Skrubbsår och blodvite

Efter några dagar utan träning var det då dags för den här annorlunda triathlontävlingen som jag har nämnt tidigare. Ingen simning utan rullskidor istället, hur skulle detta gå? Hela veckan har jag hört av folk att jag skulle se till att ta det piano och inte göra mig illa nu på rullskidorna inför maran. Jag kan stolt meddela att jag inte ens var i närheten av att ramla på rullskidorna. Dessvärre kan jag inte säga att jag gjorde samma bragd under cyklingen.

Aja vi tar väl det från början…

Tog tåget ut mot Farsta strand imorse för att på smidigaste sätt komma till Ågesta där tävlingen ägde rum. Fast det var inte smidigt någonstans. Det är inte lätt att komma cyklandes med en stor väska på ryggen där rullskidstopparna stack ut och pekade rätt in i nacken. Det var i princip omöjligt att vrida huvudet i alla korsningar för att se om det kom någon bil som hade företräde. Dessutom höll jag i ett par stavar som kändes att de var nästan 2 meter långa och väldigt otympliga.

Med nöd och näppe tog jag mig i alla fall bort till Ågesta motionsgård. Möttes upp av ett härligt gäng från Stockholms rullskidsklubb där vi gick igenom bansträckningen och så. De såg lite oroliga ut när jag gled upp där på min tempohoj men de blev nog aningen lugnare när jag berättade att jag endast åkt rullskidor två gånger tidigare i mitt liv.

Sträckorna för dagen var 6 km löpning, 15 km cykling och 10 km rullskidor. Personligen hade jag nog gynnats en hel del om det istället hade varit 6 km rullskidor, 15 km cykling och 10 km löpning. Jag tror vi var hela 8 personer som ställde upp i denna inofficiella tävling.

Uppvärmning med min karaktäristiska löpstil ”Det-ser-mer-ut-som-jag-är-ute-och-promenerar-än-springer”

Startskottet gick och jag öste på redan från start. Jag vill sätta mig i respekt direkt och hoppades på att de andra inte skulle bry sig att haka på. Så blev även utfallet av den inledande delen av löpning. Första kilometern avverkades på 3.45, men sen gick det sjukt mycket tyngre. Det var även sjukt varmt och väldigt kuperat så kilometertiderna bara ökade och ökade. Löpningen kändes inte alls så bra som jag hade hoppats på. Hela tiden tänkte jag: -känns det så här nu, hur ska jag någonsin överleva Stockholm marathon nästa lördag? Hade hoppats på mycket bättre besked där.

Tar täten direkt

Efter 4 kilometer blev jag ikappsprungen av en annan kille som var med i tävlingen, men jag vägrade att släppa han förbi mig. När jag hörde att han var på väg om så ökade jag farten lite extra. Vi sprang tillsammans hela vägen till växlingsområdet och jag var hela tiden ungefär 30 cm före honom. Det kändes viktigt mentalt att inte släppa förbi honom. 4:06 blev snittiden för oss två under löpningen

I växlingsområdet hade jag tänkt prova en riktig triathlonväxling, det vill säga att cykelskorna redan var fastsatta i pedalerna och var i horisontalt läge med hjälp av gummisnoddar. Det var absolut första gången som jag skulle köra en sådan så jag var lite nervös när jag väl kom in i växlingsområdet. Sparkade av skorna i ett nafs, på med glasögon, hjälm och sen snabbt som attan upp på cykeln och i väg. I efterhand hörde jag av  någon att min växling gick på ungefär 6 sekunder. Den var jag verkligen nöjd med. Killen som jag kom in samtidigt med i växlingsområdet var kraftigt distanserad. Han hade knappt fått av sig skorna när jag redan var uppe på cykeln.

Cyklingen gick på en varvbana à 5 km, således 3 varv. Efter 2,5 km var det vändpunkt och efter 5 kilometer var det ytterligare en form av vändpunkt. Första varvet på cyklingen var sjukt tugnt. Är inte van att springa innan cyklingen märkte jag. Vägen var inte avstängd för bilister så ibland fick man bromsa ner rejält för att undvika en eventuell krock.

IronmanAlex in action

Eftersom att det var varvbana så såg man hela tiden om man var snabbare/långsammare än övriga deltagare. Det kändes nog som om jag var den snabbaste ute på banan eftersom det verkade inte som om någon tog in på mig.

När jag ska gå ut på mitt tredje och sista varv händer det som inte får hända. Jag kommer ut i rullgruset och lutar mig aningen för mycket i kurvan. PANG säger det och jag ligger där på marken med fina skrapsår. Axeln och knät fick sig en rejält kyss och blodet rinner längs med benet. Är ändå snabbt uppe och kommer upp på cykeln rätt fort. Jag hade inte en tanke på att bryta loppet i det här läget. Såklar fastnar hela vurpan på film också vilket känns lite pinsamt.

Precis innan smällen. Notera rullgruset på båda sidorna
Precis efter smällen 

Jag reagerade inte så mycket på smärtan i kroppen direkt efter vurpan, utan det enda jag tänkte på var om cykeln hade klarat sig. Det var första när jag insåg att den verkade vara typ okej så kände jag hur ont det faktiskt gjorde i axeln och i knät. Avslutade ändå cyklingen med att trycka på bra där mot slutet. Totala snittet blev ungefär 33 km/h.

Sen var det då dags för det som jag fruktade allra mest, nämligen rullskidsåkningen. Jag hade gissat på att det skulle bli en kamp bara för att ta sig i mål, och mycket riktigt. Jag har som sagt åkt rullskidor 2 gånger tidigare och som längst har jag åkt 5 km i ett sträck. Jag hade inte de bästa förutsättningarna kan man väl uttrycka det som.

Ungefär 3 minuter var mitt försprång inför rullskidåkningen. Vid första vändpunken (2,5 km) var den här marginalen uppäten och jag blev passerad av han som jag var lika med efter löpningen. Jag blandade dubbelstakning med att diagonala. Den sargade axeln gjorde sig verkligen påmind när jag dubbelstakade så det var lite trist.

Även fast jag inte har koll på hur man gör ser det i alla fall ut som jag har det

Innan jag hade passerat 5 kilometer blev jag även omåkt av min kollega Tommie och då var det lite tack och godnatt med tävlingsmoralen. Slog av på tempot aningen och försökte bara ta mig i mål. Jag blev passerad av ytterligare två personer innan jag kunde rulla in över mållinjen på den totala tiden 1h 37 min. Den avslutande rullskidåkningen gick i runda slängar på 45 minuter. Trots att jag var över 15 minuter efter de bästa åkarna i den här disiplinen så var det ändå bättre än vad jag hade kunnat vågat hoppats på. Målet var att göra under 50 minuter i alla fall på rullskidsmilen.

Efteråt blev det mycket snack om loppet och vad alla hade för taktik och så. Fick även tillfälle att träna på att byta slang då mitt framhjul var helt tomt på luft när jag kikade efter. Måste varit i samband med smällen under cyklingen och att det långsammt pyst ut under sista varvet. För jag cyklade inte på ett helt tomt däck i alla fall. Fick även chansen att prova min kolsyrepump också. Kan meddela att den funkade superbra 🙂

Trots punka, skrapsår och blodvite var det en riktigt trevlig tävling och en underbar dag.

Även klocka och arm fick sig en smäll
Och så axeln

No related posts.

5 reaktion på “Skrubbsår och blodvite

  1. Ajaj! Det gör ont att ramla. Tur att det gick bra. Härligt jobbat genom hela loppet! Själv skulle jag inte våga mig på rullskidor i första taget…

  2. Odda: Ja det är inte skönt 🙁 Zandra: Näe du om nån vet ju hur det känns att få smaka på asfalt 🙁 Tur att jag inte cyklade lika fort som du gjorde när du råkade ut för ditt fall. Rullskidor var ju typ det svåraste jag gett mig in på kändes det som där.

  3. I simply had to thank you so much yet again. I’m not certain the things I would’ve handled in the absence of these recommendations shown by you over such industry. It was actually a very depressing matter for me personally, however , viewing a new expert form you handled it took me to weep with delight. Now i am thankful for the guidance and in addition hope that you find out what a great job you were accomplishing educating the others via your webblog. I’m certain you’ve never encountered any of us.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *