Inge vidare inför maran

Löpningen för min del har inte alls känts bra på senaste tiden. Kroppen har känts tung, benen har inte haft någon fart i sig och andningen har varit ansträngd. Den där rätta känslan har inte infunnit sig någonstans. Så har det varit ända sen tävlingen Kungsholmen runt som gick av stapeln för ungefär 3 veckor sedan.

Gårdagens pass var inte något undantag från den här dåliga känslan. Först blev det ett spontanpass på lunchen över 7 km med rullskidsTommie från jobbet. Vi sprang i Hagaparken och snackade men trots att det var rätt ”lugnt” tempo kände jag att det var bra jobbigt. Varken jag eller han hade någon klocka men vi uppskattade tempot till 4:40 ungefär.

Även fast lunchpasset inte kändes superbra hade jag förhoppningen att gårdagskvällens intervallpass med Running Sweden skulle väcka mina ben till liv och att den där fantastiska löparkänslan bara skulle återvända.

Vi sprang bort från Planet Fitness mot Karlbergs slott. Redan här under uppvärmningen hade jag det tyngre än vanligt. Jag brukar obehindrat kunna prata hur mycket som helst under uppvärmning, men inte den här gången. Fick knappt fram hela meningar på grund av att andningen kändes anstängd. Det var som om man hade ett tryck över bröstet vilket gjorde det lite svårare att få in lika mycket luft i lungorna som vanligt.

Benen mina var heller inte på topp. Vi körde 8 stycken stegringslopp och jag tror att jag var sist på samtliga vändor där. Det fanns ingen kraft  i benen. Jag sprang och tog i men jag kom ingenstans. Det känns inte lovande inför Stockholm marathon kan jag säga. Jag hann även tänka att om det känns på det här sättet under maran så stiger jag av. Jag har hittills aldrig brutit ett lopp men det går nog inte att springa 4,2 mil och ha den känslan i kroppen. Inte ens på min järnvilja.

Trötta RS-löpare

Intervallerna bestod av 4×90 s, 4×60 s, 4×30 s och 4×15 s med lika lång joggvila emellan. Under 90- och 60-sekundersintervallerna hade jag ingenting och ge i kroppen. Löpare som jag alltid brukar vara före på träning var flera 100 meter framför mig nu. Några 90 sekundersintervaller var jag till och med uppe på 4:00-tempo och det är inte okej någonstans när ens milpers ligger på 3:52 per km.

Jag tog rygg på Emma och försökte hänga på henne under några intervaller. Det gick lite bättre när man hade en rygg att gå efter men benen var ändå supersega. När jag gick över på 30- och 15 sekundersintervallerna släppte det lite i alla fall. Jag och Fredrik sprang och växeldrog och fick väl till några hyfasde splittider till slut i alla fall.

Var rätt nedstämd efter passet med tanke på den urusla känslan och att maran närmar sig med stormsteg. Som tur finns det så många snälla löpare i Running Sweden som stöttade mig och peppade mig när jag behövde det. Stort tack till framförallt Emma och Erika (även stort tack för de fina bilderna).

Emma och Erika

 
Jag vill inte känna mig så här när jag står på startlinjen utanför stadion på lördag. Jag vill känna mig båda stark och snabb. Jag vill att kroppen ska svara på minsta lilla farthöjning. Jag vill explodera och slå till med ännu ett personbästa.

På lördag smäller det. Då får det bära eller brista. Är det någon av er läsare som ska springa?

No related posts.

0 reaktion på “Inge vidare inför maran

  1. Segt när det känns sådär! Ibland tycker jag att det är helt "random" hur kroppen känns – den upphör aldrig att förvåna en 😉 Jag hade ju tänkt göra marapremiär på lördag, men på grund av ett envist ont i foten får jag nog inse att maran på Kalmar kommer att bli min marapremiär. Hjälp 😉

  2. Jag ska springa för första gången! Är så nervös att jag knappt vet vad jag heter men ska försöka tagga ner lite. Hoppas såklart att jag får en skymt av dig eller Miranda som jag följt så länge när jag ändå är i Stockholm 🙂 Lycka till!/ Mathilda

  3. Det kommer att gå bra, men jag förstår att det kan kännas tröstlöst. Jag ska springa för första gången och börjar bli supernervös.. Lycka till!

  4. Odda: Thx man! Lycka till du med.Vilma: Jag håller med att det är lite random hur det känns, men så här dåligt har det aldrig tidigare känts inför ett lopp. Hoppas att den känslan går över när man står där på startlinjen i alla fall. Va trist att det inte blir någon maratondebut för din del nu på lördag 🙁 Det är ju en grym prestation att ge sig i kast med sin första mara efter 3,8 km siminng och 18 mil cykling, men det fixar du!!!Mathilda: Hoppas det går superbra på din maratondebut nu på lördag. Jag minns att jag också var så sjukt nervös inför min första mara. Det är verkligen stort att springa ett helt marathon. Om du har tänkt dyka upp under pastapartyt imorgon så kommer både jag och Miranda vara där från ungefär 1800. Om du ser oss måste du komma förbi och säga hej. Lycka till du med, det kommer att gå jättebra!Angelica: Första gången är alltid värst. Men det är oftast samtidigt den maran som man alltid kommer att minnas. Jag tror att det kommer gå superbra för dig. Känslan när du passerar mållinjen på stadion är nästan helt obeskrivbar. Stort lycka till nu på lördag. Run Happy!

  5. Sara: Tack. Jag hoppas att det kommer gå vägen 🙂 Stockholm marathon har varit en av de tävlingar jag sett fram emot mest på senaste tiden. Det kan nog stämma att det bara är psykiskt. Oftast när man får på sig en nummerlapp brukar kroppen vilja prestera. Hoppas att vi båda två hittar den där fantastiska känslan tills startskottet smäller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *