Fanfanfan

Det blir ingen vätternrunda för min del i år. Det känns rätt så bittert och trist eftersom jag verkligen hade sett fram emot att cykla med min sub9-grupp.

Även fast jag har varit sjuk hela veckan och fortfarande har en rätt så jobbig hosta så var det här beslutet inte alls så lätt att fatta som man egentligen skulle kunna tro. Hade det rört sig om någon annan hade jag direkt sagt att den personen inte skulle ställa upp, men det verkar inte vara lika självklart när det gäller en själv.

Jag tror att alla vet att det kan vara farligt att träna om man är sjuk, men ändå övervägde jag att åka ner till Motala för att cykla 30 mil. Det är ju ingen liten lugn söndagscykling direkt utan snarare en enerom kraftansträngning för kroppen. Ibland blir jag faktiskt lite rädd för mig själv i sådana situationer.

Jag har hela tiden dragit på det här beslutet om hur jag skulle göra. Åka ner till Motala eller ej? Innerst inne har jag väl hela tiden känt att det kanske inte skulle vara den bästa idén att köra, men en stor del av mig ville ändå verkligen vara med på den här storslagna folkfesten runt vättern.

När jag vaknade imorse hade jag hoppats på att vara helt friskt. Halsontet sen tidigare i veckan hade gått över så det som återstod vara bara en rejäl hosta. En hosta som verkligen river till i halsen när man hostar. Jag kände väl här att det då inte var värt att riskera resten av säsongen för att få vara med på den stora folkfesten i Motala, så jag tog mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att inte köra. Hoppas att jag inte ångrar mitt beslut alltför mycket när man sedan läser om allas upplevelser från loppet.

Nu tar jag och bäddar ner mig, tittar på någon sjysst tv-serie, dricker ingefärste med pressad citron och honung samt tar tidig helg. 

No related posts.

0 reaktion på “Fanfanfan

  1. Skitskitskit. Känner med mig. Och känner igen mig på alla punkter. Det är så enkelt att ge råd till andra men svårare att hålla sig till dem själv :)Håller med föregående talare "det går fler Vätternrundor men du har bara en kropp".

  2. Det är alltid lika trist när man måste avstå en tävling man sett fram emot, och det är aldrig ett lätt beslut heller – jag hämtade ut min nummerlapp till Stockholm marathon och funderade på om jag kanske inte skulle springa ändå, trots att jag haft hälsporre i ett par månader 😉 Men – som alla andra säger – det kommer många fler tävlingar och jag tror att du kommer att känna att det var ett bra beslut när värsta besvikelsen lagt sig:)

  3. Ashkan: Nånstans inombords kändes det ändå som det rätta beslutet. Vägen motatt bli en löpare: Det har har helt rätt i. Man måste vara rädd om det man har.Sofie: Jag förstår inte varför det är så lätt att säga till alla andra hur de ska bete sig men när det kommer till en själv följer man inte samma råda. Mia: Tack 🙂 Odda: Jo jag vet att det gör det, men det känns ändå lite bittert just nu när alla har det som trevligast längst med vätternTobbe: Tack så mkt, hoppas det går bra för dig under rundanFrida: Tack för de orden. Det är så klart så jag måste tänka. Vilma: Va gullig du är. Hoppas att det går bra för dig under vätternrundan som ledare för din grupp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *