Tomtetåget 2010 – 50 km löpning i snö och minusgrader

Vilket äventyr och vilken upplevelse!

Receptet för en riktig lyckad helg består av följande:
– 16 förväntasfulla löpare
– 50 km löpning
– Perfekt väder
– Underbar natur mellan Jönköping och Visingsö
– Fikastopp
– Flera distansrekord
– Massor av nya löparvänner
– Många skratt
– Julbord
– Kareoke och dans hela natten lång

Men vi tar det hela från början tycker jag…

I fredags åkte jag, Miranda, Lina och Thomas ner till Visingsö på äventyr. Vi fyra och Susanne hade nämligen på egen hand styrt upp ett löpevent som vi hade valt att kalla för Tomtetåget, och det skulle gå av stapeln på lördagen. Idén till det här arrangemanget kläcktes redan i somras i samband med ett liknande äventyr som vi fem och några till körde.

Runners Five innan start

Planen var att springa 50 km utmed Vätterns vackra kust. Tomtetåget skulle utgå från Jönköpings central upp till Gränna, sen färjan över till Visingsö och därefter sista biten på själva ön. Vi hade planerat att göra tre stopp längs vägen och tempot skulle ligga kring 6:00-6:15 fart.

Vi hade mycket energi inför start

Jag har sett fram emot det här löpäventyret i flera veckor och nu var det då äntligen dags. Mirre hade dagen till ära fixat jättesjyssta reflexvästar från Craft till oss i Runners Five. På dessa hade hon lyckats få till ett snyggt tryck där det stod just Runners Five. Jag gillade riktigt mycket den här modellen eftersom den var hög i halsen vilket inte reflexvästar tenderar att vara och att passformen var perfekt. Tack så jättemycket Mirre och Craft för västarna, de var verkligen superfina.

Det var en väldigt blandad skara löpare som anlände till Jönköpings Central runt lunchtid igår. Det var allt ifrån folk som sprungit 15 kilometer som längst i livet till Emilie Andersen som är en av Sveriges bästa ultralöpare på tjejsidan i Sverige. Jag har för mig att hon sa att hon nästan hade sprungit 200 kilometer som allra längst någon gång.

Den klassiska ringformationen

Totalt blev vi 16 förväntansfulla löpare som möttes upp för att påbörja vår färd mot Visingsö.

Samtliga tomtetågarna
På mig hade jag tights, underställströja, vindjacka, tomtemössa, vantar, reflexvästen från Craft samt en löparryggsäck. Trots att det var runt -6 grader märkte jag redan efter någon kilometer att det här skulle bli för tok för varmt så det var lika bra att stoppa ner vindjackan och vantarna i väskan.
Enligt mig var det helt perfekt väder för vinterlöpning. Snön gjorde samtliga vägar vintervackra, det var helt vindstilla, lagom kallt och även solen tittade fram då och då. En helt fantastisk dag med fantastiska människor. 
Pigga och glada löpare 
Med pigga ben och glatt humör avverkade vi kilometer efter kilometer. Stämningen var verkligen på topp bland samtliga löpare. Jag sprang och pratade med alla jag kunde hela tiden. Jag tycker att det är så härligt att få ta del av andra löpares erfarenheter och historier under sådana här långpass. Det finns alltid någonting som man kan lära sig och saker som man kan ta till sig.
Efter 18 kilometer kom vi till cafét Kaffe & Kackel och då var det redan en del som hade sprungit längre än vad de någonsin gjort i sitt liv. Flera distansrekord slogs med andra ord vilket var jätteroligt att se. Kaffe & Kackel var ett jättetrevligt litet fik längs med Vätterns strand.
Här hade vi planerat att vi skulle göra vårt första och lite längre stopp. Mackorna var redan framdukade och kaffet stod på kokning när vi anlände. Jag tror många kände att det var skönt att kunna sätta sig ner för en stund och fylla på energidepåerna. Jag passade även på att byta om till en torr och fräsch underställströja. 
Gänget utanför cafét
Jag var riktigt kall och stel när jag satte igång och springa igen men efter någon kilometer släppte det. 
Redan efter några kilometer efter stoppet märkte jag att en tjej som hette Helena såg ut att ha det litet jobbigt. Hon hade bara några veckor tidigare slagit till med nytt distansrekord på 17 km och hade egentligen tänkt att hoppa av vid fikastoppet, men hon hade ändå utmanat sig själv till att fortsätta. Nästa stopp var drygt en mil bort.  

Jag märkte att hon hade lite problem att hänga med i det tempo som gruppen hade dragit upp så jag la mig längst bak med henne och föreslog att vi två kunde springa i hennes tempo på egen hand.

Thomas, Daniel och Helena
Även fast man såg på Helena att hon stundtals hade det jättejobbigt så inspirerades jag verkligen av hennes målmedvetenhet och styrka. Jag hade nog haft mycket svårt att springa den där extra milen om jag redan från början hade bestämt mig för att stanna vid cafét. Jag tyckte att det var jätteroligt att få vara där när varje steg hon tog innebar ett nytt distansrekord. Bra jobbat Helena!  
Väl framme i Ölmstad (ca 28 kilometer) delade vi ut Gatorade till löparna. Detta var mycket uppskattat då det inte var så många som hade med sig egen vätska. Jag gillade framför allt den med citronsmaken. Ytterligare några valde att hoppa av på detta ställe. Vi hade redan varit ute ett antal timmar så nu började det till och med att skymma. 

Jag och Mirre
Här blev det endast ett kortare stopp och Gränna blev nu nästa delmål. Pannlamporna åkte på för de som hade sådana men stämningen var fortfarande på topp. Kilometer efter kilometer avverkades. Benen kändes inte lika pigga som i början av dagen, men konstigt hade det väl annars varit. Vi slirade runt på moddiga vägar och jag kände verkligen att jag fick jobba med musklar som man kanske inte annars jobbar med när man springer.
Fotograferingsstopp vid Brahe hus
I Gränna var glädjen stor när vi äntligen nådde färjeläget. 40 kilometer hade avverkats på lite mer än 4 timmar effektiv löptid. Vi hade sprungit på så bra att vi till och med hann med en tidigare färja över till Visingsö. Kroppen kändes vid det här laget fortfarande helt okej. Visst var benen lite trötta men jag hade i alla fall inte ont någonstans.
På färjan över till Visingsö
När vi väl hade kommit över på Visingsö var det några som bestämde sig för att det fick räcka med 40 km och istället begav sig direkt till hotellet där vi skulle bo. Till slut var vi endast 7 löpare kvar som trotsade mörkret och påbörjade den sista milen, men ack så frusna och stela vi var vid det här tillfället.
Vi sprang där i mörkret på ensliga vägar och hade endast pannlampor som hjälpte oss med sikten. Man såg kanske max två meter framför sig men that’s it. På något sätt kändes det helt magiskt och samtidigt helt overkligt. Det var hur skönt som helst att för en stund att komma bort från all hets och stress i det vanliga livet och endast glida fram på lugna och fantastiskt vackra Visingsö. Att i princip endast höra hur snön knarrade under löparskorna var en mäktig känsla.
Jag nämnde tidigare att jag hade känt mig stark under hela löpningen men någonstans kring 43-44 km hände någonting med kroppen. Jag kände av att höger höft började värka en del. För att inte att det skulle göra för ont när jag sprang var jag tvungen att kompensera detta genom att ändra mitt löpsteg. Detta i sin tur ledde till att jag även fick ont i foten och i knät på höger sida. Som om detta inte skulle vara nog så kände jag mig vid det här laget också helt tömd på energi. 
För varje steg jag tog värkte det i hela högersidan av benet men jag hade bestämt mig någonstans att jag skulle klara hela distansen. Jag har väldigt svårt att avbryta sådana här saker när jag väl har bestämt mig. Ibland kanske jag till och med är lite för dum för mitt eget bästa. Det kändes dock fel att hoppa av nu när vi var så nära.  
Jag märkte att Lina också hade det sjuk jobbigt här de sista fem kilometerna. Hon hade också fått rejält ont i höften. Jag antog att det berodde på all snömodd som man hade sladdat omkring i hela dagen. Vi sprang där och peppade varandra så mycket som vi orkade. Vi delade på en gel som jag hade med mig i ett försök att hitta de där sista krafterna. Hade det inte varit för Lina där på slutet hade sista kilometrarna nästan känts helt oöverkomliga. 
Det är inte varje dag som jag känner att 7 minuter på en kilometer känns jobbigt men det gjorde jag där på slutet kan jag lova. Vi kämpade och slet och på något sätt lyckades både jag och Lina ta oss hela sträckan fram till målet som var Visingsö Hotell & Konferens, trots stora höftsmärtor för oss båda två. Även om löpningen hade varit helt underbar i princip hela dagen så var det inte rolig någonstans där på slutet.
Jag blev så glad när jag var framme att jag till och med pussade marken
Efteråt blev det välbehövlig stretching och en varm härlig dusch på hotellet. Därefter vankades det ett stort härligt julbord för oss löpare. 50 kilometer löpning måste vara bästa kryddan till maten, för det var det bästa julbord jag ätit på länge. Alla verkade rätt så möra i benen men man märkte ändå att alla var supernöjda med sin insats under dagen. 
Det kändes lite för tidigt att avsluta kvällen redan efter middagen så vi drog istället upp på övervåningen på hotellet där det fanns en kareokebar. Det var visserligen ingen av oss som gjorde något framträdande där men när stället istället förvandlades till ett dansgolv så vaknade folket till. Miranda och Erika ägde dansgolvet och dansade hela natten lång. Jag förstod inte hur det var möjligt med 5 mils löpning i benen men de två såg oförskämt pigga ut i alla fall. Suss och Thomas försökte hänga på men hade inte alls samma danskondis som tjejerna. Jag fick istället snällt sitta vid sidan om med Lina och titta på medan alla andra roade sig. Det var lite pensionärsvarning på oss två måste jag erkänna i det läget när vi inte kunde vara med och dansa på grund av våra höftproblem.
 De pigga ungdomarna
De trötta pensionärerna
Sammanfattningsvis måste jag säga att Tomtetåget blev en riktig succé. Jag känner att jag har fått massor av nya löparvänner och haft jätteskoj samtidigt. Jag tror att fler hade väldigt skoj längs vägen för hela tiden var det massor av skratt från alla håll och kanter. 
TACK ALLA NI SOM NÄRVARADE OCH GJORDE DET HÄR EVENTET SÅ BRA SOM DET VERKLIGEN BLEV! 
Det kommer garanterat att bli fler liknande löparäventyr i framtiden så håll ögonen öppna här på bloggen. Hoppas att ni som var med kommer tillbaka och att många nya tillkommer nästa gång.

No related posts.

0 reaktion på “Tomtetåget 2010 – 50 km löpning i snö och minusgrader

  1. Underhållande läsning! Tack för peppning och pensinärsträffen, vad tror du om Bingo, kan det vara nåt för oss tro? finns ett schysst ställe här i mina kvarter. Skönt så slipper jag gå så långt, man vill ju inte slita ut på höftis i onödan, måste ju hålla ihop maskineriet ett litet tag till! 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *