Skräckblandad förtjusning

Det var med skräckblandad förtjusning som jag igår anlände till Running Sweden inför ett på pappret jäkligt tufft pass.
Innan vi begav oss ut i kylan drog Rubin upplägget för själva passet. Trots att det var svinkallt ute skulle det springas 3x(5×40 sekunder + 2km tröskel). Jag tror att det är ett av de tuffaste passen som jag sprungit med RS.
Jag tog med mig ett par extra vantar ifall jag skulle börja frysa om händerna. Temperaturen låg kring minus tio har jag för mig att någon sa, men kylan var riktig fuktig och rå vilket gjorde att det kändes ännu kallare. 
Trots kylan lyckades jag få upp värmen riktig bra i kroppen under uppvärmningen. Det var nästan så att jag blev lite svettig på händerna i mina tjockare vantar för dagen. Så när jag hörde att Erik redan efter någon kilometer frös otroligt mycket om händerna så lånade jag givetvis ut mina reservvantar till honom. 
Första setet av 40-sekundersintervallerna gick riktigt bra. Den här typen av intervaller verkar vara en typ som verkligen passar mig för jag låg hela tiden bland de främsta utan att att känna mig nämnvärt ansträngd. Detta trots att  supersnabba killar som Erik, Niklas, Jonas och multisportaren (vars namn jag glömt) var med och kämpade där framme. Intervallerna avverkades i bra tempo: 3:35/3:12/3:21/3:15/3:14 (vila 45 sekunder mellan varje)
Men direkt när vi klev in på 2 kilometer i tröskeltempo blev jag rätt omgående kraftig distanserad. Jag försökte hänga på Niklas och Erik till en början, men det höll kanske i 200 meter, sen var det bara tungt och jävligt. Jag kämpade mig runt i exakt 4:00-minuters tempo men det får jag vara nöjd med.   
Vilan mellan seten skulle vara 90 sekunder, men jag tror Erik och Niklas fick i alla fall 30 sekunder längre vila än mig eftersom Rubin ville att gruppen skulle starta nästa 5x40sekunder samtidigt. Trots detta var jag ändå med och utmanade de ordentligt på samtliga korta intervaller. Dessa fem intervaller snittade jag 3:09/3:16/3:19/3:14/3:12
Under andra tröskellöpningen var jag ännu tröttare än vad jag var under första setet. Jag hade ingen att egenligen lägga mig i rygg på och ingen som jagade mig. Den avverkades i alla fall i 4:03-tempo. De två backar som man passerade sög verkligen kraften ur benen. 
Inför sista setet var jag verkligen så trött, men genom ett jävlar anamma lyckades jag ändå kämpa mig igenom de avslutande intervallerna och tröskellöpningen. Sista 40-sekundersintervallerna genomförde jag i följande tempo: 3:23/3:28/3:26/3:16/3:36. Den avslutande tröskeln sprang jag i 4:10-tempo. Jämför man 2a och 3e setet ser man att jag kroknade en del på slutet.
Jag var så slut efter samtliga intervaller men känslan efter ett sånt här pass är så härlig vilket gör att man nästan helt glömmer bort tröttheten.     

Erik, a.k.a. ”Wassberg”, efter samtliga intervaller
Efter löpningen var det stretching på Planet Fitness. Maria såg ut att få skön massage Rubin medan Jonas och Per såg ut att ha det 1000 gånger jobbigare 🙂  
Sen fick jag lite konstruktiv feedback av Erik angående mitt löpsteg. Han sa att han hade märkt att jag var rätt så dålig på att få fram höften när jag sprang. Det måste jag tänka på här efter. Jag pratade med Rubin om det och han trodde att det i grund och botten berodde att jag är så stel i baksidan av låret att det inte likanr någonting. Jag är nog den ovigaste människan när det kommer till den muskeln.
Man kanske ska satsa på 200 meter istället för långdistans, eller vad tror ni 🙂  

No related posts.

0 reaktion på “Skräckblandad förtjusning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *