Sommartåget 2010

När jag nu sitter här och tänker tillbaka på helgen som varit kan jag inte annat än bara le. Jag har haft så otroligt roligt och lärt känna så många sköna människor. Sommartåget 2011 blev en riktigt succé.
I fredags åkte jag, Thomas, Miranda och Mia ner till Suss på Visingsö för att ladda inför det stundande Sommartåget som vi fyra har styrt upp och arrangerat.
Väderprognosen inför lördagen såg aningen oroande ut då samtliga metrologer spådde regn under dagen. Mycket riktigt så öste regnet verkligen ner på morgonen, men lagom till frukost så skingrade sig molnen och solen kikade fram. Det här fina vädret höll dessutom i sig under hela tåget.
Vi åkte ner till Jönköpings central och var där i god tid innan vi skulle bege oss av längs med Vätterns vackra vägar. Löpare strömmade till hela tiden och när vi var redo att börja springa var vi så många som 30 personer som drog iväg. Dessa underbara individer hade tagit sig till ända till Jönköping från diverse olika städer runtom i Sverige, bara för få vara med under Sommartåget. Helt fantastiskt!
Suss och Mirre drog några punkter vad som gällde längs med vägen och sen bar det av. Jag och Thomas hade lovat att springa sist så att det inte var någon som skulle riskera att hamna på efterkälken och därmed tappa alla andra löpare i gruppen.
Redan efter någon kilometer märkte jag att en tjej vid namn Anna började att få det rätt så tufft att hänga med övriga i gruppen. Jag sänkte farten och lät henne bestämma hastigheten samtidigt som jag peppade henne så mycket jag bara kunde för att få henne att fortsätta.
Vi var tvungna att släppa gruppen, men vi kunde hela tiden se de med blotta ögat i alla fall.  Efter 6 km sa Anna att hon var redo att bryta men det sista jag ville var att lämna henne där längs med vägen. Jag försökte pusha henne att ta sig ytterligare några kilometer till där vi då i alla fall hade vårt första kortare inplanerade stopp. Jag blev så imponerad av Anna att hon fortsatte ända bort till stoppet trots att hon fick slita för varje steg där mot slutet. Hon visade prov på stor kämparvilja och gav absolut inte upp. Man klarar så mycket mer än vad man oftast tror. 
Efter stoppet så rullade vi vidare bort mot Kaxholmen där vi hade planerat in vårt andra stopp för dagen. Vi hade hela tiden en servicebil med oss där man kunde förvara allt som man inte ville bära med sig under löpningen. Det var en otrolig lyx och det underlättade löpningen jättemycket att slippa bära på massor av saker. Regnet som vi tidigare hade fasat för höll sig borta men istället så svettades vi rejält i den varma och riktigt kvava luften.
Pausen i vid Kaffe och Kackel efter 18 kilometer var välbehövlig för egen del. Jag smällde i mig en fralla och halsade en Cola på några sekunder för att fylla på energidepåerna.Stämningen var fortfarande på topp bland samtliga deltagare.
 
Därefter fortsatte vi vår färd mot Ölmstad och sen mot Gränna. Efter varenda stopp blev jag riktigt stel i benen, men det gick över efter någon km eller så när man väl kom in i löpningen igen.
Thomas ser inte det minsta stel ut
Jag pratade med så många härliga människor i det fantastiska vädret och hade känslan att det här var verkligen livet. Tänk om man kunde göra sådana här saker varje dag i ens liv. 
Kilometer efter kilometer avverkades och det var förvånandsvärt få personer som hoppade av längs med vägen. Flera distansrekord slogs under dagen och jag var verkligen imponerad över alla dessa personer. Framför allt var jag så imponerad av Marie som satte ett distansrekord som verkligen hette duga. Från att tidigare endast ha sprungit 26 km som längst så krossade hon sitt rekord med nästan 30 km, och som hon gjorde det. Hela vägen sprang hon med ett enda stort leende och det verkade nästan inte som om den tjejen hade gjort något annat än att springa ultralopp i sitt liv. Såå imponerande!

En annan prestation som också verkligen är värd att nämnas är John och hans skoval. Han körde precis hela sträckan i ett par five-fingers. Det är en sko som helt saknar dämpning och det är mer eller mindre som att springa barfota. Dessutom hade han aldrig sprungit längre än 15 km i ett par sådana skor. Det är verkligen respekt!

 
När man ska ut till en ö har man så klart en färja som man måste passa. Det är inte som i Stockholm att man kommer till tunnelbanan och får på sin höjd vänta max tio minuter. Så är det verkligen inte med färjan över till Visingsö. Den går verkade som om den endast gick en gång var 90e minut.

För att hinna med en specifik färja hade Thomas räknat ut i minsta detalj hur lång tid löpningen skulle ta och hur långa fikapauser vi kunde unna oss. Enda problemet var att vi alla hade misstagit oss på en delsträcka. Både jag, Miranda, Suss och Thomas var helt övertygade om att det var 38 km till Gränna. Det var det inte utan det var 40,5 km dit, det vill säga 2,5 km längre än vad vi hade räknat med. Vi insåg detta misstag när vi närmade oss 38 km men fortfarande hade en riktigt bra bit kvar till hamnen. Detta resulterade i en fartökning utan dess like. Som tur var hann vi precis till färjan (eller rättare sagt, några lyckades hålla färjan några extra minuter som gjorde att alla hann med)

Vilan på färjan över var riktigt skön och välbehövlig. Benen undrade så klart vad jag höll på med när jag drog loss en spurt där under fartökningen. Jag passade på att fylla på energinivån med en energibar och en flapjack.

Väl över på Visingsö så anslöt sig ytterligare några löpare till vårt glada sommartåg. Alla verkade så pigga och fräscha efter färjeturen, men jag började däremot känna mig rätt så sliten. Återigen började jag få känningar i mina höftböjare. Det var precis där jag fick ont förra gången vi körde vinterupplagan av det här eventet. Precis som då fick jag också ont efter att ha stigit av färjan och börjat springa på ön.

Jag funderade på om jag skulle hoppa av när vi väl kom till Persgården, men eftersom Thomas annonserade att han inte tänkte fortsätta när han kom dit, så kände jag mig mer eller mindre tvungen att fortsätta. Hälften av arrangörerna kunde ju bara inte hoppa av efter 43 km. Det var bara att bita ihop och försöka ta sig runt hela vägen.

Den kvava luften plågade mig fortfarande. Svetten bara forsade fram och kilometrarna avverkades absolut inte lika lätt som de gjorde fram till Gränna.

Sista fem kilometrarna var så tunga så tunga. Trots att jag själv fick slita försökte jag ändå peppa de personer runt mig som jag märkte hade det lite tyngre. John hade bestämt sig att sista biten skulle han springa helt barfota. Jag följde hans exempel och vi joggade tillsammans barfota in i mål. 55 km avverkade och lyckan var total.

Känslan efter en sådan här stor prestation är så himla skön. Jag la mig ner i gräset och vips så var smärtan försvunnen. Det enda jag kände var ren och skär lycka. Vilken prestation jag och alla andra löpare hade gjort under dagen. 55 km hade vi sprungit.  Stort grattis till alla er som slog distansrekord idag och alla ni andra som tog er i mål.

Kvällen avslutades på bästa sätt, med massor av god mat och dryck, dans och skratt.

Jag är så glad över att jag lärt känna alla dessa fantastiska människor under den här helgen. Hoppas att vi får möjlighet att springa tillsammans fler gånger inom en snar framtid. Det är ni som gjorde det här äventyret så fantastiskt bra som det blev. Jag håller med Daniel som nämnde att det var ”the best weekend ever”.  

Sommartåget 2011 kan sammanfattas med några enstaka ord: Sol, svett, glädje, utmaning, äventyr, gemenskap, minne för livet och alldeles alldeles underbart.

Så nu hoppas jag att ni förstår varför jag inte kan annat än att le när jag tänker tillbaka på helgen som varit. Jag har haft så otroligt roligt och lärt känna så många sköna människor. Sommartåget 2011 blev som sagt en riktigt succé.

Hoppas vi ses snart igen alla mina kära vänner!

No related posts.

7 reaktion på “Sommartåget 2010

  1. Så kul att träffa dig Alexander! Ödmjukhet, omtänksamhet och förmågan att "se" respektive intressera dig för andra människor andra verkar vara egenskaper som karaktäriserar dig! Tack för en väldigt trevlig pratstund under sommartåget som gav energi dels till löpningen, dels att ta tag i mina hitintills ostrukturerade triathlonfunderingar 🙂 Hoppas att vi får möjlighet att springa tillsammans snart igen! Ha en riktigt härlig semester med mycket skön träning ("living the dream :-))! Kram

  2. Jag håller med Marie på alla punkter. Du har verkligen förmågan att få en annan människa att känna sig sedd och uppmärksammad! Det var helt klart rätt att du fått rollen att peppa längs bak i tåget. Jag tror knappast att jag skulle klara mig hela vägen om det inte vore för dig Alex, att du sen tog av dig skorna och dessutom sprang på hälen den sista biten var magiskt! Du är grym! Vi syns i vinter garanterat! 🙂

  3. Anna: Det är klart att du vågar. Är du orolig att du inte kommer att klara tempot så kommer jag säkerligen att ligga sist då också och ta hand om alla eftersläntrare. Marie: Tack för alla de fina orden. Det var så himla roligt att träffa dig också. Du fick verkligen hela tåget att skina upp med ditt stora leende. Hoppas verkligen att du vågar på att testa triathlon någon dag, det är en helt fantastisk sport. Tjörn triathlon kanske kan vara något för dig nästa år. Jag hoppas också att vi ses snart igen. KramarJohn: Tack för alla de fina orden John. Jag blir så genuint glad när jag läser sådana kommentarer som jag fick av både dig och Marie. Du är jäkligt grym du också John. Du ska ha jäkligt mycket creds att du sprang hela vägen i five-fingers. Det är verkligen respekt. Jag är så imponerad över din insats. Jag längtar redan till Luciatåget då vi ses igen. En till Marie: Det var jäkligt häftigt måste jag säga. Man måste hela tiden utgå ifrån sina egna förutsättning när det kommer till löpning. Någonstans måste man börja, och sen därefter öka kontinueligt. Häng på Luciatåget vettja i december 🙂

  4. Åh vad härligt att läsa om! Verkar ha varit en fantastisk upplevelse 🙂 När min hälsporre blivit bra vill jag definitivt hänga med på något av alla roliga "löparupptåg" som ni tar er för 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *