Konsten att dö mot slutet

Kroppen kändes inte helt hundra idag när jag anlände till Planet Fitness för intervaller med Running Sweden. Den kändes seg, trött och jag kände mig allmänt rätt låg på energi. Trots detta såg jag ändå fram emot dagens intervaller. Det är ju trots allt favoritpasset.

Min vän Micke var med på träningen för första gången sen jag började springa med RS. Han har varit skadad innan och nu senaste tre månaderna har han tillbringat i Florida på träningsläger/studier, så det var verkligen jätteskoj att träffa honom där. Det var även massor av andra roliga människor där som jag lärt känna under dessa månader som jag sprungit med Running Sweden. Även Petra, som driver marathonbloggen på svd var med och sprang med oss under passet.

Passet bestod av uppvärmning på 20 minuter, löpskolning, stegringslopp samt en härlig intervallserie som bestod av (4x90s med joggvila 90s, 4x60s med joggvila 60s, 4x30s med 30s joggvila och sen till slut 4x15s med joggvila 15s) och sen nedjogg

Under samtliga 90- och 60-sekundersintervallerna hängde jag på Erik, Louise och Lisa väldigt bra men jag dog totalt mot slutet. Det konstigaste var att 90-sekundersintervallerna nog gick snabbare än 15-sekundersintervallerna. Då är man trött kan jag lova.

Imorgon ska jag försöka klämma in ett morgonpass simning innan jobbet så det är nog hög tid att gå och lägga sig nu tror jag.

Godnatt alla bloggläsare där ute. Imorgon är en ny dag där vi tar nya tag

No related posts.

En reaktion på “Konsten att dö mot slutet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *