Jag är en IRONMAN!

Varnar redan nu för ett jättelångt inlägg. Det här inlägget klassas nog inte längdmässigt som ett inlägg utan mer som en C-uppsats eller en roman.  

Någon gång i oktober/november förra året bestämde jag mig för att köra ironmandistansen i Kalmar 2010. Efter månader av träning och förberedelser så var det då äntligen dags för Järnmannen. Distanserna i denna tävling är som jag nämnt tidigare 3860 meter simning, 180 km cykling samt 42 195 meter löpning. 

Jag åkte ner på dagen innan med Jonas och Angelica från klubben. Jonas hade även fixat så att vi skulle kunna bo hos en släkting till hans mamma, vilket var hur sjysst som helst. Det visade sig vara ungefär 1,5 mil till starten från där vi bodde. Jonas hade kört järnmannen två gånger tidigare och Angelica körde förra året. Eftersom det var jag som var rookien i gänget hade jag frågor om allt möjligt gällande tävlingen. På vissa frågor kändes det dock som om de bara försökte skrämma upp mig inför tävlingen eftersom jag inte varit med förr.

Jonas
Angelica
På väg ner till Kalmar

Efter att ha packat upp våra saker och käkat lunch var det dags att bege oss till centrala Kalmar för att närvara på ett pre-race möte inför tävlingen. Här gick tävlingsledningen igenom samtliga regler och bestämmelser, hur banan såg ut samt nyttig information om vad man skulle tänka på.

 
Pre race-mötet där över 700 triathleter närvarade

Efter mötet stannade vi kvar inne i Kalmar och tittade på när sprinten avgjordes. En sprint i triathlon består av distanserna 750 meter simning, 2 mil cykling och 5 km löpning. Det är inte många sporter där sprintdistansen tar nästan 1 timme för de bästa att genomföra.

Jag och Jonas Colting innan hans start på sprinten

Därefter begav vi oss tillbaka till Lindsdal, där vi bodde, för att fixa de sista förberedelserna med våra cyklar inför lördagens tävling.  

Jag hade riktigt svårt att somna kvällen innan. Det enda jag kunde tänka på var just tävlingen som skulle hållas dagen efter. Det var många tankar som for genom huvudet den natten. Jag tänkte bland annat: – Är jag redo för det här? Har jag fått med mig allt till tävlingen? Vad har jag gett mig in på egentligen? Hade jag kunnat göra något annorlunda inför den här dagen? Kommer kroppen palla all denna fysiska ansträngning? Hur kommer känslan vara om jag passerar mållinjen? Vid vilka tillfällen kan det ens vara läge att fundera på om man ska bryta? Kommer jag stolt kunna säga att jag genomfört en ironman? Vad är det som driver mig? Vad är mitt nästa mål?

Målområdet var en av tankarna. Skulle jag ta mig hela vägen hit under morgondagen?

Jag var nästan illamående av all nervositet som fanns i kroppen. Till slut lyckades jag ändå somna i alla fall men totalt blev det nog inte mer än 3 timmars sömn den natten.
Redan kvart i fem dagen därpå var det dags för frukost. En stor portion gröt och tre mackor slank ner i magen innan vi hastigt begav oss mot startområdet i centrala Kalmar.
Alla deltagare hade varsin plats i växlingsområdet. Där hängde jag upp min cykel, la ut all cykel- och löputrustning som jag skulle använda på en handduk och gjorde i ordning all energi som jag skulle ha med mig. Efter det var det dags för att få sitt nummer märkt på benet och sen var det bara att få på sig våtdräkten och bege sig till simstarten. Jag hade lyckligtvis fått låna Magnus fina våtdräkt så att jag skulle slippa min gamla ”surfar”våtdräkt. Tack så jättemycket Magnus för det! 

Nummer 94

Starten skulle gå av stapeln klockan 07.00 på lördagsmorgonen och tio minuter innan hoppade jag i för att vänja mig vid det kalla vattnet. Simbanan hade gjorts om i sista stund från en 2-varvsbana till en 4-varvsbana eftersom det var betydligt kallare längre ut. Den officiella vattentemperaturen på morgonen var 16,1 grad. Hade det varit kallare än 16 grader hade tävlingsledningen varit tvungen att korta av simmomentet i enlighet med de regler som Svenska triathlonförbundet satt upp. Jag kände att det var tur att det inte blev ett förkortat simmoment. Ska man nu köra en ironman så ska det vara de rätta distanserna, annars räknas det väl inte?

Precis innan start

Jag hade taktiken klar för simningen. Jag hade planerat att stå längst fram i starten och sedan i början ta i max för att komma loss ifrån så många simmare som möjligt och därigenom snabbt få fritt vatten att simma i. 

Det var riktigt riktigt kallt i vattnet. Både händer, fötter och ansiktet domnade bort rätt omgående. Väntan innan startskottet var något av det jobbigaste jag varit med om. Jag ville bara iväg så fort som möjligt. Efter en väntan som var som en hel evighet (det rörde sig nog trots allt bara om  några få minuter) så hör jag startskottet smälla av. Samtliga 606 triathleter kastade sig i vattnet och påbörjade simningen. Jag minns att jag tänkte att det här kommer bli en lång dag.

Jag fick inte alls det där fria vattnet att simma i som jag hade hoppats på utan det var fullständigt krig där i vattnet. Armbågar, armtag och sparkar delades ut i vattnet. Långsamma simmare blev översimmade och det var kaos ut till första rundningsbojen. Jag fick bland annat en smäll över glasögonen som gjorde riktigt ont.

Simtäten

Efter första bojen hittade jag ett par bra fötter som jag tog följe på hela första och andra varvet. I varvningarna hörde jag massor med folk som hejade på mig vilket fick mig att på köra hårdare. På tredje varvet kom jag ikapp många av de lite sämre simmarna som var på väg ut på sitt andra varv. Detta innebar mer zick-zack simning i vattnet men det gick rätt bra ändå. Vid varvningen på tredje varvet hörde jag pappa skrika hejandes på mig. Jag såg absolut ingenting i mina immiga simglasögon så jag bara svarade med ett stort leende.

Inför varvning

Jag var rätt trött på simningen under sista varvet men gav ändå allt för att slippa det kalla vattnet så fort som möjligt. Det skulle bli jäkligt skönt att komma upp på cykeln kände jag. 

Mellantider för simningen per varv: 1) 14:39 (15:10 min/km)  2) 15:24 (15:59 min/km) 3) 16:21 (16:57 min/km)  4) 15:29  (16:03 min/km)

Total tid simning: 1:01:53

Jag minns att jag hörde speakern säga att jag precis kom in bakom bästa dam, att jag var ungefär 10 minuter efter första simmare upp ur vattnet och att det var ungefär 30 personer av 606 startande som hade simmat snabbare än mig.

Växlingsområdet

Jag tog det mycket lugnt i växlingen. Jag satt ner och tog av mig våtdräkten eftersom jag kände mig lite snurrig efter simningen. Fick även två krampkänningar i baksidan av låret när jag satt där på marken. Hoppas att det här inte skulle förstöra min dag tänkte jag. Jag antog att det endast berodde på det kalla vattnet och ingenting annat. Hela växlingen tog allt som allt ungefär 4 minuter. – Nu ska det cyklas. Äntligen! tänkte jag och trampade iväg.

Planen för cyklingen var att ta det lugnt på det första varvet i alla fall för att sedan om det kändes bra trycka på lite extra. Jag kan säga att den planen sket sig rätt rejält redan från början. Efter att ha passerat pappa och Stockholm City Triathlons egna härliga hejarklack så trampade jag på så snabb jag kunde bara för att få upp värmen.

Delar av världens bästa hejarklack

Jag var inte alls sugen på att ta det lugnt under första varvet. Jag hade så mycket energi vid det här laget att det nästan var löjligt. Adrenalinet pumpade i kroppen och jag susade fram på vägarna.

Här kommer jag cyklandes i full fart

Jag blev passerad av en del snabbare cyklister, men jag lyckades även cykla om några själv. Gemensamt för alla cyklister som antingen passerade mig eller som jag passerade var att de cyklade på cyklar som måste ha kostat som en billigare bostadsrätt ute på landet.  

Samtliga dessa cyklister hade diskhjul, högprofilshjul och tempohjälm, det vill säga hela kittet alltså. Jag var enda triathleten där framme med vanlig hjälm och vanliga hjul. Jag måste erkänna att det var en riktig härlig känsla att passera dessa cyklister på deras svindyra cyklar med min ”budgethoj”. Grym egoboost. 

Favoriten Ted Ås hade iaf hela kittet: diskhjul bak, högprofilshjul fram och tempohjälm.           Foto: Zandra

En del som jag cyklade om verkade ha svårt att acceptera att de blev omcyklade av en ”budgethoj”, så när jag hade cyklat förbi och lagt mig före så försökte vissa svara och cykla om mig nästan omgående. Hur roligt som helst 🙂

Efter att ha cyklat 3 mil ut från Kalmar fanns det en vändpunkt. Man cyklade tillbaka på samma väg vilket innebar att man hela tiden mötte de cyklister som låg bakom en. Det var roligt att se hur mycket före/efter man låg i förhållande till alla man kände. Varje gång jag mötte en SCT’are eller någon annan jag kände igen så utbyttes hejarop. Kommentarer som att: Du ser jävligt starkt ut! och Kom igen nu! gav mig otroligt mycket mer energi och kraft.

Foto: Zandra

Första varvet gick riktigt bra. Kände mig pigg i benen och hade rätt mycket energi kvar. Vid första varvningen på cyklingen såg jag brorsan och mamma hejandes längs med banan. De har alltså åkt bil ner från Stockholm tidigt på morgonen bara för att se mig tävla. Jag blev så glad när jag såg de att jag bara ville stanna och krama om båda två, men det hade jag inte tid med just då.

Mamma och brorsan

Första varvet (6 mil) gick på 1:42. Detta är hela 18 minuter snabbare än vad jag i genomsnitt hade räknat på per varv. Jag hade innan loppet som mål att försöka klara av cyklingen på totalt under 6 timmar (snitt: 30 km/h) vilket motsvarar 2 timmar på 6 mil. 

Jag tror att det ibland kan vara en fördel att aldrig tidigare ha genomfört en ironman. Har man aldrig innan kört kanske man rent ut av är lite naiv. Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig och man vet inte hur ont det kommer göra. Exakt så var det för mig. Jag hade ingen aning under cyklingen hur hårt jag egentligen kunde pressa kroppen eller hur mycket kraft jag var tvungen att ha kvar i benen till löpningen. Det är ju ändå ett marathon som ska springas efteråt.

Pontus från klubben

Jag hade i det här läget kunnat ta det lugnt resten av cyklingen för att sen vara säker på att jag skulle orka med löpningen på slutet. Istället bestämde jag mig för att satsa ordentligt, kanske just för att jag inte visste hur ont det möjligtvis skulle kunna göra och för att jag inte visste hur mycket kraft som måste finnas kvar i benen. Jag kände att om jag skulle ta mig i mål så skulle jag nog vilja känna att jag tagit ut mig precis max i varje gren.  Det får helt enkelt bära eller brista tänkte jag.   

Andra varvet gick till och med lite fortare än det första. Sen så var det bara 6 mil kvar. Jag trampade på i fortsatt bra tempo. Det skulle bli så skönt att komma av cykeln eftersom min rygg värkte som bara den. Mot slutet av det sista varvet kändes det som om ryggen nästan var av eftersom jag inte är van att ligga i tempoställningen så långa stunder som jag ändå hade gjort under dagen.

     

Det blåste rejält under hela cyklingen. I efterhand hörde jag av andra triathleter att det var nästan det värsta året just vindmässigt. Jag fick slita rejält när det var motvind men jag kunde återhämta mig bra när det gick lätt i medvinden.

För att ha ork när det var dags för löpningen så tryckte jag i mig massor av energi under cyklingen. Var tredje mil käkade jag en Maxim Energikaka som jag hade med mig. Försökte även få i mig Enervit salttabletter som skulle motverka kramp samt dextrosol. Längs banan fanns det även energidepåer där jag fick lite bananer och ytterligare energikakor.

Sista varvet avverkades rätt snabbt ändå trots ryggsmärtorna. Jag passerade milmarkering efter milmarkering och såg slutet av cyklingen. Sista milen valde jag att ta det lite lugnare. Jag körde på hög kadens för att få bra genomströmning i benen inför löpningen.

Total lycka kände jag när jag närmade mig växlingsområdet. Brorsan, mamma, pappa och hela SCT’s hejarklack fanns på plats och hejade på mig vilket gjorde det hela så häftigt. Efter cyklingen låg jag på plats 49 av alla startande.

   
Hejarklacksledare Zandra

Mellantider för cyklingen:
Ut första varvet: 1) 16:54 (35,5 km/h)  2) 17:01 (35,3 km/h)  3) 18:17  (32,8 km/h)
Hem första varvet: 4) 16:18 (36,8 km/h)  5) 17:36 (34,1 km/h)  6) 16:46  (35,8 km/h)
Officiell tid första varvet: 1:42:38, snitt 35,08 km/h

Ut andra varvet: 7) 17:10 (34,9 km/h)  8) 16:14  (37,0 km/h)  9) 18:11  (33,0 km/h)
Hem andra varvet:  10) 15:57  (37,6 km/h)  11) 17:33  (34,2 km/h)  12) 17:47  (33,7 km/h) 
Officiell tid andra varvet: 1:42:23, snitt 35,16 km/h

Ut tredje varvet: 13) 16:55  (35,5 km/h)  14)  16:34  (36,2 km/h)  15)  18:28  (32,5 km/h)
Hem tredje varvet: 16)  17:19  (34,6 km/h)  17)  17:58  (33,4 km/h)  18) 17:34 (endast 9 km på min garmin) (30,7 km/h)
Officiell tid tredje varvet: 1:45:03, snitt 34,36 km/h

Total tid cykling: 5:10:04, snitt 34,8 km/h, puls: 145/163 (medel / max)

I växlingen tog jag det återigen väldigt lugnt. Jag passade på att byta till nya strumpor innan jag drog på mig löparskorna. Tog på mig vätskebältet och stoppade ned lite gel i tri-shortens fickor. Höll nästan på att bege mig ut med hjälmen fortfarande på skallen innan jag insåg mitt misstag. Jag bytte hjälmen mot en mer passande löparkeps och gav mig ut på löpningen.

Eftersom jag vid det här laget redan hade avverkat 2/3 av järnmannen kändes det på något sätt som att jag snart skulle vara i mål. När jag tänkte efter ytterligare en gång så insåg jag att jag har ju fortfarande ett helt marathon att springa. Bara det är ju en superstor sak för många. Jag skulle inte få vila på ytterligare ett antal timmar.

Även löpningen gick av stapeln på en varvbana. Varje varv var 14 km och detta skulle således springas 3 gånger. Banan gick 7 km ut från växlingsområdet och därefter tillbaka 7 km på samma väg. Identiskt upplägg som cyklingen med andra ord. 

De första två kilometerna på löpningen var bland de jobbigaste jag har upplevt i hela mitt liv. Mina ben måste ha tänkt: Va fan sysslar killen med? Här har vi jobbat stenhårt under cyklingen och nu ska han tvinga oss att springa dessutom. Inte ok! Det kändes som om benen fortfarande trampade runt som om jag fortfarande satt på min cykel. Pulsen skenade iväg och jag var riktigt anfådd och trött. Jag fick slita för precis varje steg. Det kändes helt overkligt bara tanken att man skulle springa ett helt marathon om man nu skulle känna så här hela vägen. Konstigt nog lyckades jag avverka den första kilometern i 4:46-tempo, vilket senare skulle visa sig vara den snabbaste kilometern av alla. Eftersom jag var så trött kunde jag bara i det här läget fokusera på att ta mig till nästa kilometer. Det gick inte att tänka att man hade ett helt marathon kvar. 

Jag på första varvet. Foto: Zandra

Det dröjde till jag hade avverkat 3 kilometer innan kroppen insåg att det var löpning den höll på med. Därifrån gick det betydligt lättare. Jag försökte få i mig energi i form av gel ungefär var 5:e kilometer. Jag drack sportdryck och vatten vid vätskekontrollerna så ofta jag kunde.  
Första varvet gick rätt bra om jag bortser från känslan under de första 3 kilometerna. Det verkar som om all löpträning har gett resultat ändå. Det är den biten som jag har fokuserat mest på under försäsongsträningen. 

Jag fick extra energi av alla som stod längs banan och hejade. Varje gång jag mötte en klubbkompis försökte jag heja så mycket som möjligt för att peppa de och de peppade oftast tillbaka. När man passerade varvningen på första varvet fick man ett grönt armband som talade om att avverkat första varvet. 

Ända bort till vändpunkten på andra varvet (dvs vid halvmaramarkeringen) tyckte jag att löpningen flöt på riktigt bra. Tempot och ansträngingsnivån var något lägre än under varv nummer ett. Jag passerade första halvmaran på 1:50. Jag hade inte förrän då haft någon egentlig koll på totaltiden eftersom jag inte hade någon klocka under simmomentet. Vid vändpunkten såg jag vad klockan var och eftersom jag visste att starten gick klockan 07.00 på morgonen kunde jag därmed räkna baklänges hur länge jag varit ute. Hittils hade jag då varit ute i 8 timmar och 10 minuter. Jag insåg här att om jag skulle springa andra halvmaran lika fort som den första så skulle jag komma i mål på kanske under 10 timmar!
Jag försökte öka takten men kroppen förmådde inte alls att öka. Den var helt tömd på energi efter ha gett allt under både simningen och cyklingen. Sista halvmaran skulle visa sig bli en riktigt kamp där både benen och pannbenet utmanades till max.

Här känns det tungt. Foto: Zandra

Jag mådde mer och mer illa på vägen tillbaka in för den andra varvningen. Jag hade svårt att få i mig någon ätbar energi överhuvudtaget eftersom magen var riktigt orolig. Jag såg i alla fall till att få i mig sportdryck och cola vid vätskestationerna. Jag hade en tanke som ekade i huvudet under hela löpningen och det var att hela tiden hålla mig springandes. -Börjar jag att gå kommer jag bara att stelna till och jag kommer aldrig att ta mig i mål tänkte jag.
Efter 7 extremt tunga kilometer kom jag till slut in för varvning på det andra varvet. Jag såg brorsan och morsan hejandes kängs vägen. Här stannade jag till ett tag för första gången under hela löpningen och gnällde över att jag hade ont överallt. Det här kändes inte roligt längre och att allt var endast en stor pina. Det var tyvärr många negativa tankar som kretsade i huvudet vid det här tillfället. 

Jag vet inte vad brorsan sa till mig men på något sätt fick han mig att fortsätta. Jag kunde ju inte ge upp nu. Bara 14 ynka kilometer kvar! Jag gjorde mig även av med vätskebältet för att slippa så mycket vikt som möjligt. Jag intalade mig själv att: Det är det här som jag har tränat för så länge. Det här är roligt. Det är det här jag vill göra. Pain is temporary, glory is forever!

Jag fick ytterligare ett armband och sprang vidare. Jag var återigen tvungen att ha varje ny kilometer som delmål för att orka ta mig igenom. Som jag kämpade och som jag slet. 14 blev till 13, som blev till 12 och som blev till 11 på något sätt. Jag kunde fortfarande inte käka någonting eftersom jag och min mage fortfarande inte riktigt var vänner.

Till slut kom den härliga 32 kilometersskylten, vilket innebar att det endast var en mil kvar. Jag intalade mig själv av någon outgrundlig anledning att andra människor käkar fil till frukost medan jag själv käkar mil. Just då i det läget tyckte jag att det lät rätt så fyndigt. En mil har jag sprungit så många gånger och i vanliga fall är inte det någon betydande distans för mig. Det var bara att bita ihop och uthärda denna smärta. I mål skulle jag i alla fall, det fanns inga som helst tvivel om det.

Med nio km kvar fick jag kramp i baksidan av låret och tvingades gå några meter. En okänd löpare från Triathlon Väst kom ikapp mig och försökte peppa mig att komma igång igen. Han sa att jag skulle försöka haka på honom och att det kunde kännas lättare om man var två. I vilken annan sport finns det så snälla människor som peppar och hjälper sina mottävlande när de är helt orkeslösa eller har kramp. Just denna sköna mentalitet gör triathlon till den fantastiska sport som den är.

Jag hängde på min nyfunna vän och vi höll ett lagom bra tempo. Jag sa inte så mycket till han under tiden men jag tror han såg på mig hur tacksam jag innerst inne var. Han tipsade även om att jag skulle prova att äta chips på vätskestationerna. Jag var lite skeptisk i början med tanke på min oroliga mage men det gick faktiskt rätt bra. Skönt att få i sig lite energi till slut.
Vi sprang långsammt tillsammans ända bort till den 40:e kilometersmarkeringen. På något sätt hade jag fått nya krafter så jag bestämde mig för öka. Det enda jag tänkte här var att jag skulle avsluta starkt. Från att ha sprungit i 6:20-tempo de senaste km så flög jag nu fram i 5:30- tempo de två sista kilometerna. Tårarna började rulla ner för kinderna och jag visste att jag skulle klara det. Allt blev väldigt känslosamt i det här läget. 
 
När jag närmade mig målområdet hör jag speakern säga: In mot mål kommer nummer 94, Alexander Åström-Karlsson från Stockholm City Triathlon. Jag la in en spurt sista biten och passerade mållinjen på 10:15:27. Jag var helt färdig efter målgången och hade inte ens krafter kvar att stå upp. Men det gör ingenting eftersom jag klarade det. Jag är en IRONMAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag har simmat 3860 meter, cyklat 180 kilometer och sprungit ett marathon på 10 timmar 15 minuter och 27 sekunder. Helt overkligt! Tårarna bara forsade fram och jag kände mig så himla nöjd.

Jag är i mål!!!  Foto: Zandra
Helt slut
Tummen upp för dagens insats

Mellantider för löpningen:     
Ut första varvet: 1) 4:46  2) 5:03  3) 5:13  4) 5:07  5) 5:10  6) 5:19  7) 5:22       
Hem första varvet: 8) 5:09  9) 5:03  10) 5:05  11) 5:11  12) 5:16  13) 5:05  14) 5:01
Officiell tid första varvet: 1:12:07, snitt 5:20

Ut andra varvet: 15) 4:56  16) 5:07  17) 5:17  18) 5:43  19) 5:28  20) 5:25  21) 6:01       
Hem andra varvet: 22) 5:36  23) 5:52  24) 5:37  25) 5:51  26) 6:20  27) 5:47  28) 5:57
Officiell tid andra varvet: 1:19:14, snitt 5:40

Ut tredje varvet: 29) 6:04  30) 5:42  31) 5:55  32) 6:03  33) 6:31  34) 5:53  35) 6:19       
Hem tredje varvet: 36) 6:18  37) 6:16  38) 6:08  39) 6:25  40) 6:26  41) 5:33  42) 5:31
Officiell tid tredje varvet: 1:24:08, snitt 5:57

Total tid löpning: 3:55:30, snitt: 5:35,  puls: 146/161
Jag måste säga att jag är så himla nöjd med mitt lopp och min insats under järnmannen. Jag hade aldrig ens i mina vildaste fantasier kunna tänka mig att jag skulle göra 10:15:27 som debutant. Mitt primära mål vara att endast ta mig runt. Mitt sekundära mål var att ta mig under 12 timmar. Sen så hade jag visserligen räknat på att jag teoretiskt eventuellt skulle kunna göra en tid runt 11 timmar om precis allt stämnde, men det kändes för bra för att vara sant redan innan start. 

 
Efter målgången med brorsorna
Finisher-tröjan

Simningen gick bättre än vad jag hade väntat mig. Jag var uppe ur vattnet efter 61 minuter och då har jag ändå inte tränat simning mer än de senaste 6-7 veckorna detta år. Den del som jag är mest nöjd med är så klart cyklingen. När jag påbörjade den här ironmansatsningen förra året kändes det nästan som en utopi att ens kunna snitta 30 km/h på 18 mil. Idag fick jag ett kvitto på att jag inte är en sådan dålig cyklist som jag hela tiden har föreställt mig. Nu snittade jag 34,8 km/h i genomsnitt och då har jag ändå inte lagt jättestort fokus på cyklingen. Jag har kört en del spinningpass och kanske kommit upp i 100-120 mil landsvägscykling. Jag är helt chockad över att det gick så pass snabbt på cyklingen som det ändå gjorde. Det hade jag inte räknat med någonstans. Målet med löpningen var att försöka springa i mål under 4 timmar och även det fixade jag. Det var en skön känsla när jag gick i mål att veta att jag hade tagit ut precis allt som jag hade att ge just denna dag, för det har jag verkligen gjort. 

Stundtals var det riktigt jobbigt. Jag fick dock massa extra energi av alla som stod längs banan och hejade. Mamma och brorsan var där. Pappa, Mia och David var där. SCT’s hejarklack anförd av bland annat Zandra var helt ovärderlig vid alla varvningar. Niklas hejade galet mycket på mig längs vägen på både cyklingen och löpningen. Magnus hade också tagit sig över från sitt sommarställe på Öland för att heja. Alla SCT’are ute på banan som hejade. Härliga Emma som gav mig energi varje gång vi möttes. Tack alla ni för stödet längs vägen. Utan er hade det inte gått så pass bra som det ändå gjorde.

Stockholm city triathlon

För att ha kunnat genomföra den här tävlingen har det krävts hårt arbete, disciplin och en hel del uppoffringar, men så här i efterhand kan jag säga att det har varit värt varenda sekund. Jag har varit med om en resa som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Jag är en IRONMAN.

Hänger du på och kör Järnmannen 2011?

No related posts.

15 reaktion på “Jag är en IRONMAN!

  1. Grattis Alex! Otroligt bra jobbat, sån grym tid på första gången! Nu är du fast va? 🙂 Skönt att du lyckades vända de negativa tankarna till positiva igen! En annan version av mottot är ju: Pain is temporary, quitting is forever 😉

  2. Wow! Tack Alex, för en härlig berättelse, som nästan gjorde mig en gnutta känslosam också 🙂 Låter väldigt inspirerande och som en helt fantastisk upplevelse – STORT GRATTIS till en jätteprestation!

  3. Jag är så stolt över dig Alex. Du är komplett galen, det vet du att jag tycker, men vart skulle vi vara utan vår galenskap? Du skulle definitivt inte vara någon Ironman iaf!

  4. Ja, en riktig C-uppsats fick du allt till! 🙂 Jag har ju redan creddat dig för din insats, men än en gång grymt jobbat! Blir det Kalmar nästa år igen eller har du siktet inställt på någonting annat?

  5. Karin Tri RW: Tack så jättemycket Karin. Jag är helt fast i triathlonträsket vid det här laget. Jag sitter redan och funderar på träningsupplägg inför nästkommande säsong :)Jag har mitt pannben att tacka att jag inte bara ger upp så där. Paula: Vad roligt att höra. Hela tävlingen och resan fram till tävlingen har varit helt fantastiskt. Vi får ta och köra något långpass snart igen!Sanna: Tack vännen min. Jag vet att ni tycker jag är galen men jag vet att ni gillar mig ändå 🙂 Ser fram emot alla matlagningskurser som du kommer hålla i höst. Philip: Tusen tack Philip! Zandra: Har du någonsin läst ett sådant långt inlägg på någon blogg i ditt liv 🙂 Det har inte jag iaf. Tack än en gång för allt stöd längs banan och all cred jag har fått. Det blir nog Kalmar även nästa år igen om jag nu inte hittar någon annan IM-tävling att ställa upp i. Vi får se, men mest troligt så blir det nog Kalmar igen. Hur var det för dig nu igen, var du också sugen på IM-distansen till nästa år eller håller du dig till kortdistanserna då också? Karin: Tack så jättemycket Karin. Jag är helt chokad själv att det ändå gick så pass bra.Marieh:Tack tack tack. Va roligt att du tycker det

  6. Riktigt kul att läsa! Fantastisk prestation! Efter att ha läst om ditt lopp kan jag ju inte låta bli att satsa på att göra min första Ironman i Kalmar 2011.

  7. Tobias: Man tackar och bockar. Va roligt att du har bestämt dig för att köra Kalmar nästa år. Det är en sådan otrolig upplevelse. Då ska jag följa din satsningen på din blogg mot att också bli en järnman 🙂

  8. Tack David! Det är en jäkligt häftig känsla måste jag säga när man passerar mållinjen. Jag tycker absolut att du ska köra en Ironman. Det är så utvecklande att hela tiden flytta sina gränser för vad man trodde var möjligt. Ska vi satsa mot Kalmar 2011?

  9. Vill Du förbättra Dina resultat än mer, få bättre näringsintag, bättre återhämtning – skall sända Dig en intressant berättelse om just en mkt erfaren Iron Man (snart gjort 10 st Iron Man) – titta då faktiskt på HERBALIFEs närings produkter – David Beckham, Messi,Slatan, AIk -alla använder detta – se mer på http://www.Ribrant.com – läs om alla idrottre

  10. Thank you so much for providing individuals with such a wonderful possiblity to read critical reviews from this blog. It really is so terrific plus packed with a good time for me and my office peers to search the blog at minimum thrice in one week to study the fresh items you will have. And indeed, I’m usually happy with the magnificent hints you serve. Selected 2 facts in this posting are completely the most beneficial I have had.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *