Hurra för mig!

Idag är det min födelsedag och jag kan säga att jag har haft en riktigt trevlig dag här uppe i Norrland tillsammans med brorsan.

Jag fick tårta på sängen och därefter har vi hunnit med att spela squash, submission wrewstling och en lång härlig bastu på det. Har också precis avnjutit en helt delikat middag och sett på solsidan. En perfekt födelsedag med andra ord.

Dagen till ära har jag till och med köpt en present till mig själv som jag länge gått och trånat efter. Nu är jag nämligen ägare av ett framhjul SRAM S80. Det är ett högprofilshjul med ett ett djup på 82 mm som jag har beställt från England. Vilken lycka jag kände när jag var och hämtade ut det paket!!!

Nu ska jag bara beställa ett matchande bakhjul också.

Förhoppningsvis kommer det att gå riktigt fort i Kalmar nu i augusti.

Nu bär det av mot Norrland

Är på arlanda och väntar på flyget upp till norrland. Jag har tyckt det varit jäkligt kallt här i sthlm nu senaste dagarna, men jag undrar hur jag kommer reagera på den norrländska kylan de närmaste dagarna. Brorsan meddelade att det var mer än minus 30 grader för någon dag sedan. Bara tanken får mig att rysa

Jag hoppas ändå få in lite skidåkning (utför såklart), långfärdsskridskor och givetvis löpning under helgen.

Norrland here I come!

Skräckblandad förtjusning

Det var med skräckblandad förtjusning som jag igår anlände till Running Sweden inför ett på pappret jäkligt tufft pass.
Innan vi begav oss ut i kylan drog Rubin upplägget för själva passet. Trots att det var svinkallt ute skulle det springas 3x(5×40 sekunder + 2km tröskel). Jag tror att det är ett av de tuffaste passen som jag sprungit med RS.
Jag tog med mig ett par extra vantar ifall jag skulle börja frysa om händerna. Temperaturen låg kring minus tio har jag för mig att någon sa, men kylan var riktig fuktig och rå vilket gjorde att det kändes ännu kallare. 
Trots kylan lyckades jag få upp värmen riktig bra i kroppen under uppvärmningen. Det var nästan så att jag blev lite svettig på händerna i mina tjockare vantar för dagen. Så när jag hörde att Erik redan efter någon kilometer frös otroligt mycket om händerna så lånade jag givetvis ut mina reservvantar till honom. 
Första setet av 40-sekundersintervallerna gick riktigt bra. Den här typen av intervaller verkar vara en typ som verkligen passar mig för jag låg hela tiden bland de främsta utan att att känna mig nämnvärt ansträngd. Detta trots att  supersnabba killar som Erik, Niklas, Jonas och multisportaren (vars namn jag glömt) var med och kämpade där framme. Intervallerna avverkades i bra tempo: 3:35/3:12/3:21/3:15/3:14 (vila 45 sekunder mellan varje)
Men direkt när vi klev in på 2 kilometer i tröskeltempo blev jag rätt omgående kraftig distanserad. Jag försökte hänga på Niklas och Erik till en början, men det höll kanske i 200 meter, sen var det bara tungt och jävligt. Jag kämpade mig runt i exakt 4:00-minuters tempo men det får jag vara nöjd med.   
Vilan mellan seten skulle vara 90 sekunder, men jag tror Erik och Niklas fick i alla fall 30 sekunder längre vila än mig eftersom Rubin ville att gruppen skulle starta nästa 5x40sekunder samtidigt. Trots detta var jag ändå med och utmanade de ordentligt på samtliga korta intervaller. Dessa fem intervaller snittade jag 3:09/3:16/3:19/3:14/3:12
Under andra tröskellöpningen var jag ännu tröttare än vad jag var under första setet. Jag hade ingen att egenligen lägga mig i rygg på och ingen som jagade mig. Den avverkades i alla fall i 4:03-tempo. De två backar som man passerade sög verkligen kraften ur benen. 
Inför sista setet var jag verkligen så trött, men genom ett jävlar anamma lyckades jag ändå kämpa mig igenom de avslutande intervallerna och tröskellöpningen. Sista 40-sekundersintervallerna genomförde jag i följande tempo: 3:23/3:28/3:26/3:16/3:36. Den avslutande tröskeln sprang jag i 4:10-tempo. Jämför man 2a och 3e setet ser man att jag kroknade en del på slutet.
Jag var så slut efter samtliga intervaller men känslan efter ett sånt här pass är så härlig vilket gör att man nästan helt glömmer bort tröttheten.     

Erik, a.k.a. ”Wassberg”, efter samtliga intervaller
Efter löpningen var det stretching på Planet Fitness. Maria såg ut att få skön massage Rubin medan Jonas och Per såg ut att ha det 1000 gånger jobbigare 🙂  
Sen fick jag lite konstruktiv feedback av Erik angående mitt löpsteg. Han sa att han hade märkt att jag var rätt så dålig på att få fram höften när jag sprang. Det måste jag tänka på här efter. Jag pratade med Rubin om det och han trodde att det i grund och botten berodde att jag är så stel i baksidan av låret att det inte likanr någonting. Jag är nog den ovigaste människan när det kommer till den muskeln.
Man kanske ska satsa på 200 meter istället för långdistans, eller vad tror ni 🙂  

Måndagsspinning

Det blev inte bara simning under gårdagen utan jag hann även med ett 90 minuters spinningpass efter jobbet.
Min kollega Lisette var instruktör och jäklar vad hon fick oss deltagare att svettas. Passet innehöll 4 backar vilket innebar mycket klättring uppför och superhög kadens nedför.
Hela passet på papper
Sammantaget var det ett mycket roligt och varierande pass. Bra musik och grymt med pepp från Lisette.

Morgonsimning

Jag känner knappt igen mig själv längre. För inte så länge sedan var jag nog norra Europas tröttaste person på morgonen, men nu under de senaste veckorna har morgonträning blivit ett alltmer vanligt fenomen i min vardag. 
Tidigt i morse ringde väckarklockan och det var utan minsta protester som jag klev upp. Det handlar bara om att verkligen bestämma sig kvällen innan för att man ska iväg och träna. Det funkar aldrig att man intalar sig själv att man ska bestämma sig på morgonen för att se hur det känns då. För min del måste jag som sagt ha bestämt det kvällen innan för annars blir det inte av.
Det var länge sedan som jag hade varit och simmat så därför blev det just simning i Vasalundsbadet. 
Jag simmade in 200 meter för att sedan påbörja min huvudserie som bestod av 26x100meter start 2 minuter. Med start 2 minuter innebär att simningen plus vilan ska uppgå till två minuter. Ju snabbare man simmar desto mer vila får man. De första 20 hundringarna simmades på ungefär 1:30-1:35 medan de sista 6 gick något långsammare. Passet avslutades med 200 meter avbad. 
Totalt:
Sträcka: 3000 meter
Tid: 1 timme
Skön start på dagen

Helt fantastisk helg

 Det här helgen har varit riktigt bra. I lördags var det backintervaller och idag blev det 30 km löpning.

När jag vaknade igår var jag inte särskilt sugen på intervaller eftersom det var svinkallt utomhus. Temperaturen låg nere mot 17 minusgrader. Min hjärna försökte verkligen övertala mig om att skippa intervallerna. Den försökte att intala mig att det skulle vara mycket bättre att ligga kvar i sängen. -Det är ju svinkallt ute och har jag inte lite ont i kroppen ändå. Men sen tog jag mitt förnuft tillfånga och trotsade dessa anti-signaler från hjärnan. Jag bestämde mig bara att genomföra det här passet.

När jag väl hade fått på mig löparkläderna och kommit ut hade jag ingen problem med motivationen. Dock var det jäkligt kallt. Så kallt att flimmerhåren i näsan nästan omgående frös till is.

Det var 12 tappra löpare som samlades för gårdagens backintervaller.

2x(6x90s) backintervaller stod på schemat. Jag kämpade på rejält och var hela tiden bland de snabbaste upp i den extremt tunga backen. Mina splittar var rätt ojämna men jag fick ändå en hel del beröm av Rubin. De tolv intervallerna gick på 4: 39/12/20/46/39/36/44/34/41/41/50/18. Kylan gjorde det dock svårt att andas fullt ut. Under flera av intervallerna kände jag att jag hade ett tryck över bröstet på grund av kylan.
 
Därefter sprang vi 3 km i tröskelfart vilket var sjukt jobbigt. Jag hade Rubin som paceade mig och vi snittade ungefär 4:04 varje kilometer. 

Sen idag var det dags för långpass. Jag hade samma tankegångar på morgonen idag som jag hade under gårdagen. Jag fick verkligen stålsätta mig själv för att komma upp. Hjärnan försökte intala mig själv att jag var sliten sen gårdagen och att det även idag var svinkallt.

Jag kom till slut i alla fall upp och kom iväg till passet. Det var några fler som hade kommit upp till dagens pass trots att temperaturen ungefär var den samma som under gårdagen.

Jag valde att springa med 5:30-gruppen. Vi var tre löpare i gruppen plus ledarna Lisa Blomme och Alfred Shemweta. Jag sprang och snackade en hel del med Alfred som för övrigt har vunnit Sthlm marathon två gånger. Jäkligt intressant att höra hans story och få tips av en löpare av hans kaliber.

Totalt fick vi ihop 30 kilometer under dagen. Solen sken och allting kändes toppen. Jag är glad jag lyckades övertala mig själv att köra dessa två pass i helgen.

Utsikt från Västerbron
Totalt:
Sträcka: 30 km
Tid: 2h 44 min
Snitt: 5:27 min/km 

Skön återhämtningsjogg på lunchen

Löpning under lunchen har numera blivit en naturlig del av mina arbetsveckor känns det som. Det brukar alltid finnas någon man kan springa med från jobbet vilket jag tycker är mycket positivt. Idag hade jag och Maria bestämt en lugn löptur i Hagaparken.
Det blir alltid mycket träningssnack när man är med Maria vilket jag så klart tycker är superskoj. Maria siktar på att genomföra sin första triathlon nu i sommar och hon har även börjat blogga om sin träning. Ni hittar hennes blogg här.
Vi avverkade ca 5-6 kilometer i Hagaparkens vackra omgivning i rätt så lugnt tempo och givetvis det blev mycket snack om träning och allt därtill. Det var verkligen skönt att komma ut en sväng från kontoret. Man blir så mycket piggare efteråt. Varför gör man inte det här varje lunch egentligen?  

Brukar ni läsare klämma in träning på lunchen? Om inte så kan jag verkligen rekommendera det!

Favoritpasset under veckan

Tisdagarnas intervallpass med Running Sweden är det pass som jag brukar se fram mest emot under hela veckan, men samtidigt kan det också vara det pass som jag oroar mig mest inför. Det är någon konstig hat-kärlek till passet.

De tre senaste gångerna som jag varit på dessa pass har jag inte alls varit nöjd efteråt. Folk som jag vanligvis är rätt så jämn med har bara runnit ifrån mig som ingenting. Jag har inte haft det där lilla extra som brukar krävas för att haka på. Det har känns rätt frustrerande måste jag säga.

Jag var rädd inför dagens pass att det skulle vara tungt även idag eftersom kroppen kändes rätt så stel efter Vikingarännet i söndags.

Vi inledde passet med uppvärmning på ungefär 3 kilometer. Därefter skulle 6×1200 meter avverkas med 90 sekunders vila.

Vi sprang samtliga intervaller på en och samma slinga så samtliga tider är jämförbara med varandra.

Första intervallen inleddes i ”lugnt” tempo som Rubin kalllade det. Det innebar i praktiken att vi sprang dessa 1200 meter i 3:51-tempo.

Jag insåg efter första vilan att jag återhämtade mig bra. Kroppen kändes fräsch och pigg även under nästa intervall. Äntligen kändes det som om jag hade hittat tillbaka och kunde plocka fram det där lilla extra igen. Andra intervallen avverkades i 3:49-tempo.

Idag var det inte så många löpare i snabbgruppen. Det var jag, Jonas, Louise samt två personer till som utgjorde den snabba gruppen för dagen. Det var jäkligt skönt att återigen få vara med där framme och tampas med de allra bästa för dagen. Jag kände att mitt självförtroende behövde det här efter de senaste tre tillfällena då jag gått från passet aningen besviken som sagt.

Rubin brukar alternera vilka personer som han vill ha längst fram och därmed sköter dragjobbet för resten av gruppen, och på tredje intervallen var det jag och Louise som fick den stora äran. Här var det bara att dra på för det sista jag ville var att visa mig vek inför mäster Rubin. Snitt-tempot på intervallen slutade på 3:47 i alla fall.

Även de två nästkommande intervallerna avverkades också i exakt 3:47-tempo. Inför sista intervallen var jag riktigt trött och fick redan från början svårt att hänga på Louise som var jättestark som vanligt. Det tog verkligen emot på slutet men jag la ändå tempot på 3:55 i snitt.

Därefter var det till lugn jogg tillbaka till Planet Fitness. Jag är supernöjd med dagens pass! Hoppas att jag kan hålla i den här känslan nu hela veckan.

Vikingarännet 2011

Det hela började tidigare den här veckan då jag och min kollega Susan kom in på ämnet med just Vikingarännet. Jag har under senare år känt att det skulle vara skoj att någon gång i livet ha kört det här skridskoloppet som sträcker sig från Uppsala till Stockholm, men oftast har det kommit andra saker emellan eller att jag helt enkelt missat att anmäla mig.

Susan hade nyligen köpt långfärdsskridskor och hade totalt varit ute på isarna fyra gånger i sitt liv och detta då under de senaste veckorna. Jag däremot hade inte stått på ett par skridskor på säkert 4 år, och jag hade heller endast åkt långfärdskridskor bara ett par enstaka gånger. Varken hon eller jag hade kanske de bästa förutsättningarna inför loppet, men i tisdags gjorde vi slag i saken ändå och anmälde oss. Jag signade upp till Vikingarännet som var 80 kilometer och Susan signade upp sig till Vikingaturen som var 50 km.

Jag och Susan

Vi hade även ett litet vad inblandat i under loppet för att göra det hela lite mer intressantare. Vadet gick ut på att den som snabbast avverkade sin sträcka stod som segrare och förloraren skulle bjuda på lunch. Jag kände redan från början min chans att vinna inte var särskilt stor, men det var ändå roligt att ha något att kämpa för.

Starten var flytande för oss motionärer. Man kunde välja att starta mellan 8-10 så jag och Susan möttes upp på ett tåg som gick 07.11 från Centralen. Jag fick verkligen stressa för att hinna med det tåget eftersom jag missade min tänka tunnelbana med en hårsmån.

Väl på plats i Uppsala var vi tvugna att vänta på en buss mot startplatsen i säkert 25 minuter. Jag hade endast på mig underställsbyxor, sommarlöpartights, underställströja, Soft Shell-jacka samt mössa och vantar. Det var jäkligt kallt måste jag säga.

I väntan på bussen 

Vi hade även lyckats övertala Niklas från jobbet att hänga med att åka 50-kilometerssträckan dagen till ära, så han mötte upp oss i Uppsala vid startområdet.

Niklas

Vi fixade det sista med nummerlappar och toabesök innan vi ställde oss i den långa kön som ledde till starten. Det hade varit riktigt trevligt med en extra tröja här för det var verkligen kallt. Jag frös och nästan hackade tänder. Men jag visste att när jag väl började åka så skulle jag förhoppningsvis få upp värmen. Jag ville till varje pris inte klä mig för varmt eftersom jag har en tendens att svettas rätt så mycket.

Skridskogänget

Till slut kom vi ut på isen och fick äntligen dra på oss skridskorna. Vi önskade varandra lycka till och sen var det every man for himself.

Jag drog upp ett bra tempo redan från början för att få upp värmen i kroppen. När man öste på så där i början var det verkligen som om vinden ilade i ansiktet.

Jag hade min Garmin som pep till efter varje kilometer och det visade sig att jag höll ett riktigt stabilt tempo kring 3:00 min/km första två milen. Efter första milen visade klockan 29:57 och efter andra milen så hade jag varit ute i 1:00:06.

Efter att ha passerat de här två milen var det dags för en otoligt tung landpassage på hela 2000 meter. Av med skridskorna och så var det bara att börja att traska. Det var mycket snö som man var tvungen att pulsa igenom efter fredagens snöoväder. Dessutom var trångt som attan vilket gjorde att man hade svårt att passera övriga gångare. De här två kilometerna tog nästan 30 minuter. Det var det helt klart det jobbigaste hittils.

Första landpassagen

Helt klart skönt att dra på sig skridskorna sen kan jag lova.

Det var så underbart fint därute på isen. Jag gled fram där i sällskap med massa andra åkare och solen började sakta men säkert titta fram. Det var lagom kallt i luften, isarna var jättefina och allting bara stämnde. Känslan var helt magisk! Det var helt enkelt en perfekt dag att åka skridskor på.

Efter att ha åkt 30 kilometer befann jag mig nu i Sigtuna och jag stannade till för mitt första energistopp. Jag hade räknat med att knappt behöva stanna längs med banan eftersom min vätskeblåsa i min löparväska var fylld med vatten och så hade jag med mig en hel del energi också. Det jag inte hade räknat med var att vattnet skulle frysa till is i själva slangen. Detta märkte jag någon gång redan efter första milen så det var bara att stanna till i Sigtuna för att få i sig vätska. Det serverades blåbärssoppa vid stoppet så jag fick en rejäl vasaloppskänsla mitt där ute på isen.

Nästa hållpunkt för turen var Kairobadet. Jag la mig bakom två snabbskrinnande män och försökte för kung och fosterland haka på dessa två. Jäklar vad det gick undan när man hade personer framför en som tog all vind. Det var som att ligga på rulle under cyklingen. Vi var till och med nere i 2:25 min/km någon enstaka kilometer, men jag fick verkligen jobba för att hänga med de. De hade tusen gånger bättre teknink än vad jag hade. De tog långa fina skär medan jag mer tog kortare skär som istället liknade hockeyskär. Det var några gånger här under vägen som skridskon fastnade i så kallade råkar vilket ledde till att jag nästan stod på näsan, men varje gång lyckades jag mirakulöst reda upp situationen.  

Vid Kairobadet möttes jag av en bekant gestalt. Pappa hade tagit sig ända ut till Upplands Väsby för att heja på sin son. Jag stannade upp några minuter och snackade med honom och intog samtidigt en massa energi under tiden. Sen var det bara att bege sig iväg mot Kungsängen för att man inte skulle bli kall och stelna till.

Jag tappade bort min två killar som jag tidigare legat i klunga med under depåstoppet, så jag fick lov att återigen dra ett tungt lass själv. Innan jag nådde Kungsängen var jag tvungen att passera ytterligare två landpassager på ungefär 300 meter vardera. Vid den andra passagen mötte jag återigen pappa. Den här gången höll han dock på att missa mig eftersom det nästan gick fortare att skrinna till Kungssängen än att ta bilen dit.

Han peppade mig på vägen ut till isen och det lät som om han var väldigt stolt över sin son. Tack för stödet pappa!

Kungsängen passerades för min del på typ 2h och 58 minuter sedan starten hade gått och den tillrygga lagda sträckan var ungefär 50 km. Hittills kände jag mig rätt okej i kroppen. Enda stället som gjorde riktigt ont var fötterna. Jag hade inga riktiga skridskopjäxor att åka i, utan jag hade endast mina vanliga vinterkängor. Problemet med de var att det inte var tillräckligt stabila åt sidan. Detta gjorde att i varenda skär blev det en belastning inåt på foten. I början av loppet kändes det ingenting med efter ett tag så fick jag mer och mer ont.

Jag tror att jag åkte på inåtlutande skridskor precis hela vägen på grund av mina kassa skor, men jag hade bestämt mig att jag skulle ta mig hela vägen bort till Alvik. Det var bara att kämpa på och tänka positiva tankar.

Med endast 20 kilometer kvar kände jag att den riktiga prövningen började. Hittils hade det gått hur bra som helst och kroppen hade svarat jättefint, men efter 60 kilometersskylten kom tröttheten. Kilometertiderna blev långsammare och långsammre. Ju tröttare jag blev desto fler felskär gjorde jag. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att ramla innan jag kom till Hässelbybadet, men på något sätt löste jag alltid det på något vis. Det måste verkligen ha sett ut som att jag var ute på hal is 🙂

Vid Hässelbybadet var det sista stället som jag skulle behöva ta mig över en landpassage. Nu var det dock endast 14 kilometer kvar så det var bara att försöka att hänga i. Det var dock rätt så smalt på sina ställen och isen var riktigt dålig här, så det gick inte fort någonstans.

Sista kilometrarna innan jag nådde målet i Alvik var de tyngsta i hela loppet. Jag hade ont i ländryggen, benen värkte och fötterna ömmade rejält. Trots detta så la jag in en högre växel och skrinnade på snabbare än vad jag hade gjort på länge. Jag tänkte -finish strong, och det gjorde jag. Jag nådde Alvik efter totalt 4h och 43 minuter och var verkligen supernöjd med dagens insats.

Målet

Niklas och Susan gjorde också väldigt imponerande insatser. Niklas nådde Kungsängen på lite mer än 3 timmar och Susan nådde dit på 3h 41 minuter. Det blir till att bjuda henne på lunch imorgon men det gör jag så gärna. Det har hon verkligen förtjänat.

Sammanfattnings vis kan jag säga att det var en helt underbar dag för att åka långfärdsskridskor. Stundtals var det verkligen så vackert där ute på isarna att man bara häpnade. Jag är så nöjd med dagen och att jag bestämde mig för delta trots att jag inte har åkt skridskor på väldigt många år. Jag är så nöjd att jag fick med mig Susan och Niklas på loppet och jag är så nöjd med att jag hade precis lagom mycket kläder på mig under åkningen. Allt var perfekt!

Riktigt nöjd efter dagens insats

Efter loppet fick jag en fråga av en polare som undrade varför jag ställer upp i ett sånt här lopp utan att ha åkt skridskor på evigheter. Mitt svar till honom var att: -Eftersom jag kan! Jag gillar som sagt alla sorters utmaningar och älskar att hela tiden flytta mina gränser för att se vad som är möjligt. Det går att åka Vikingarännet utan att egentligen ha tränat specifikt inför det. Jag tror bara det gäller att man verkligen bestämmer sig för att genomföra det och att man har en gnutta envishet inom sig. Man kommer långt med en stark vilja och ett tjock pannben.

Har man verkligen bestämt sig för att genomföra någonting i kombination med att man har en gnutta envishet inom sig, då tror jag att man kan lyckas med det det mesta!