En svensk klassiker

Jag missade att skriva efter Lidingöloppet att jag nu har genomfört min andra svenska klassiker. En svensk klassiker innebär att man genomför vasaloppet/öppet spår, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet inom loppet av 12 månader. Man kan börja med vilket lopp som helst.

När jag gjorde den för första gången så var det världens grej. Det var så stort och overkligt att jag hade tagit mig igenom Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet. Det var någonting som jag hade bestämt att jag skulle göra i alla fall någon gång i mitt liv.

Som tur var blev jag tillfrågad av mina jobbkollegor på mitt extrajobb om jag inte var sugen att hänga på deras klassiker-satsning då, och det gjorde jag. Jag har inte ångrat det en sekund i idag att jag tackade ja.

Jag var så stolt när jag hade gjort samtliga dessa delmoment. Jag var så nöjd när jag fick det efterlängtade klassikerdiplomet hemskickat i brevlådan. Jag skulle rekommendera alla som till och med ens bara har tänkt tanken att det vore coolt att ha det gjort, att faktiskt utmana sig själv och göra det. Man klarar mer än vad man tror. Jag lovar dig att allt slit som man förmodligt har lagt ner kommer att vara så värt det den dagen man går i mål på det sista av de fyra loppen. Den känslan är helt oslagbar.

När jag gjorde min första klassiker var mina tider följande:
– Vansbrosimningen 2008: 49:38 
– Lidingöloppet 2008: 3:20.11
Vasaloppet 2009: 10:18.19
Vätternrundan 2009: 12:45:00

Total tid: 27 h 20 minuter

Genom att ta mig i mål på lördagens Lidingöloppet har jag härmed nu genomfört inte bara en utan två stycken klassiker. Den första var som sagt otroligt mycket mer speciell. Nu hade jag ju nästan till och med glömt bort att jag hade gjort klassiken på nytt. Nu har jag gjort grenarna för att det har varit en bra genomkörare inför Järnmannen som detta år varit mitt stora mål. Det är helt sjukt att jag har flyttat mina gränser så mycket att jag nästan tar och genomför en svensk klassiker bara så där med en klackspark. Det bara gick av bara farten helt enkelt.

Jag åkte öppet spår för att motivera mig med vinterträningen. Jag såg vätternrundan som en jättebra träning inför Järnmannen. Jag simmade Vansbrosimningen för att testsimma den våtdräkt jag skulle använda i Kalmar och få bra open-water träning. Sen sprang jag Lidingöloppet bara för att jag ville.

2010 års tider under klassikern

Öppet spår: 8:47.22
Vätternrundan: 10:13

Vansbrosimningen: 45:19
Lidingöloppet: 2:20.26


Total tid: 22 timmar 6 minuter 7 sekunder.

Så totalt har jag förbättrat mig över 5 timmar från första gången jag körde min debutklassiker.

Drömmer du om att köra en Svensk klassiker någon gång i ditt liv? Hur går dina tankar? Dela gärna med dig

 

Spinning istället

Istället för ett intervallpass löpning blev det istället spinning.

Platsen var SATS Stadshagen och intstruktören var spinning-Mia såklart.

Jag var seg i kroppen och hade svårt att få upp pulsen. Inte ens på uppvärmningen låg jag inom det pulsintervall som man skulle ligga i. Tur att ingen visste vilket nummer på den stora skärmen där framme för då hade jag fått skämmas.

Jag låg på 67 % av maxpulsen när alla andra låg på 75%. Jag låg på 75% när alla andra låg i 85%. Jag låg på 78%  när alla andra var uppe över 90%.

Ändå så var det ett riktigt jobbigt pass.

Bra cykelträning inför Kalmar nästa år.

Tränar på tempoställningen

Skippat intervallpass

Jag har känt mig väldigt sliten nu i kroppen efter Lidingöloppet. Jag har haft ont i höger knä (på sidan av knät rättare sagt) men det känns bättre nu idag. Har även varit stel i höftböjaren och känt av benhinnorna. Allt på samma gång nu efter Lidingöloppet.

Micke hade skrivit i mitt löpschema att jag skulle köra en serie korta intervaller igår men jag kände att det inte riktigt var läge att göra det. Jag var helt enkelt tvungen att stryka det passet för att kroppen ska hinna att återhämta sig och att jag ska orka med de sista veckorna. Sorry Micke!

Imorgon blir det i alla fall lugn jogg runt sjöarna i sumpan (ca 8 km) i gott sällskap.

Är tävlingssäongen slut för er del eller har ni någon viktig tävling kvar?

Ännu en dag på gymet.

Jag och Johannes börjar att få rutin med gymandet på måndagar.

Vi begav oss denna gång till SATS Odenplan för vårt pass.

Vi inledde med 2 km rodd.

Därefter körde vi dessa övningar

Vi lade även till några extra övningar.

Bollplankan
Spiderman-armhävningar
Sidoplankan med svikt
Mag-boll-rull

Det känns som om det här passet är grymt bra komponerat och vi ska försöka köra det var tredje vecka. Vi har valt att kalla passet för Van Damme-passet. Jag kommer att lägga upp alla olika övningar till alla gympassen på en egen sida så att man lätt kan överblicka övningarna om man också vill hänga på och köra dessa övningar.

Johannes drog längsta strået i plankantävlingen på slutet. 4-2 till han, ajajaj.

Sen såklart bastu!

Är det någon som provat övningarna som jag lägger upp? Vad tycker ni om de? Har ni någon favorit av dessa?

Avkoppling efter Lidingö

Jag kände att jag var i stort behov av återhämtning dagen efter Lidingöloppet. Kroppen var stel, jag hade ont i baksidan av låren och mina knän kändes inte alls okej efter loppet. Hoppas verkligen inte att de börjar krångla nu. Jag har haft problem med knäna förut och det vill jag inte uppleva igen. Det är hemskt.

Jag och Jocke drog på eftermiddagen och kombinerade bad och bastu. Hur skönt och välbehövligt som helst. Bra sätt att påskynda återhämtningen tycker jag.

Jocke

Hur gör du med återhämtningen efter ett ansträngande lopp?

Lidingöloppet – Nytt personbästa med en timme

Igår gick årets upplaga av Lidingöloppet av stapeln. Jag har sprungit loppet en gång tidigare och det var 2008. I juli 2008 bestämde jag mig för att haka på ett gäng från jobbet som skulle köra en Svensk klassiker-satsning. Jag inledde klassikern med Vansbrosimningen. Efter simningen började uppladdningen inför 2008 års Lidingölopp. Jag hade inte sprungit allt för mycket då inför det loppet och det skulle straffa sig. Det året sprang jag in på 3:20 efter att mina knän havererat efter 24 kilometers löpning och jag var tvungen att gå sista kilometrarna.

I år kom jag  till start till Lidingöloppet med helt andra förutsättningar. Jag tog sällskap ut till Lidingö med Thomas och Miranda och som vanligt tjattrades det om hur vi skulle lägga upp loppet, förväntningar, mål för dagen samt medaljtider. Alla som går i mål får en bronsmedalj och skulle man som herre dessutom klara loppet på under 2.15 och som dam under 2.38 så belönas man med en silvermedalj istället. Jag tror att vi alla tre hade de här tiderna i skallen när vi satt på tunnelbanan ut till ropsten. För ett år sedan hade det inte ens varit rimligt att tänka tanken på att man skulle skulle klara medaljtiden. Det fanns liksom inte ens på världskartan.

Thomas och Mirre

Vi hämtade ut våra nummerlappar och passade på att besöka alla utställande företag. Därefter sattes vi oss på gräsmattan på Lidingövallen och diskuterade allt utom just Lidingöloppet. Vi pratade istället simning, vätternrundan och om ironman. Det var som att det stundande loppet inte rörde oss i ryggen och varken Mirre, jag eller Thomas såg särskilt nervösa ut. Vi fick även efter en stund sällskap av härliga Therese.

Det var först på väg bort mot starten som jag började tagga till på riktigt. Jag gick in i min egen lilla bubbla och kände hur det började dra ihop sig i magen och nervositeten kom krypandes allt mer.

Jag ställde mig i startfålla nummer två och körde lite kort friskis & svettis-uppvärmning innan start. Startskottet small och tjurrusningen var igång. Jag har alltid svårt att inleda i mitt eget tempo i början utan istället dras jag alltid med i de andras tempo, och så även denna gång. Första kilometern inleddes i 4:00-tempo och det blev den snabbaste av alla kilometrar. Eftersom jag nästan stod längst fram i starten så undvek jag den sjukt jobbiga trängsel som kan uppstå under Lidingöloppet. Trängseln var ingenting jag stördes över under hela loppet.

För att komma i mål på 2.15 krävdes att jag skulle snitta 4:30 rakt igenom hela loppet. Planen var att försöka hålla 4.15 så länge som möjligt för att ha lite marginal inför sista milen som är erkänt tuff.

Första 5 km avverkades lätt på 21.04 vilket är 1 minut och 26 sekunder bättre än vad jag var tvungen att ligga på. Perfekt öppning med andra ord.

Efter att ha passerat 7-8 kilometer började det att kännas tungt i kroppen. Jag kände redan här att det skulle bli en tung dag. Ibland har man dagar där allt bara stämmer och löpningen känns hur lätt och enkel som helst. Ibland har man sämre dagar och man har inte alls kroppen med sig. Nästa fem kilometer gick inte riktigt lika snabbt som de första fem men milen avverkades ändå på 42.56 (Marginalen hade växt till 2 min och 4 sekunder jämfört med 4:30-tempo).

Jag hade fortfarande bra häng på den där medaljtiden. Det var bara att kämpa vidare. Jag försökte ta rygg på löpare som sprang i min egen fart. Jag intalade mig själv bland annat: – Släpp inte den där killen i orange tröja, HÄNG PÅ HONOM! Jag hade två killar som jag tog rygg på i flera kilometer vilket gjorde löpningen lite lättare ändå. 15 kilometer passerades på 1:05.12 vilket gjorde att marginalen nu var 2 min och 18 sekunder. Härligt att se den öka hela tiden.

Något som var väldigt typiskt för mig under loppet var att jag höll bra tempo på de flacka partierna. När det däremot lutade uppför så var det som att alla sprang om mig. Jag tror att det beror på att jag inte kört så mycket backträning i år och att jag nog är tyngre än de flesta löparna. Backeträning måste jag verkligen köra inför nästa år om jag ska springa loppet på nytt. När det istället gick nedför så var det jag som dundrade om alla andra. Jag bara lutade mig framåt och lät benen gå av sig själv, en teknik som brorsan är expert på. Jag kom upp i rätt så hög hastighet och man får väl vara glad att man klarade sig oskadd i alla nedförslöpor. Hade man ramlat i dessa backar hade man nog gjort sig rejält illa.

20 km passerades på 1:28.52. Marginalen mot silvertiden hade med andra ord krympt och nu var jag bara 1 minut och 8 sekunder före utsatt tid. Jag kände nog redan här att jag inte skulle fixa silvertiden. Jag var helt slut i kroppen efter alla backar och den sista milen är brutalt grym med sina tre extremt jobbiga backar. Det var rätt kört att jag skulle klara springa sista milen på 46.08.

Bild från Lidingöloppets hemsida

Jag fick ta och dela upp återstående mil i tio delmål i form av kilometerskyltarna för att på något sätt göra det hela lite lättare. Jag slet och tänkte att snart skulle det vara över. Kroppen värkte och jag började känna av alla små skavanker. Jag hade haft en sten i skon sen första milen och den gjorde sig verkligen påmind. Jag kunde ju räkna med en rejäl blåsa där under foten.

Jag var tvungen att gå i den beryktade abborrbacken eftersom jag var totalt slutkörd men ärligt talat så tror jag inte att jag hade vunnit särskilt mycket om jag istället hade sprungit i backen. Hela kroppen ville bara fortsätta att gå efter backen men jag intalade mig själv att jag inte skulle avsluta på samma sätt som jag gjorde 2008, så fortsatte att springa. Jag passerade Magnus och passade på att säga att han såg starkt ut.

Alla pratar om hur jobbig abborrbacken är men det är ingen som ens nämner Karins backe som kommer 2 kilometer från slutet. När jag sprang loppet förra gången trodde jag att det värsta var över när jag klarat abborrbacken och hade inte alls räknat med ytterligare en superjobbig backe. Den höll på att ta knäcken på mig helt då. Den här gången var jag mer mentalt inställd på den här sista backen men jag förmådde dock inte att springa uppför den ändå.

Jag hade återigen tagit ut mig så mycket under ett lopp att jag inte ens hade förmådde att lägga in en spurt på slutet. Så är det i princip alltid när jag springer lopp. Jag blir alltid passerad av massa löpare just i spurten.

Jag springer i mål på 2:20.26. Visserligen missar jag medaljtiden med lite över 5 minuter men jag slår ändå personligt rekord på Lidingöloppet med nästan exakt en timme. EN HEL TIMME!

Jag måste erkänna att trots den ordentliga putsningen av mitt PB så var jag inte helt nöjd ändå. Jag var lite besviken över att inte ha klarat mitt uppsatta mål om en medaljtid. Ju längre tid efter målgången desto mer perspektiv fick jag dock på loppet och min insats. När jag så här i efterhand tänker efter så kan jag inte annat än att vara supernöjd med min insats. Det är inte varje dag man slår personbästa med en hel timme. Det är inte ofta som km-snittet ändras från 6:40 till 4:40.

Även mina vänner gjorde riktigt bra tider ifrån sig. Thomas kom in på finfina 2.25, Mirre kom i mål på 2.34 och Therese på 2.43. Jag tycker att det var riktigt roligt för Mirre som klarade silvertiden med hela 4 minuter tillgodo. Det har gått lite tungt för henne på senaste tiden och det var så roligt att hon nu äntligen fick till ett bra lopp. Riktigt imponerande!

Efter loppet besökte vi Adidastältet där jag fick syn på Sveriges bästa marathonlöperska, nämligen Isabellah Andersson. Jag var ju så klart tvungen att ta en bild med henne till min kändisbild-samling.

Kvällen avslutades med pizza på Vasastans bästa pizzeria.        

      
Mums
Här är mina kilometerssplittar:
 1-5 km: 4:00/4:06/4:14/4:11/4:31
6-10 km: 4:14/4:36/4:12/4:20/4:28
11-15 km: 4:46/4:23/4:18/4:21/4:27
16-20 km: 4:33/4:25/4:58/4:39/5:02
21-25 km: 5:08/4:28/4:57/4:40/5:00
26-30 km: 5:38 (Abborrbacken)/4:53/4:40/5:24 (Karins backe)/4:58

Totalt: 30 km löpning, tid: 2:20.26, snitt 4:40, puls 166/174
Sprang du Lidingöloppet? Hur gick det för dig? Berätta gärna!

Kolhydratsuppladdning

Imorgon är det som sagt Lidingöloppet.

Jag har sprungit det här loppet en gång tidigare och det var 2008. Då kom jag i mål på 3h 20 min. Det känns som en tid som jag borde slå vilken dag som helst nuförtiden. Om man jämför min tid från Lidingöloppet och Stockholm marathon i år så inser man att det endast skiljer 90 sekunder mellan dessa tider. Visserligen är Lidingöloppet otroligt mycket mer kuperat, men Stockholm marathon är ändå 12 kilometer längre. Det känns som om jag har goda förutsättningar att slå personbästa iaf.

Kvällen avslutades på Vapiano med en grym kolhydratsuppladdning. Mums! Lidingö, here I come

Fika och kvällslöpning

Efter jobbet mötte jag upp Annika för en fika/middag. Det var jättelänge sen vi sågs så vi hade hur mycket som helst att catcha up omkring.

Var hemma någon gång kring nio och jag visste att Micke hade planerat in ett löppass för mig även denna dag. Det var bara att ge sig ut och trotsa den lite ruggiga kvällen. Det här skulle bli sista passet innan lördagens Lidingölopp

Det var rätt skönt att springa där själv i mörkret. På vissa ställen var det dock becksvart och ingen som helst belysning. Tur att man inte snavade på några rötter samt att man inte är speciellt mörkrädd av sig iaf.

Första 8 kilometerna sprang jag på 35:44, vilket är snitt 4:28. Därefter skulle jag köra 4 km i  3:50 – 4:00 fart. Den första kilometerna här gick på 4:08 och den andra på 3:58. Efter att totalt averkat en mil så började jag få lite känningar i vänsterknät. Inte bra inför Lidingöloppet eller Hässelbyloppet. Tog det säkra före det osäkra och joggade hem resterande bit istället för ytterligare två snabba kilometer till.

Ända sen jag började med min rena snabbhetsträning har kroppen känts mer sliten än tidigare när jag körde längre och långsammare. Det tar längre tid för mig att återhämta mig mellan passen. Ska bli skönt med vila efter Hässelbyloppet.

Totalt: 12 kilometer löpning, tid 53:56, snitt:4:30, puls 159 i genomsnitt.

Återhämtningsjogg

Efter gårdagens två tuffa pass kändes det riktigt lägligt med en lugn återhämtningsjogg på schemat.

Jag sprang bort till Kungsholmen och joggade runt totalt 8 kilometer där i 5:25-tempo. Skönt att ta det lugnt för en gångs skull under den här sub 40-satsningen. Riktigt välbehövligt.

Man märker även att det blir mer och mer småkyligt på kvällen. Hösten närmar sig med stormsteg.