Vätternrundan 2010

Jag måste börja med att be om ursäkt för att det här inlägget har dröjt så länge. Jag vet att jag lovade att det skulle komma för flera dagar sedan, men det har kommit mycket annat emellan och så har jag varit väldigt trött på kvällarna den senaste tiden. Det ska bli bättring från min sida lovar jag! Jag kan varna om att detta är ett jättelångt inlägg. Känner ni att ni inte orkar läsa igenom alltihopa så är mitt förra inlägg en mycket grov sammanfattning av denna text.

I lördags körde jag alltså min andra Vätternrunda någonsin. Det började med att pappa hämtade upp mig efter jobbet i fredags för bilfärd ner till Motala. Det var väldigt segt på vägarna i innerstan och på väg ut ur Stockholm, jag gissar på att det berodde på något bröllop som skulle hållas dagen efter 🙂 Jag lyckas till och med sova en hel timme innan vi anländer till Motala. 

Här är bansträckningen

Vi anländer till Motala runt halv nio på kvällen och hittar faktiskt en parkeringsplats riktigt nära tävlingsområdet. Vilken flax va! Min start går 01.10 på natten mellan fredag och lördag. Jag och far beger oss ganska omgående till mässtältet för att hämta ut startkuvertet som bland annat innehåller nummerlappen. På vägen dit från parkeringen möts vi av flera festliga tillställningar. Ett liveband spelar och några jonglörer jonglerar med eld! Det känns verkligen som om det här kan vara det största som händer i Motala under hela året. Det är lite festivalkänsla över det hela, där alla verkar väldigt glada.

Sen bär det av mot O’Learys eftersom pappa är sugen på att se den pågående VM-matchen. Vi hittar dock inte sportbaren så vi bestämmer oss för att strunta i matchen. Jag är vrålhungrig så vi slinker in på första bästa ställe som erbjuder pastabuffé. För 125 kr per person får vi hur mycket överkokt pasta som helst. Till detta serveras någon slags köttfärssås som alldeles för många timmar sedan har sett sina bästa dagar. Vilket klipp man gjorde va 🙂 Det var klart inte det godaste jag ätit i mitt liv men jag tog ändå två stora portioner för att fylla på kolhydratsdepåerna innan loppet. Det kändes som att all energi jag kunde få i mig skulle förhoppningsvis hjälpa mig hela vägen runt den här sjön.

Pastabuffén

Efter maten var det åter dags för att besöka mässtältet. Denna gång var det i stället att gå runt och kolla på vad samtliga utställare hade att erbjuda. Det var riktigt sjyssta priser och jag införskaffade några cykelstrumpor, cykelglasögon, framlyse och reflexer till cykeln samt ett energikit med lite gel och energybars.

Mörkret börjar dra in över Motala och det blir mer och mer ruggigt ute. Jag gör de sista åtgärderna på cykeln och börjar byta om till den klädsel jag ska ha under loppet. Det är väldigt opraktiskt att byta om i en bil så det blev att byta om utomför bilen. – Brrr, väldigt kallt kan jag lova. Inte alls att rekommendera. Satt sen ett tag i bilen för att värma mig innan jag drog iväg till startområdet.  

     
Tyckte väldigt synd om pappa som skulle sova i bilen. Det kändes som om det kunde bli väldigt kallt för hans del, även fast han hade med sig filtar och så. 

Även fast jag hade haft väldigt gott om tid innan start så blev det på något sätt stressigt till slut. Vattenflaskor skulle fyllas, en banan skulle ätas och bajamajan skulle besökas en sista gång. Jag missade till och med den startgrupp där det var tänkt att jag skulle starta i men jag kunde utan problem hoppa in i nästa grupp som startade 2 minuter efter. Jag fick massor av peppande ord av pappa precis innan start och sen PANG! Startskottet smäller av och jag påbörjar vägen ut ur Motala. 

  
Här lämnar jag motala. Bara 300 km kvar!
Jag har supermycket energi och adrenalinet bara flödar i kroppen. Jag får upp bra fart redan från början. Jag susar om samtliga 70 personer som var i min grupp på bara några minuter, trots att jag startar sist i gruppen. Jag glider fram på min racer i mörkret och känner mig som värsta Lance Armstrong. Klungor passeras lekande lätt och folk kollar på mig och tänker säkert: Vad är det där för galning som redan nu ligger i de där hastigheterna 🙂
Jag på cykeln
Efter ungefär en halvmil är det en kille som tar rygg på mig. Han håller väldigt jämn fart som mig. Perfekt! Skönt med lite sällskap och någon som kan hjälpa till att dra. Det är en stor skillnad på att köra själv och därmed ta all vind på egen hand, eller ligga på rulle efter någon och nästan inte ta någon vind alls. Var och en drar ungefär 10 minuter åt gången och vi hjälper varandra med peppande ord emallanåt. 
Vi passerar första depån i hästholmen (43 km) på ungefär 1.24 vilket är lite snabbare än 30 km/h. Även fast det var rätt mycket motvind så gick sträckan väldigt fort. Vi stannar inte i depån utan vi kör bara på. Min tanke innan loppet var att jag skulle stanna och göra max ett depåstopp. Därför har jag med 5 energybars, 3 gels, några tabletter som skulle motverka kramp och ett paktet dextrosol. Vätskemässigt har jag med mig 1,75 liter vatten i mina flaskor och typ en liter i min camalbak som jag har på ryggen.
Ner mot Gränna passerar vi hela tiden mängder av cyklister men ingen passerar oss. Först efter 8 mil kommer första cyklisten som faktiskt cyklar förbi oss. Inte heller i depån i Gränna stannar vi utan vi kör bara på. Det börjar kännas rätt mycket i benen när man ligger först och drar men de återhämtar sig förvånasvärt bra när man ligger efter i vindsuget. 
Jag känner vid Jönköping att jag kanske öppnade aningen för snabbt, men jag ville till varje pris inte släppa den här killen som jag tog sällskap med för att vi är så jämna. Båda har också som mål att gå under 11 timmar. Att jag inte ville släppa den här killen straffar sig rätt rejält, då jag efter 12 mil tar nästan helt slut. På cykelspråk kallas det för att man får hammaren. Det är när man då helt går in i väggen. Den kan förvandla den bästa cyklisten till en orkeslös person på bara några få minuter. 
Just den här sträckan vid 12 mil innehöll många jobbiga backar. Tankarna var då inte långt bort från att bryta, -skulle det verkligen funka att cykla 18 mil till om jag redan nu är helt orkeslös tänkte jag. Varje backe känns fruktansvärt mycket i benen men jag övertalar mig själv att fortsätta lite till iaf. Jag vet att jag skulle ångra mig så mycket mer efteråt om jag skulle bryta loppet på grund av trötthet. Mantrat Pain is temporary, Pride is forever! far igenom mitt huvud ett antal gånger. Jag trycker i mig en hel gel och trampar på i mycket lugnare tempo i hopp om att sakta återfå lite av de förlorade krafterna.
Nästkommande 15-20 km är riktigt tunga för min del. Inte nog med att benen känns som två blyklumpar och det är många jobba backar. Till råga på allt så börjar det även att regna. Tankarna far genast tillbaka till förra årets runda. Då regnade det konstant, och så mycket som jag frös då har jag nog aldrig tidigare frusit i hela mitt liv. Nu så regnade det inte fullt lika mycket men man blir ändå dygnsur. Jag lyckas till slut hitta en klunga som snittar runt 25-26 km/h och det känns perfekt för min del. Jag lägger mig sist där och vägrar gå fram att dra. Den gel som jag tryckte i mig och att jag till slut hittade en lagom snabb klunga gör att jag långsamt känner att krafterna börjar återvänta. Skön känsla att återigen kunna trycka på lite.
Bild på några random cyklister
I den här lite lugnare klungan börjar jag snacka med en spinninginstruktör från Hässleholm. Han peppar mig riktigt mycket då han ser att jag ser lite sliten ut, speciellt i uppförsbackarna. Där tappar jag en del på klungan men i nerförsbackarna så rullar jag om de allra flesta. Jag vet inte om det beror på att jag är mycket tyngre än de andra cyklisterna eller om jag bara helt enkelt har bättre rull i hjulen.
Jag planerar att ta mitt enda depåstopp i Fagerhult (140 mil) men när vi närmar oss där så frågar spinningkillen om vi ändå inte ska fortsätta. Han tycker inte att det är värt att ställa sig i kö till allting. Det förloras mycket tid i kontrollerna argumenterar han för och det resonemanget köper jag. Jag känner mig nu rätt fräsch i benen ändå så vi väljer båda två att fortsätta utan stopp.
I stort sett hela klungan som jag cyklar i försvinner in i Fagerhult men Robert, som spinningkillen heter, verkar urstarkt och går upp och drar mig i säkert 2 mil. Det är några cyklister som hakar på oss som en liten svans och till slut så består vår klunga av 6 starka man. Vi turas om att dra och alla är villiga att hjälpa till och dra sitt strå till stacken. Det är bra rotation i kedjan då vi inte ligger o drar i mer än typ 2 minuter åt gången.
Den här bilden har ingenting med vätternrundan att göra men visar hur vi låg i klungan
Nästa depå som passerades var Hjo (178 km) och som tur är väljer ingen från klungan att göra ett stopp där heller, så vår fina klunga förblir intakt. 2 km efter hjodepån slänger jag ett öga på min klocka för att se hur länge jag har varit ute. 18 mils cyckling är ju nämligen distansen som ingår i en Ironman som jag ska köra sista juli nere i Kalmar. Denna sträcka har gått på 6 h och 9 minuter, vilket ändå är en respektabel tid. Jag inser för första gången hur jobbigt det verkligen kommer att vara på Järnmannen. Det känns nästan som en omöjlig tanke att bege sig ut att springa ett marathon efter det här, plus att ha simmat nästan 4 km innan cykelmomentet. Det är nästan bara en månad kvar så det börjar bli brådis nu. 
Det är fortfarande rätt ostadigt väder. Ibland regnar det, ibland är det uppehåll och ibland är det till och med sol. Man hinner dock aldrig riktigt torka upp, så man fryser konstant ändå. Jag känner att det var väldigt tur att pappa övertalade mig om att jag skulle ta en underställströja under min cykeltröja för att hålla värmen lite bättre. Föräldrar vet bäst för det mesta. 
Jag rullar vidare på min Crescentracer mot nästa depå som är Karlsborg (210 km). Sträckan mellan Hjo och Karlsborg är rätt så platt har jag för mig och det flyter på väldigt bra. Det är under den här sträckan som jag bestämmer mig för att jag ska försöka att klara mig utan något depåstopp alls. Jag har gott om vatten kvar och energin ser ut att räcka. Varför stanna nu när jag inte stannat hittils tänker jag.  
Jag och Robert håller oss fortfarande till varandra. Vi kommer med uppmuntrande ord när vi märker att den andra behöver det. Ibland verkar det som han har hur mycket krafter som helst och ibland känner jag att jag kan ligga först och dra nästan hur länge som helst. Det är bra att ha någon att dela detta lopp med, för jag vet att det kännas mycket tygnre om man är helt själv och inte alls har något stöd längs banan.
Med endast 10 mil kvar av loppet så börjar kilometermarkeringarna att komma allt oftare. Nu visas en skylt för varje mil man har kört. Kilometrarna avverkas i snabbt tempo och vid varje milsmarkering uttrycker jag min lycka genom ett högt glädjetjut. Folk tror nog att jag har blivit smått galen under vägen, men de får tro precis vad de vill. Jag är bara så glad. 60 km kvar-skylten passeras, 50 km , 40 km och 30 km likså. Bara tre mil kvar! Jag känner redan nu att min måltid på 11 timmar kommer att klaras med en rejäl marginal om ingenting oförutsett händer. 
Jag och Robert är nu ensamma kvar av klungan när vi anländer till Medevi (279 km). Jag ser på honom att han är rejält sliten och han berättar att han inte har någonting kvar att käka och knappt något vatten kvar. Jag märker att han har kroknat rejält, speciellt när vi kommer till alla uppförsbackar som Medevi erbjuder. Helt plötsligt ses jag som bergscyklisten av oss två, vilket absolut inte varit scenariot under resan. Jag känner att jag vill göra allt jag kan för att hjälpa honom i mål, för det var han som hjälpte mig när jag hade det som jobbigast. Jag väntar in honom efter backarna, men till slut säger han åt mig att köra på egen hand sista biten. Robert stannar vid ettfik för att fylla på energidepåerna och jag fortsätter färden mot Motala.
Jag finner rätt fort två snabba killar från Räddningstjänsten vilka jag tar rygg på och följer de ända in till Motala. Sista biten innan mål känner jag igen mig mer och mer eftersom det var denna väg som man cyklade på när man påbörjade denna cykelresa för över 10 timmar sedan. Jag svänger till slut in på upploppsrakan mot mål, fortfarande i rygg på killarna från räddningstjänsten. Finish strong! ekar genom mitt huvud och jag sätter av i spurt utan dess like. Jag kör om räddningskillarna och flera andra cyklister i en kraftsamling som publiken i Motala nog sällan har skådat. I slutet av upploppet står pappa med kameran i högsta högg och lyckas faktiskt fånga mig på bild.
Jag hinner till och med le mot kameran under spurten
Jag passerar mållinjen på 10 timmar och 13 minuter. Det är 47 minuter bättre än min måltid och det är hela 2 timmar och 37 minuter snabbare än mitt personliga rekord på vätternrundan satt från förra året! Jag har ont i hela kroppen, jag är fortfarande genomvåt, magen är orolig efter alla bars och gel men känslan över att jag äntligen är i mål slår allting annat. Jag klarade det! Jag gav aldrig upp trots att det stundtals var riktigt jobbigt! Jag känner mig så himla nöjd med min prestation. Snitthastigheten blev 29,4 km/h. Vem slår PB med över 2 och en halv timme egentligen? JO JAG!!!!!  
  
Så här glad är jag precis efter målgång. Vilken skön känsla att få den där efterlängtade medaljen!
  
Är helt färdig efter målgången
Efter loppet bjuds deltagarna på pasta så jag vräker i mig hela tre portioner men det känner jag att jag är värd. Min garminklockar visar att jag har bränt 13500 kalorier under dagen så det här är en dag jag kan käka precis vad jag vill känns det som. Efter maten är det dags för en lång varm dusch. Aldrig tidigare har en dusch betytt så mycket för mig. Jag står där i säkert 45 minuter och bara tänker tillbaka på min fantastiska prestation. 
   
Efter Vätternrundan gäller att man måste vila 6 timmar innan man tillåts köra hem, men som tur var hade jag ju pappa där som inte hade cyklat och därmed kunde påbörja resan hemåt direkt. Jag slocknade i princip innan vi lämnat parkeringen i Motala och sov hela vägen till Stockholm.
Det blev som sagt ett väldigt långt inlägg men jag känner att det fanns så mycket som jag ville dela med mig av från loppet. Om det är några som orkat läsa igenom hela inlägget så ska ni ha mycket creds!
Mot nya utmaningar!
     

No related posts.

11 reaktion på “Vätternrundan 2010

  1. Kul att läsa om din Vätternrunda. Jag startade 4 minuter före dig så du svichade nog förbi mig någonstans i början av loppet:) Det var min första Vätternrunda och det gick över förväntan. Det var en riktig upplevelse. Lycka till med kommande lopp!//Sara

  2. Sara: Vad härligt att höra att din första Vätternrunda gick över förväntan. Det är verkligen en riktig upplevelse som du skriver. Har du några fler lopp inplanerade för i år som du har tänkt att köra?

  3. Japp, jag ska (eller försöka i alla fall) genomföra en klassiker. Så nu har jag Vansbro och Lidingö kvar. Jag tycker simningen är seg och jag har dålig teknik, men löpningen blir desto roligare:) Gör du klassikern i år också?//Sara

  4. Jag tror absolut att du kommer lyckas genomföra klassikern Sara. Det är jäkligt häftigt att ens bara kunna säga att man har gjort en svensk klassiker. Det är många som drömmer om att genomföra en sådan någon gång i sitt liv. Ta det bara lugnt på simningen och stressa inte upp så kommer det att gå vägen. Va skojigt att du ser fram emot Lindigöloppet ändå för det är rätt många som fruktar alla dess backar. Är du nyfrälst löpare som jag är eller är du löpare i grunden? Yes, jag kommer också att köra klassikern i år! De blir min andra i så fall om jag lyckas

  5. Ja, visst är det häftigt! För några år sedan var klassikern bara en dröm för mig, en dröm som jag egentligen inte trodde skulle infrias. Det kändes avlägset då, men så bestämde jag mig för att försöka genomföra den efter att jag slutat spela fotboll. Det var så tråkigt en period efter jag slutat spela fotboll för jag hade ingenting att kämpa för och inga mål med min träning. Då kände jag att det var dags att ändra på det. Och att göra en klassiker är ju egentligen perfekt. Många bra träningsformer som stärker kroppen!Jag har egentligen alltid sprungit lite, men mest för att få lite mer flås till fotbollen. Men nu har jag kunnat ägna lite mer tid till löpningen. Fast jag springer inte 56km som du :)Varför började du satsa på klassikern då? Tränade du annat tidigare?

  6. Sara: Det började nog bara som en dröm för mig också. Jag hade dock iaf bestämt att jag skulle köra en svensk klassiker någon gång i livet, men oftast tänkte jag: Äh jag tar det nästa år när jag är bättre tränad. Jag var ändå inte i tillräckligt bra form för tillfället tyckte jag. Företaget som jag jobbade extra på då var väldigt måna om sina anställda, så det var någon som hade bestämmt att de skulle köra en klassikersatsning på företaget. Jag blev av en slump tillfrågad om jag ville haka på. Eftersom det var ett riktigt bra gäng som skulle köra så kunde jag inte motstå denna utmaning. Det är väl lika bra att få den gjord tänkte jag. Nu eller aldrig.Första delen var vansbrosimningen och det passade mig helt perfekt då jag är simmare i grunden. Då skulle jag ha tid och träna upp mig inför de andra delmomenten. Efter att jag slutade med simningen hade jag inga konkreta mål med min träning så det blev som du skriver att jag inte hade någonting att kämpa för. Jag tror faktiskt att alla skulle klara av att springa ett marathon eller 56 km som jag sprang i söndags. Det gäller bara att bestämma sig för det. Jag tror att man kan komma riktigtlångt bara på att man har en stark vilja. Oscar: Va roligt att du gillar min inlägg. När man startar på vätternrundan så finns möjlighet att starta från 20.00 på fredagskvällen till ungefär 07.00 på lördagsmorgonen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *