Midnattsloppet 2010 – Hur är det möjligt?

Efter järnmannen har det inte blivit någon träning överhuvudtaget. Första veckan lät jag kroppen medvetet vila medan nu andra veckan har jag dessvärre varit sjuk. De senaste dagarna har jag provat flera kurer för att bli frisk bara för att kunna ställa upp i Midnattsloppet.

Jag och brorsan anmälde oss redan i påskas till loppet. Sist vi sprang Midnattsloppet tillsammans var 2008. Den gången hängde jag på honom i 5-6 km innan rycket kom. Jag tog ut mig mer än vad jag hade ork till och det resulterade senare i att jag var sjuk i tre månader efter loppet. Som den tävlingsmänniska jag är har jag hela tiden sen dess varit extremt sugen på att få revansch mot brorsan på just det här loppet.

Den episka kampen mellan brorsorna
Hade det varit att jag skulle springa loppet själv hade jag nog inte ens ställt upp med tanke på hur sjuk jag var i veckan. Nu istället var det den här episka kampen med brorsan som jag sett fram emot så länge, så därför gick det inte att säga nej direkt. Han hade dessutom även flugit ner ända från Luleå bara för att springa det här loppet. Jag insåg vilket antiklimax det skulle kännas som om jag inte skulle kunna springa, men jag förstod att jag inte kunde riskera hälsan i alla fall.

Sista två dagarna innan loppet velade jag fram och tillbaka. – Skulle jag springa, eller skulle jag lämna WO. Var jag tillräckligt frisk för att ens kunna starta? Hela tiden sköt jag beslutet framför mig.

Det var inte förrän klockan närmade sig sex på lördagskvällen (dvs 4 timmar innan start) som jag bestämde mig för att faktiskt ställa upp. Nu började uppladdningen på riktigt. De tillhörande verbala psykningarna dröjde inte länge innan de började hagla mellan oss.
The game is on
Vi åkte tunnelbana bort till Zinken så att vi var där en timme inne start. Det kryllade av gulklädda löpare på hela tunnelbanan.
Innan start körde jag 3 kilometer uppvärmning på 16:15 (snitt: 5:25). Det blev till med lite stressigt att hinna in i rätt startfålla eftersom det var knökat med folk längs vägen till startområdet.

Jag hade taktiken klar för mig redan innan loppet. Eftersom jag visste att det tar ett tag innan brorsan kommer igång så tänkte jag dra på redan från början. Gå ut hårt och öka helt enkelt
Precis innan start

Startskottet smäller av och loppet är igång! Redan här börjar tjurrusningen. Jag kryssar mellan löpare för att redan nu skapa mig en lucka till brorsan. Efter 500 meter hinns jag ikapp av brorsans polare Daniel (triathlet och tillika järnman). Jag lägger mig i rygg på honom och bara springer med. Det är jäkligt skönt att ligga bakom någon som springer så pass jämnt att man inte behöver tänka på farten.

Första gången jag tittar på klockan är efter 3 km. Jag ligger fortfarande i rygg på Daniel och klockan visar under 12 minuter, dvs under 4 minuters-tempo. Jag känner i det här läget inte alls av att jag varit sjuk hela veckan. Jag tittar bakåt en gång för att försäkra mig om att jag inte har brorsan i hasorna. Jag ser han inte men vad jag inte vet är att han ligger ungefär 10 meter efter mig och bevakar minsta lilla steg.

Jag fortsätter att springa jämnt med Daniel ända fram till 5 kilometer, som för övrigt passeras på 20:08 totalt. Tyvärr verkar det som om min farthållare inte mår särskilt bra då han kastar sig ut bredvid banan och förmodligen lägger en pizza. Jag fortsätter att springa och springer ”själv” för första gången i loppet. Kanske fel uttryck att säga själv när det är 21 000 andra löpare som springer på söders gator, men jag hittar ingen specifik löpare som jag kan ta följe med.
Kanske inte helt själv iaf

6:e kilometern är den absolut tyngsta under hela loppet. Det är under den km som den beryktade backen upp mot Sofia kyrka måste avverkas. Det är säkert 500-600 meter uppförsbacke som besegras. Jag springer i början av backen men kroknar mycket mot slutet att jag till och med tvingas gå för att inte helt stumna i benen.
Efter backen är det en rätt bra bit nedför, vilket gör att jag kan återhämta mig någorlunda i alla fall. Jag får dock inte samma flow i löpningen som jag hade bakom Daniel. De nästkommande kilometrarna känns tunga och jag får slita för att ta mig framåt.
När jag passerar 9 kilometersmarkeringen inser jag att jag till och med har en liten chans på att sätta nytt personbästa. Jag ökar farten så mycket jag kan och pulsen verkligen skenar iväg. Målet närmar sig meter för meter och jag känner mig mer och mer illamående. Jag passerar mållinjen och stannar klockan på 42:26 och konstaterar att jag återigen slagit PB!
Beviset
Jag har även slagit brorsan och fått revansch på Midnattsloppet. Livet är gött, trots att jag har en rätt så jobbig hosta efter målgången. Brorsan tappade mig ur sikte efter 5 kilometer men han gör ett kanonlopp han också. Även han slår personbästa och kommer in på 44.24. Det är ett grymt resultat med tanke på hur lite löpning han egentligen har kört i år.
Segraren koras
PB-streaken fortsätter. Är nu uppe i 10 eller 11 personbästa denna säsong. Det börjar bli svårt vid det här laget att hålla reda på alla lopp.
Snitttiderna per kilometer:
  1. 4:01
  2. 3:55
  3. 3:56
  4. 4:04
  5. 4:09
  6. 4:49
  7. 4:04
  8. 4:12
  9. 4:27
  10. 3:55    (Min garmin visade totalt 10,2 km så sista 200 meterna avverkades på 49 sekunder, dvs 3:59-tempo)

Totalt: 10 km på 42:26, snitt: 4:14, puls 185/192 (är väldigt mycket högre än vad jag brukar komma upp i)

Jag kan inte förstå att jag återigen slår personbästa. HUR ÄR DET MÖJLIGT EGENTLIGEN? Det ska bara inte gå känns det som. Redan innan jag blev sjuk kändes tanken på ett nytt mils-PB som en omöjlighet med tanke på hur banan ser ut och all trängsel som brukar var längs banan. Det känns inte som om banan i lördags är någon pers-bana direkt med alla sina branta uppförsbackar. Sen att jag dessutom har varit sjuk i en hel vecka och knappt ens kommer till start samt att det är tropisk värme under hela loppet. Jag förstår inte hur jag kan slå PB en sådan här dag? På riktigt alltså. Hur går det till egentligen?

No related posts.

6 reaktion på “Midnattsloppet 2010 – Hur är det möjligt?

  1. Tack Angelica. Jag hoppas kunna göra sub 40 redan i oktober till Hässelbyloppet. Det är verkligen en drömgräns för mig. Ända sen jag var liten har drömt om att nån gång kunna springa så snabbt på en mil.

  2. Miranda och Marieh: Det var inte första gången som det var någon som tyckte de var lika på just den bilden. Det är ungefär 10 pers som har frågat. Svaret är således nej om min brorsa är Hellner 🙂 Men jag måste säga att jag håller med om likheten på den första bilden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *