Projekt – Erövra Stockholms samtliga stationer: Norsborg – Ropsten

När jag körde min 12-timmarsutmaning så sprang jag förbi samtliga tunnelbanestationer längs den gröna linjen. Redan då föddes idén om att jag skulle springa förbi samtliga stationer i hela stockholm. Det kommer att bli mitt projekt den närmaste tiden kan jag lova.

Både Miranda och Thomas kände att det här verkade vara en väldig rolig sak att genomföra, så de var inte sena att haka på själva idén. Så i torsdags möttes vi tre upp plus Paula och Tobbe för att ta oss an första sträckan på den röda linjen. Vi möttes upp på centralen och åkte tunnelbana tillsammans bort till Norsborg. Stäckan Norsborg – Ropsten skulle enligt Miranda och Eniro vara ca. 25 kilometer, men det visade sig att det skulle bli betydligt längre än så.

Nu kör vi….

Jag hade med mig en cykelkarta över Stockholm så jag blev utsedd till förste kartläsare. Rent kartläsarmässigt började det så där får jag väl ta och säga. Jag inledde med att leda gruppen åt helt fel håll och det innebar att vi fick springa första kilometern i en lång uppförsbacke.  
Vi hittade Hallunda trots allt till slut.
Innan vi nådde stationen Alby tror jag samtliga i gruppen fick upp pulsen rätt rejält. När vi skulle ta oss över motorvägen så sprang vi på en smal väg som också var huvudled. Stora tunga lastbilar susade förbi, bilar tutade och jag kände någonstans inombords att vi kanske skulle valt en annan väg. Den här gången gick det bra men men just den vägen ska man nog inte springa igen.
Jag och Thomas tävlade om vem som kunde vara först till stationerna. Reglerna var enkla: Man fick inte börja spurta innan man såg den karatäristiska T-symbolen eller när man såg stationsnamnet som ovan. Priset var evig ära och oändligt mycket mjölksyra.
Snön yrde ner och stundals såg man i princip ingenting. Det var mycket modd längs med vägen så benen fick jobba en hel del. Det snöade säkert en decimeter under hela löpturen. 
 
Jag gillar verkligen den här idén med att springa mellan de olika tunnelbanestationerna. Det innebär att man hela tiden har korta delmål att se fram emot. Dessutom blir man en jäkel på att hitta. Innan de här tunnelbaneturnén så hade jag väldigt dålig koll på den södra sidan av Stockholms förorter. Jag är inte alls expert nu på söder men jag känner att jag i alla fall har lite bättre koll i alla fall. Nu har jag ett hum hur allt hänger samman vilket jag inte hade tidigare.
Vi fem hade det riktigt trevligt där vi sprang mellan samtliga stationer. Vi fick en del tummen upp från folk och även hejarop i form av tutan på deras bilar. Jag hörde att det var någon gubbe som frågade sin fru om det var någon slags orienteringstävling, och det kan man väl säga att det var. Man känner sig rätt så coolt när man kör sådana här långlopp i ”snökaos” (som vilken tidning som helst hade benämnt det)  
Jag försökte att föreställa en örn, men en förbipasserande tyckte mer att jag liknade en svan… hmm

Mirre tog hem en spurtseger vid Aspudden.

Nu hade det börjat skymma
Efter Liljeholmen var man nu på Södermalm och då var jag med i orienteringsmatchen igen. Skönt att kunna lägga bort kartan för en stund. Den var för övrigt i princip helt oläslig här mot slutet på grund av all väta och snö. Hittils hade jag tagit hem de allra flesta spurtdueller med Thomas, men han var hela tiden hack i häl på mig.
Ser lite skrämd ut här
Vid Zinkensdamm var Tobbe tvungen att stiga av. Han hade lite problem med ett knä så jag tror att det var rätt beslut av honom. Vi fyra andra fortsatte vår jakt på alla övriga tunnelbanestationer. 

När vi närmade oss Mariatorget höll det på att bli riktigt dramtiskt. Thomas såg skylten till tunnelbanan några sekunder före mig. Han spurtade över Hornsgatan och jag följde efter. Jag såg dock inte en mötande bil förrän i sista sekunden. Det hala väglaget gjorde så att jag inte höll få stopp vid övergångsstället, så jag var tvungen att lägga mig ner i en snödriva vid en refefug mitt på Hornsgatan. Pinsamt, men den här gången gick det bra.

Jag och Thomas hade en ruskig spurtduell till Slussens tunnelbanestation. Han kom från ett håll och jag kom från ett annat håll. Båda satsade verkligen järnet här. Jag var drygt en nanosekund efter Thomas och det slutar med att båda brakade in genom de glasförsedda svängdörrarna. Jag gillar dessa dueller Thomas 🙂 !

Vid T-centralen var det dags för Paula att tacka för sig. I samband med detta passade vi på att stanna till vid Coffeehouse by George för att fylla på energireserverna. Jag var jäkligt hungrig så jag tog två cheeseburgare on-the-go för att orka hela vägen bort till Ropsten.

Kartan var vid det här läget helt obrukbar så den var tvungen att slängas. De sista fyra stationerna skulle vi få lov att att hitta på egen hand. Vägen till Östermalstorg var dock lätt att hitta för där hängde man en del precis när man hade fyllt 18 år och äntligen fick lov att gå på krogen.



Man märkte att Miranda hade det aningen tufft i det jobbiga underlaget eftersom hon sladdade efter titt som tätt i förhållande till mig och Thomas. Vanligtvis brukar hon se ut att vara helt oberörd av sina långpass, men nu fick hon också kriga. Det var första långpasset någonsin som jag kände mig piggare och fräschare än henne. Min kropp var helt fantastiskt. Trots alla spurter och snömodd kände jag mig nästan oförskämt pigg i benen.

Utan kartan hade vi en liten navigeringsmiss mellan Gärdet och Karlaplan, detta tack vare mig såklart. Tur att det inte var en orienteringstävling på riktigt för då hade vi aldrig fått något pris. Efter många om och men kom vi då till slut till Gärdets station.

Nu var det bara en station kvar. Även Thomas började krokna rejält nu här sista biten. Jag har aldrig kört ett helt långpass där jag varit starkast av alla. Jag är den som brukar ha ont och vara helt slut, men så var det inte den här gången. Det kändes som om jag hade hur mycket krafter som helst. Det här var en dag där det kändes som om jag hade kunnat springa typ hur långt som helst. Jag njöt till 100 % av den här känslan

Till slut nådde vi vår sista station för dagen.

Så här glad blev jag.
Vi hade fått ihop totalt 38 kilometer vid det här laget. Thomas såg sliten ut så han vill gärna nöja sig här, men både jag och Miranda hade marathondistansen i sikte. Efter välbehövlig vila och lite energipåfyllning övertalade vi Thomas om att fortsätta med oss och det gjorde han. Vi sprang tillbaka samma väg som vi hade kommit och fortsatte in mot stan. Sista 4 kilometerna delade vi in i 8×500 meter. För varje avverkade 500 meter hurrade vi. Vi började med ett hurrarop på den första för att sedan avsluta med 8 stycken på den sista. Marathondistansen nåddes vid Rådmansgatan och lyckan var total.
Skönt att dra av ett marathon bara sådär i det här snökaoset och snömodden.

Totalt:
Sträcka: 42,2 km
Tid: 4h 38 min

Hänger ni med nästa gång? Då det blir den blåa linjen!

No related posts.

0 reaktion på “Projekt – Erövra Stockholms samtliga stationer: Norsborg – Ropsten

  1. Jag är så avundsjuk på er som kan springa så där långt och så där mycket. Jag vill också 🙁 Jag tycker också att idén om att passera samtliga stationer i stockholm verkar vara en jätterolig grej. Bra initiativ!

  2. Kalle: Tackar så mycket. Malin: Det kommer. Ge det bara lite tid. Det gäller att skynda långsamt. Det är viktigt att stegra distansen gradvis för att bygga upp muskler och ligament i kroppenEmma: Det var helt underbart

Lämna ett svar till Emma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *