Vikingarännet 2011

Det hela började tidigare den här veckan då jag och min kollega Susan kom in på ämnet med just Vikingarännet. Jag har under senare år känt att det skulle vara skoj att någon gång i livet ha kört det här skridskoloppet som sträcker sig från Uppsala till Stockholm, men oftast har det kommit andra saker emellan eller att jag helt enkelt missat att anmäla mig.

Susan hade nyligen köpt långfärdsskridskor och hade totalt varit ute på isarna fyra gånger i sitt liv och detta då under de senaste veckorna. Jag däremot hade inte stått på ett par skridskor på säkert 4 år, och jag hade heller endast åkt långfärdskridskor bara ett par enstaka gånger. Varken hon eller jag hade kanske de bästa förutsättningarna inför loppet, men i tisdags gjorde vi slag i saken ändå och anmälde oss. Jag signade upp till Vikingarännet som var 80 kilometer och Susan signade upp sig till Vikingaturen som var 50 km.

Jag och Susan

Vi hade även ett litet vad inblandat i under loppet för att göra det hela lite mer intressantare. Vadet gick ut på att den som snabbast avverkade sin sträcka stod som segrare och förloraren skulle bjuda på lunch. Jag kände redan från början min chans att vinna inte var särskilt stor, men det var ändå roligt att ha något att kämpa för.

Starten var flytande för oss motionärer. Man kunde välja att starta mellan 8-10 så jag och Susan möttes upp på ett tåg som gick 07.11 från Centralen. Jag fick verkligen stressa för att hinna med det tåget eftersom jag missade min tänka tunnelbana med en hårsmån.

Väl på plats i Uppsala var vi tvugna att vänta på en buss mot startplatsen i säkert 25 minuter. Jag hade endast på mig underställsbyxor, sommarlöpartights, underställströja, Soft Shell-jacka samt mössa och vantar. Det var jäkligt kallt måste jag säga.

I väntan på bussen 

Vi hade även lyckats övertala Niklas från jobbet att hänga med att åka 50-kilometerssträckan dagen till ära, så han mötte upp oss i Uppsala vid startområdet.

Niklas

Vi fixade det sista med nummerlappar och toabesök innan vi ställde oss i den långa kön som ledde till starten. Det hade varit riktigt trevligt med en extra tröja här för det var verkligen kallt. Jag frös och nästan hackade tänder. Men jag visste att när jag väl började åka så skulle jag förhoppningsvis få upp värmen. Jag ville till varje pris inte klä mig för varmt eftersom jag har en tendens att svettas rätt så mycket.

Skridskogänget

Till slut kom vi ut på isen och fick äntligen dra på oss skridskorna. Vi önskade varandra lycka till och sen var det every man for himself.

Jag drog upp ett bra tempo redan från början för att få upp värmen i kroppen. När man öste på så där i början var det verkligen som om vinden ilade i ansiktet.

Jag hade min Garmin som pep till efter varje kilometer och det visade sig att jag höll ett riktigt stabilt tempo kring 3:00 min/km första två milen. Efter första milen visade klockan 29:57 och efter andra milen så hade jag varit ute i 1:00:06.

Efter att ha passerat de här två milen var det dags för en otoligt tung landpassage på hela 2000 meter. Av med skridskorna och så var det bara att börja att traska. Det var mycket snö som man var tvungen att pulsa igenom efter fredagens snöoväder. Dessutom var trångt som attan vilket gjorde att man hade svårt att passera övriga gångare. De här två kilometerna tog nästan 30 minuter. Det var det helt klart det jobbigaste hittils.

Första landpassagen

Helt klart skönt att dra på sig skridskorna sen kan jag lova.

Det var så underbart fint därute på isen. Jag gled fram där i sällskap med massa andra åkare och solen började sakta men säkert titta fram. Det var lagom kallt i luften, isarna var jättefina och allting bara stämnde. Känslan var helt magisk! Det var helt enkelt en perfekt dag att åka skridskor på.

Efter att ha åkt 30 kilometer befann jag mig nu i Sigtuna och jag stannade till för mitt första energistopp. Jag hade räknat med att knappt behöva stanna längs med banan eftersom min vätskeblåsa i min löparväska var fylld med vatten och så hade jag med mig en hel del energi också. Det jag inte hade räknat med var att vattnet skulle frysa till is i själva slangen. Detta märkte jag någon gång redan efter första milen så det var bara att stanna till i Sigtuna för att få i sig vätska. Det serverades blåbärssoppa vid stoppet så jag fick en rejäl vasaloppskänsla mitt där ute på isen.

Nästa hållpunkt för turen var Kairobadet. Jag la mig bakom två snabbskrinnande män och försökte för kung och fosterland haka på dessa två. Jäklar vad det gick undan när man hade personer framför en som tog all vind. Det var som att ligga på rulle under cyklingen. Vi var till och med nere i 2:25 min/km någon enstaka kilometer, men jag fick verkligen jobba för att hänga med de. De hade tusen gånger bättre teknink än vad jag hade. De tog långa fina skär medan jag mer tog kortare skär som istället liknade hockeyskär. Det var några gånger här under vägen som skridskon fastnade i så kallade råkar vilket ledde till att jag nästan stod på näsan, men varje gång lyckades jag mirakulöst reda upp situationen.  

Vid Kairobadet möttes jag av en bekant gestalt. Pappa hade tagit sig ända ut till Upplands Väsby för att heja på sin son. Jag stannade upp några minuter och snackade med honom och intog samtidigt en massa energi under tiden. Sen var det bara att bege sig iväg mot Kungsängen för att man inte skulle bli kall och stelna till.

Jag tappade bort min två killar som jag tidigare legat i klunga med under depåstoppet, så jag fick lov att återigen dra ett tungt lass själv. Innan jag nådde Kungsängen var jag tvungen att passera ytterligare två landpassager på ungefär 300 meter vardera. Vid den andra passagen mötte jag återigen pappa. Den här gången höll han dock på att missa mig eftersom det nästan gick fortare att skrinna till Kungssängen än att ta bilen dit.

Han peppade mig på vägen ut till isen och det lät som om han var väldigt stolt över sin son. Tack för stödet pappa!

Kungsängen passerades för min del på typ 2h och 58 minuter sedan starten hade gått och den tillrygga lagda sträckan var ungefär 50 km. Hittills kände jag mig rätt okej i kroppen. Enda stället som gjorde riktigt ont var fötterna. Jag hade inga riktiga skridskopjäxor att åka i, utan jag hade endast mina vanliga vinterkängor. Problemet med de var att det inte var tillräckligt stabila åt sidan. Detta gjorde att i varenda skär blev det en belastning inåt på foten. I början av loppet kändes det ingenting med efter ett tag så fick jag mer och mer ont.

Jag tror att jag åkte på inåtlutande skridskor precis hela vägen på grund av mina kassa skor, men jag hade bestämt mig att jag skulle ta mig hela vägen bort till Alvik. Det var bara att kämpa på och tänka positiva tankar.

Med endast 20 kilometer kvar kände jag att den riktiga prövningen började. Hittils hade det gått hur bra som helst och kroppen hade svarat jättefint, men efter 60 kilometersskylten kom tröttheten. Kilometertiderna blev långsammare och långsammre. Ju tröttare jag blev desto fler felskär gjorde jag. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att ramla innan jag kom till Hässelbybadet, men på något sätt löste jag alltid det på något vis. Det måste verkligen ha sett ut som att jag var ute på hal is 🙂

Vid Hässelbybadet var det sista stället som jag skulle behöva ta mig över en landpassage. Nu var det dock endast 14 kilometer kvar så det var bara att försöka att hänga i. Det var dock rätt så smalt på sina ställen och isen var riktigt dålig här, så det gick inte fort någonstans.

Sista kilometrarna innan jag nådde målet i Alvik var de tyngsta i hela loppet. Jag hade ont i ländryggen, benen värkte och fötterna ömmade rejält. Trots detta så la jag in en högre växel och skrinnade på snabbare än vad jag hade gjort på länge. Jag tänkte -finish strong, och det gjorde jag. Jag nådde Alvik efter totalt 4h och 43 minuter och var verkligen supernöjd med dagens insats.

Målet

Niklas och Susan gjorde också väldigt imponerande insatser. Niklas nådde Kungsängen på lite mer än 3 timmar och Susan nådde dit på 3h 41 minuter. Det blir till att bjuda henne på lunch imorgon men det gör jag så gärna. Det har hon verkligen förtjänat.

Sammanfattnings vis kan jag säga att det var en helt underbar dag för att åka långfärdsskridskor. Stundtals var det verkligen så vackert där ute på isarna att man bara häpnade. Jag är så nöjd med dagen och att jag bestämde mig för delta trots att jag inte har åkt skridskor på väldigt många år. Jag är så nöjd att jag fick med mig Susan och Niklas på loppet och jag är så nöjd med att jag hade precis lagom mycket kläder på mig under åkningen. Allt var perfekt!

Riktigt nöjd efter dagens insats

Efter loppet fick jag en fråga av en polare som undrade varför jag ställer upp i ett sånt här lopp utan att ha åkt skridskor på evigheter. Mitt svar till honom var att: -Eftersom jag kan! Jag gillar som sagt alla sorters utmaningar och älskar att hela tiden flytta mina gränser för att se vad som är möjligt. Det går att åka Vikingarännet utan att egentligen ha tränat specifikt inför det. Jag tror bara det gäller att man verkligen bestämmer sig för att genomföra det och att man har en gnutta envishet inom sig. Man kommer långt med en stark vilja och ett tjock pannben.

Har man verkligen bestämt sig för att genomföra någonting i kombination med att man har en gnutta envishet inom sig, då tror jag att man kan lyckas med det det mesta!

     

No related posts.

0 reaktion på “Vikingarännet 2011

  1. Karin: tack tackKalle: Va härligt att höra att du gillade storyn. jag kan starkt rekommendera Vikingarännet. Det var helt magisktOdda: Det vat verkligen jättehäftigtNina: Tackar och bockar. Det var grymt härligtPetra: Tack så jättemycketMiranda: Härligt att du hakar på nästa år. Då ska det bli åka av :)Linn: Åh vad glad jag blirThomas: Skoj att du gillade inlägget och alla bilder. Ska vi försöka få med alla i runners five nästa år att åka 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *