Stockholm marathon 2011 – 3:02.58

Min utveckling på marathondistansen har verkligen varit spikrak ända sen jag errövrade distansen för första gången. För exakt två år sedan stod jag där på startlinjen till Stockholm marathon utan att egentligen veta vad jag hade gett mig in på. Innan det hade jag då haft några år som mer eller mindre förvandat mig till en riktigt soffpotatis. Vändningen kom mot slutet av 2008 då jag hakade på några kollegor från förra jobbet som skulle göra en satsning mot att köra en svensk klassiker. Jag kom igång rätt okej med löpningen och trodde att jag var redo för att springa marathon 2009, men så här i efterhand var jag nog inte det.

Premiärmaran kom jag i mål på 4.26.10 efter att kroppen helt havererat efter drygt 30 km. Jag var till och med tvungen att gå de sista kilometrarna av loppet eftersom jag hade så fruktansvärt ont. Det var allt ifrån skavsår till blödande bröstvårtor.

Inför min andra mara, som också var i Stockholm, kände jag mig tusen gånger bättre förberedd. Jag hade sprungit många långpass med Team Stockholm marathon, så jag var bättre förberedd både psykiskt och fysiskt. Det året kom jag in på 3.21.42, och slog då personbästa med ungefär 65 minuter.

Sen nu i slutet i mars var jag ju nere i Rom och sprang marathon där. Trots att jag vandrande runt konstant i Rom i två dagar innan loppet och att jag sprang och filmade under tävlingen så kom jag ändå i mål på 3.09.49.

Inför årets upplaga av Stockholm marathon var känslan i kroppen verkligen bedrövlig. Veckan innan kändes benen lika tunga som ett par rejäla timmerstockar och det var inte mycket som stämde i kroppen, så jag hade såklart massor av negativa tankar dagarna innan loppet. När jag dock vaknade på lördagen kändes formen faktiskt någorlunda hygglig ändå. Dessutom verkade det vara perfekt marathonväder, med typ 14-15 grader och växlande molnighet.

Innan start

Inför loppet hade jag bestämt mig att jag skulle göra en satsning ner mot under 3 timmar, och för att nå dit tänkte jag hänga på farthållarna för just denna tid. Planen var att hela tiden ligga i rygg på honom och inte släppa en centimeter. Ända sättet som jag kände att jag eventuellt skulle kunna klara en sådan tuff målsättning som 3 timmar var att just hålla ett jämnt fint tempo under hela loppet, vilket det var sagt att just farthållarna skulle göra.

Jag kände mig faktiskt rätt så nervös inför loppet. Jag undrar om det berodde på att den magiska 3 timmarsgränsen kändes som att den var inom räckhåll eller vetskapen att jag dragit ner på löpningen till förmån för cyklingen på senaste tiden.

Jag mötte upp Miranda, Thomas och Elsa på Östermalms IP där vi körde några sista pepptalk. Hann även springa på massor av sköna löpare från Running Sweden. Nervositeten märktes nog tydligt på mig då jag var tvungen att gå på bajamajan två gånger innan start, trots att jag hade gjort samtliga behov hemma.

I startfållan träffade jag en glad Lina. Jag tycker att det var extra otroligt roligt att hon ens kom till start, då hela hennes vår har kantats av skador. Vi utbytte några peppande ord innan det var dags för att positionera sig i startfållan. Trots att jag var en av de sista in i startfållan lyckades jag ändå tränga mig fram så att jag nästan hamnade först. Det enda som jag hade ögonen på var farthållaren med en ballong där det stod 3:00.

Starten gick och jag tog genast rygg på farthållaren och tänkte att jag inte skulle släppa honom förrän vi korsade mållinjen. Trots att det var trångt på Vallhallavägen så satte Reima (farthållaren alltså) upp ett högt tempo och jag kände direkt att det var rätt tugnt att följa. De första tre kilometrarna gick i snitt på 4:06 och jag blev lite rädd att jag hade överskattat min förmåga för dagen.

Täten precis efter startskottet. Foto: Daniel Roxvret

Som tur var sänktes tempot aningen sen vilket gjorde att jag inte behövde vika ner mig och släppa farthållaren. 5 kilometer passerades på 21:09 vilket var helt enligt plan. Vi hade till och med 6 sekunder tillgodo mot där vi var tvungna att ligga.

Foto: Daniel Roxvret

Löpningen flöt sedan på riktigt bra. Jag njöt av den perfekta temperaturen och all publik som hade tagit sig ut för att heja. Jag möttes vid flera ställen av att någon hejade på just mig och det värmde verkligen i hjärtat där jag sprang på Stockholms gator.

Rätt som det var hade jag passerat milen utan att egentligen reflektera över att jag var ute och sprang i 4:15-tempo. Löpningen flöt verkligen på bra i det här skedet och det är precis det man behöver känna när man har hela 32 km kvar. Klockan visade att jag hade varit ute och sprungit i 42 minuter och 49 sekunder, vilket dock var 19 sekunder efter den tid vi borde legat på vi det här laget.

Tätt bakom farthållaren för 3 timmar, precis enligt plan

På en vätskekontroll längs med norr mälarstrand blev det en rätt så stor lucka mellan mig och farthållaren. Det var inte så att jag hamnade efter utan det var han som nog tog det lite lugnare i vid kontrollen. Jag fortsatte att springa i samma tempo och tänkte väl att han skulle komma ikapp snart, men någon passering blev det inte.

Eftersom jag redan här låg efter ”körschemat” så bestämde jag mig för att köra mitt eget race och inte vänta in farthållaren. Kommer han ikapp så är det väl bra och då kan jag haka på honom igen. Jag försökte lugnt och metodiskt arbeta ikapp de här 19 sekunderna som vi hade tappet under de senaste 5 kilometerarna.

Fortfarande på norr mälarstrand passerade jag Carro från jobbet och SCT’s hejarklack med lätta steg. Jag plockade hela tiden placering efter placering och jag kände mig faktiskt som en 3timmars-maskin. Passerade centralen i ett nafs och påbörjade klättringen upp för Torsgatan och Odengatan. Vid slutet av Vasaparken visste jag att pappa stod och han hade en Powerade till mig, vilket gjorde att jag mer eller mindre flög upp för den lilla stigningen mot odenplan. 15 kilometer passerades på 1:03:59, nu endast 14 sekunder efter det uppsatta tidsmålet på sub 3 timmar.

Jag passerar SCT’s hejarklack. Foto: Zandra

Begav mig ut på andra varvet med gott mod och mycket krafter kvar. Andra varvet inkluderade även att man sprang ett antal kilometer ute på gärdet och där blåste det rejält med motvint. Det var som om man sprang in i en vägg när man kom ut på de öppna fältet på gärdet. Vinden piskade en i ansiktet och jag funderade lite skämtsamt på möjligheten om någon kenyan i ledarklungan hade råkat blåst bort här. De väger ju trots allt inte så överdrivet mycket.

När jag nådde halvmaramarkeringen hade jag inte bara tagit igen all den förlorade tiden utan jag hade till och med några sekunder tillgodo då. Jag passerade på 1:29:48 och som ni säkert räknat ut var jag tvungen att som sämsta springa på 1:30:00 för att ligga i fas.

Att springa ute på Gärdet var inte särskilt stimulerande. Det var tråkiga vägar och det var nästan inga människor som stod där ute och hejade. Det var bara att gå in i sin lilla bubbla och kötta på. Jag funderade på varför 3-timmarsfarthållaren fortfarande inte syntes till.

Vid ungefär 24 kilometer sprang jag förbi Rubin och Lisa som hejade på oss Running Sweden-löpare. Jag fick även en gel i farten av Rubin vilket var en riktig glad överraskning. Tryckte i mig den på direkten och jag kände hur energidepåerna fylldes på. 25 kilometer passerades kort därefter på 1:46:31, vilket innebar 5 sekunder tillgodo mot vart jag borde ligga för att klara sub3. Man jag kan ju inte säga något annat än att jag hållt rätt så jämnt tempo fram till nu, eller hur? Nästan exakt på sekunden vid varje passering.

När vi löpare återigen kom ut på strandvägen så tornade publiken upp sig igen och det blev ett våldsamt liv. Det är en riktigt mäktig känsla att ha alla dessa tusentals åskådare omkring sig som hela tiden hejade, klappade och vrålade. Jag intalar alltid mig själv att alla dessa människor har kommit för att heja på just mig.

30-kilometersmarkeringen låg kring gamla stan till och här passerade jag på tiden 2:08:01, vilket var exakt där jag skulle vara för att ligga i fas. Vid den här passeringen börjades det att kännas rejält i kroppen. Just det här med att det är tungt från 30 kilometer och framåt slår aldrig fel. Exakt så har det varit på samtliga maror som jag har sprungit. Jag vet inte om det är någon mental grej eftersom alla alltid säger att marathon alltid börjar på riktigt efter 30 km. Kan det vara så att man intalat sig det så många gånger att det därför blir verklighet? Eller beror det på att man varit för dålig på att springa längre pass i ens tänka marathontempo och tar därför slut? Eller att man slarvat med energiintaget under loppet?

Jag lyckades ändå hålla mitt sub3-tempo upp till 32 kilometersmarkeringarna, men därefter började de negativa tankarna att komma krypande. Jag kände nog här att sub3 höll på att glida mig ur händerna. Jag visste att jag hade Västerbron att passera inom kort igen och då skulle jag garanterat tappa en hel del tid, det gör jag alltid uppför. Eftersom jag inte hade några extra sekunder att spela med så visste jag att jag sedan skulle vara tvungen att springa ikapp de förlorade sekunderna. Med tanke på hur sliten och trött jag kände mig här så fanns det ingen chans överhuvudtaget att jag skulle springa ikapp några sekunder här inte. Det som jag fick ställa in mig på då var att istället försöka se till så att jag inte skulle klappa ihop totalt och tappa alltför många minuter. Jag hade ju Tommies 3:06 som jag bara var tvungen att också slå .

Trots att jag hade otroligt stumma ben och en höft som ömmade rejält så fanns tanken aldrig att bryta loppet. Jag skulle ta mig in på stadion om det nu var det sista jag gjorde. Jag hade inte någon lust med att ha plågat min kropp i över 3 mil på det här sättet för att sen bryta. Jag skulle bara slå nytt personbästa, jag skulle bara spöa Tommies tid och jag skulle bara avsluta så starkt jag kunde.

Sprang förbi SCT’s hejarklack ännu en gång och spexade faktiskt lite när jag passerade. Jag kunde ju inte visa hur sliten jag var tänkte jag utan det var bara att hålla skenet uppe. Jag tog en mugg cola vid statshuset, men det var typ det äckligaste jag druckit någonsin. Vad är det för skit som Stockholm marathon serverar egentligen? Jag trodde att jag skulle få avnjuta härlig fin coca cola, men istället bjöd de på någon brun äcklig sörja som bara smakade skit. Dåligt! Undrar om arrangörerna anser att det är för dyrt med riktigt cola eller vad är grejen egentligen?

När jag väl svängde upp för odengatan så hade jag 3 kilometer kvar fram stadion. I vanliga fall är ju aldrig 3 kilometer någon match men efter 39 km redan avverkade så kändes den här sista biten oändlig. Jag sprang förbi pappa och kastade mitt vätskebälte till honom. Allt för att slippa bära på den där extra lilla vikten. Jag sprang och sprang och till slut svängde jag upp på Vallhallavägen och stadion tornade upp sig framför mig.

Jag gjorde en sista kraftansamling och kom in på stadions löparbanor. Jag tog ut det där allra sista av mina krafter och sprang till och med om några löpare innan jag passerade mållinjen på 3:02.58. Nytt personbästa ännu en gång! Tommies rekordtid på 3:06 blev också slagen med god marginal.

Jag gjorde inte under 3 timmar den här gången men det gjorde inte så mycket heller, jag var jättenöjd ändå. Det kommer fler lopp där man har chansen att göra det. Stockholm är ju ändå en väldigt tungsprungen bana att springa med mycket backar. Springer man en flackare bana så borde man kunna kapa lite tid bara genom det.
Trots att jag var i mål tre minuter över 3-timmarsgränsen så blev jag ändå aldrig passerad av farthållaren för 3 timmar. Visst är de också människor och kan ha en dålig dag, men det får egenligen inte hända tycker jag när man väl har tagit på sig ett sådant här uppdrag.  

Helt trasig, förstörd och lycklig staplar jag ner mot Östermalms IP för att vänta in mina underbara vänner. Jag möter Ashkan på vägen dit som också gjort en riktigt bra tid. Vi småsnackar lite och försöker på bästa sätt ta oss ner för de där j**la trapporna.

Därefter blir det stretching och inväntande av nära och kära som också hade sprungit. Thomas manglade sitt personbästa med hela 20 minuter och kom i mål på 3:13, vilket är en fantastisk bra tid. Även tjejen dundrade in på ett nytt fint personbästa och chockade nästan alla med att göra sub 3.30. Riktigt imponerande! Så jäkla starkt att springa maran i 4:57-tempo utan någon fartträning alls egentligen. Hon var verkligen värd att slå till med ett personbästa nu kände jag.

Två väldigt nöjda löpare

Fast den som jag tycker att det var allra roligast att det gick bra för var faktiskt Lina. Hon är väl den av oss som har sett fram emot just den här tävlingen allra mest, medan alla vi andra har inte riktigt haft den som vårt primära mål. Dessutom har hon haft problem med benhinnorna hela våren och nu några dagar innan så åkte hon till och med på en rejäl stukning av foten. Jag var imponerad när jag bara insåg att hon skulle starta där på morgonen. Sen när jag hörde att hon inte bara hade startat utan faktiskt tagit sig runt hela distansen och dessutom gjort det på nytt personbästa så var jag så himla grymt imponerad. Respekt!

Helt förstörd efteråt

Här får man det svart på vitt att jag stumnade en del mot slutet. Dock så plockade jag ändå placering efter placering

Kvällen avslutades med långdusch, pizza, Champions League-final samt några öl för att fira allas fantastiska prestationer under maran.

Jag somnade riktigt gott där på kvällen kan jag meddela. Dock så vaknade jag mitt i natten när baksidan av låret krampade rejält, men det var det så värt det med tanke på det nya personbästat.

På exakt två år har jag alltså gått från att göra 4:26 på marathondistansen till att nu göra 3:02. Ganska ok utveckling va? 

No related posts.

0 reaktion på “Stockholm marathon 2011 – 3:02.58

  1. TACK fina Alex för de orden!! Blev så glad när jag läste detta och jag uppskattar verkligen din omtanke! Du bryr dig verkligen om andra på riktigt och det är den finaste egenskapen som man kan ha! 🙂 KRAM!!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *