Säter triathlon 2:24:24

Säsongspremiären i triathlon är avklarad.

Igår morse mötte jag upp Miranda, Thomas och Karin för en roadtrip upp till Säter. Både jag och Thomas var aningen smånervösa inför tävlingen. Nån som förmodligen var mer nervös var nog Mirre. Hon skulle nämligen debutera i triathlon. Detta trots att hon aldrig ens simmat 1500 meter tidigare. Karin hängde med som fantastisk supporter och fotograf.

Det blev mycket triathlonsnack i bilen på vägen dit. Väl framme i Säter blev det ihopmontering av cyklarna och några sista justeringar. Vi hämtade ut nummerlapparna och checkade in våra prylar i växlingsområdet. Jag sprang bland annat på Sara i växlingsområdet och utbytte några ord med henne. Skoj att träffa henne i verkligenheten då jag tidigare endast läst hennes blogg.

Thomas ser till så att lufttrycket är exakt rätt

Krängde på mig våtdränkten i god tid innan start för att känna på vattnet. Vattentemperaturen var riktigt behaglig trots att tävlingsledningen sa att det var runt 17 grader i vattnet.

På sedvanligt vis hittade jag en position längst fram i simledet, precis bredvid Jonas Djurback och K-J Danielsson (som senare slutade 1a och 2a i tävlingen). Startskottet small av och jag satte iväg med en jäkla fart. Jag tror till och med att jag kan ha varit i ledningen efter ca 10 meter, men sen rann Jonas, KJ och alla andra snabbsimmare bara förbi mig.

Två varv a 750 meter skulle avverkas. Bojarna hade märkts ut med gula bollar som var ungefär en meter över ytan. Trots detta hade jag svårt att se dessa i vattnet på grund av immiga simglasögon. Jag fick ta sikte på simmarna framför och hoppades innerligt att de kunde se de gula bojarna.

Simningen under första varvet var tung, men det gick aningen lättare på varv nummer två. På slutet hittade jag ett par bra fötter jag kunde följa in mot land. Jag tror att jag var uppe som 19e man efter simningen på tiden 24:49. Inte ens 5 minuter efter Djurback.

Upp ur vattnet

Benen var siraps-sega på vägen upp till växlingsområdet samtidigt som jag kände mig både yr och vimmelkantig.

Våtdräkten åkte av i ett nafs och sen var det dags för att cykla 40 km. Jag hade bestämmt mig för att köra en ”riktig” triathlonväxling för första gången på en triathlontävling. Då låter man skorna sitta fast i pedalerna redan från start och fäster upp skorna med gummiband så att de är horisontella.

Ut på cykeln 

Det gick fårvånadsvärt bra med växlingen trots att det var allra första gången. Det enda som strulade var att gummisnoddarna vägrade att gå sönder när jag väl började trampa så jag fick slita av de för egen hand.

Cyklingen bestod av 4 varv a 10 km. Varje varv skulle en djävelusisk jobbig backe avverkas. Det kändes som att det var backen från hell när man påbörjade klättringen.

Den sjukt jobbiga banprofilen över cyklingen 

Första varvet var nog det tyngsta av alla fyra. Då hade jag fortfarande inte återhämtat mig från simning, pulsen var hög och benen kändes som timmerstockar. Trots att det sen kändes bättre och bättre för varje varv så kom jag aldrig helt in i cyklingen. Cyklingen stördes av att det var tre vändpunkter per varv och så klart backen från hell. I den backen snittade jag 10-15 km i timmen där på några ställen och ändå slet jag järnet.

Eftersom det var varvbana så kunde man hela tiden stämma av om man tappat/ökat avståndet till övriga cyklister. Jag blev väldigt glad när jag såg några välbekanta ansikten på cyklingen och sken då genast upp med ett stort smile.

Trots alla vändpunkter och backen så blev cykelsnittet 33,3 km/h vilket motsvarar en cykeltid på 1.12. Officiell tid med växlingar (både T1 och T2) blev 1:15:20. Redan när jag kom in i växlingsområdet från cyklingen kände jag hur stumma benen var och undrade om de ens skulle bära mig på löpningen.

Löpningen gick också på en varvbana med 4 varv och bansträckningen var väl inte den snällaste i början. Den började såklart med ytterligare en lång och tung uppförsbacke vilket inte var helt optimalt efter den tunga cyklingen. På något sätt intalade jag mig själv att jag absolut inte fick gå i uppförsbacken, jag skulle bara springa hela vägen. Även om jag grimaserade illa så höll jag mig springade hela vägen.

Ut på löpningen

När man hade passerat backen var resten av varvet väldigt lättlöpt. Jag hade en liknande känsla under löpningen som jag hade under cyklingen. Första varvet var klart värst då det ens var ett under att man kunde ta sig fram springades. Känslan i kroppen blev bättre och bättre för varje varv, men jag kom aldrig helt in i löpningen. Jag var stum i benen precis hela tiden och det var mer av en kamp bara för att överleva och ta sig i mål.

Vid varje varvpassering hörde jag Karin heja vilket hjälpte otroligt mycket. Tänk att några ord kan göra så mycket när man är helt slut.

Löpningen avverkades på 44:15 och i mål kom jag på 2:24:24. Kanske inte det bästa lopp jag någonsin gjort men jag var rätt nöjd ändå efteråt eftersom jag hade fått slita en stor del av dagen. Så här i efterhand är jag nog mest nöjd med simningen. Endast 5 minuter efter täten trots att jag knappt kört någon simning i år. Cyklingen var fruktansvärd tung och jag insåg att just den här banprofilen inte alls passar mig. Jag trivs bättre på mer flacka banor. Det har nog med att jag är rätt så mycet tyngre än de flesta triathleter. Tror att jag väger mer än 30 kg mer än Jonas Djurback som vann. Löpningen borde ha gått några minuter snabbare men jag var så trött redan efter cyklingen så jag får vara nöjd med att jag tog mig i mål under 45 minuter i alla fall.

Äntligen i mål
Återhämtning

Thomas och Mirre gjorde också två riktigt imponerande insatser. Thomas slog personbästa med nästan 15 minuter från Stockholm triathlon (som är 1000 gånger flackare än den här banan) och kom i mål precis under 2.40. Sen tycker jag att tjejen gjorde en riktigt fantastiskt insats. Trots att hon aldrig ens simmat 1500 meter avverkade hon denna sträcka på lite drygt 40 minuter. Imponerade med sin cykling på drygt 1.30 och avslutade starkt på 47 minuter på löpningen. Tiden på löpningen stod sig bra mot några av de bästa damerna i seniorklassen. Totalt kom hon i på strax över 3 timmar och spöade därmed min tid från Säter 2009 då jag debuterade på olympisk distans. Jag är så imponerad över henne!

Thomas
Mirre
Hela gänget
Hoppas ni läsare där ute också vågar testa på triathlon någon gång. Det är en helt underbar idrott som innehåller allt. Har ni några frågor angående det är det bara att maila mig eller skicka en kommentar här på bloggen så svarar jag.

No related posts.

0 reaktion på “Säter triathlon 2:24:24

  1. Nu har jag läst två haleluja-berättelser över denna sport – så ja. Jag ska. Den dag jag vågar doppa foten i en bassäng så avverkar jag ett triathlon 🙂

  2. Bra prestationer av er som kör så långa sträckor. Själv gjorde jag tävlingspremiär på Utmaningen. Jag tycker dock som du att det är kanonskoj och hoppas att fler vågar prova. Hoppas få se er i Säter igen.

  3. Pingback: Säter triathlon « IronmanAlex

Lämna ett svar till Kalle S. Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *