 600 på 3:09- respektive 3:12-tempo och 400 på 3:07- respektive 3:01-tempo.

Det var inte tal om någon fartökning på sista 200 meterna utan snarare tvärt om. Hade varken något flow i löpningen eller något tryck i steget. Orken och framförallt uthålligheten var medioker.

Det kändes absolut inte som om jag sprang på dessa tider idag. Finns det en möjlighet att GPS:n visar glädjesiffror på en rundbana? Kändes som det idag i alla fall.

Det var härlig stämning passet igenom. Grymma Charlotte hejade på oss under samtliga intervaller. Dessutom fick man lite peppande ord från de andra som sprang dessa intervaller.

Ju fler folk som man lär känna på dessa pass, desto roligare blir det ju.

20120528-222826.jpg

Morgonsimning med mersmak

Det funkar inte för mig att komma upp och morgonträna innan jobbet om jag verkligen inte har bestämt mig för det kvällen innan.

Därför hade jag bokat in en simdate med Louise i morse på huvudstabadet. Jag måste verkligen komma igång med simningen nu.

20120528-093348.jpg
Jag har knappt simmat sen januari detta året så jag kände mig som en rookie nästan där jag simmade i den 50 meter långa utomhusbanan.

Tekniken, vattenläget och styrkan i simmusklerna var som bortblåst så det blev i princip bara 50 meter i stöten. Här har jag en del att jobba med innan Kalmar.

20120528-093806.jpg

Nu ska jag ta tag i simningen på allvar, jag lovar!

Mycket snabb cykling nu

I fredags så drog jag och grymma Christoffer ut på en cykeltur ut mot Färingsö.

Redan innan vi hade startat så kändes cykelbenen otroligt starka. Fantastisk känsla måste jag säga.

Christoffer kände sig ganska sliten efter några hårda tränings- och tävlingsveckor. Han var t.ex. borta i staterna för några veckor sedan och där hade han kört en Ironman under otroligt tuffa förhållanden.

20120526-195648.jpg

Så det blev jag som fick bestämma tempot. Tryckte på i ett högt men kontrollerat tempo. Jag kände mig urstark!

Jag visade Christoffer några nya vägar, bland annat den ut mot Björkvik. Första fyra milen gjorde jag på 1:04 vilket är sjukt snabbt för mig, och då var det ändå ganska kontrollerat.

20120526-200133.jpg

Efter 6 mil hade Christoffer fått nog och tänkte bege sig hemåt medan jag var sugen på mer cykling. Vi åkte bort till Icabutiken i Skå gemensamt för lite påfyllning av energidrpåerna. Precis när jag hade stannat till så smäller det till i bakhjulet och jag insåg snabbt att en eker hade knäckts. Dessutom hade bakhjulet skevat till sig så någon mer cykling var det bara att glömma.

Ville inte gärna cykla med en trasig eker och ett redan skevt finhjul så det var bara att försöka att få komma med på bussen mot Brommaplan.

Första busschauffören som jag frågade var nog den mest bittra person som jag någonsin mött. Han var nog rätt trött på livet. Som tur var andra bussföraren världens mest vänliga och lät mig åka med. Det finns hopp för mänskligheten ändå.

De sex milen med Christoffer snittade vi nästan 37 km/h. Vart kommer den här cykelfarten från egentligen?

Idag var dags igen för lite cykling ute på Ekerö/färingsö. Trots Inflyttningsfest hos en kollega igår så mötte jag ändå upp min vän Susanne tidigt för lite socialcykling. Mitt riktiga cykelpass för dagen skulle inte dra igång innan 11 så det blev 2 timmar snacktempo vilket var mycket trevligt.

20120527-211344.jpg

Lite efter 11 mötte jag upp de snabba boysen Jonas och George för allt annat än fincykling.

20120527-211556.jpg
Jag hade på känn att det skulle gå undan med dessa två herrar i sällskap så jag hade fyllt ryggfickorna med energi. Mina föraningar besannades för oj vad vi trampade på. Snabbt men ändå kontrollerat.

20120527-212233.jpg

Jag startade min GPS när vi drog ut på FRA-slingan. Sen tog vi vänster vid tappströms för att följa ekerövägen ut till färjeläget och tillbaka. Efter den rundan låg snittet på superfina 38 km/h, men då hade vi också legat i klunga och trampat på som bara den.

Det blev ytterligare en liten runda på slutet förbi Svartsjö, Stenhamra och tillbaka mot Drottningholm. Vi höll typ 38 i snitt hela vägen fram till sista milen då tempot sjönk en hel del.

Totalt fick vi ihop 10 mil med ett snitt på 37,4 km/h. Jag är fortfarande helt chockad. Vart kommer den här snabbheten på cykeln ifrån egentligen? Det jag har gjort verkar hur som helst ha fungerat.

20120527-213113.jpg

20120527-213135.jpg
Vi var alla tre duktigt möra i benen efter passet men samtidigt Euphoriska 🙂 det är nog så här det ska kännas om man ska utvecklas.

Jag avslutar med en bild på min fina solbränna så att ni får er ett gott skratt. Att man aldrig lär sig alltså. Solen tog ganska bra idag kan man väl sammanfatta det hela med 🙂

20120527-213548.jpg

Tomhet

När anmälan fortfarande var öppen för Stockholm marathon så tog jag beslutet att inte ställa upp detta år.

20120525-082635.jpg

Jag har sprungit maran de senaste tre åren (4:26, 3:21, 3:02) men det blir alltså inget fjärde år på raken.

Orsaken till att jag inte anmälde mig var att jag kände mig aningen less på att tävla och att jag skulle fokusera mer på triathlon.

Det har inte alls blivit lika många tävlingar iår som det hade blivit förra året vid den här tiden och det är väl bra.

Tävlingssuget är tillbaka och jag längtar bara efter att få explodera under Ironman Kalmar. Dock så känner jag en stor tomhet och saknad över att inte vara med under Stockholm marathon.

Stockholm marathon är ändå Stockholm marathon. Nästa helg går maran och det kommer att vara världens fest men jag är inte bjuden. Otroligt trist på så många sätt!

Det blir nog istället att jag står vid sidan om och hejar på alla min fantastiska vänner som ska springa. Det ska bli en upplevelse det också.

5×5 min tröskel

Tröskelpass à la Putte Hell och Running Sweden.

Passet kan sammanfattas med några ord: grymt, inspirerande, roligt, tufft och jävligt bra.

Jämnt tempo var det också. 3:51/3:46/3:46/3:41/3:45 blev snitthastigheten per km på dess 5-minutersintervaller i tröskeltempo.

Det är jäkligt inspirerande att springa med löpare som Johanna t.ex som siktar på medalj på Stockholm marathon nästa vecka. Det sporrar mig något otroligt mycket genom att bara umgås med sådana fantastiska löpare.

20120524-202444.jpg

Möte med kungligheter

När man numera springer i Hagaparken så finns chansen att man får en glimt av några av våra kungligheter. Så var fallet idag.

Tommie och jag gav oss ut på våran sedvanliga 7 kilometers runda. Jag kände mig pigg för dagen trots tre dagar på raken med kvalitetpass.

Det märktes nästan omgående att Tommie inte hade samma flow i löpningen som jag för dagen. Så det blev att jag fick peppa honom så att vi skulle göra Sub 29 min på rundan (vilket var min förhoppning).

20120523-190912.jpg

Vid slottet i Hagaparken mötte vi två och ett halvt välbekant ansikte. Kronprinsessan, prins daniel och en nydöpt Estelle var ute på en härlig lunchpromenad. Jag hejade på de och fick ett glatt hej tillbaka.

När vi hade passerat de så frågade Tommie mig vilka det där var? Han måste varit rejält trött när vi passerade de för han skämdes nog lite när jag svarade att det var kungligheterna på Haga.

Löpningen kändes lätt idag. Det var en otroligt skön känsla. Det är så där man vill att det ska kännas när ska satsa på pers på en tävling.

20120523-191544.jpg

20120523-191602.jpg